Se t.ex. NJA 2016 s. 237. Avgörandet gällde fel vid köp av en bostadsrätt mellan två näringsidkare, varvid köparen hade en undersökningsplikt. HD konstaterade följande i frågan om reklamation hade skett i rätt tid: ”[Köparen] tillträdde bostadsrätten den 1 oktober 2007. [Köparen] reklamerade den 26 september 2008 med hänvisning till att lokalen hade för liten area. Den nu angivna tiden, nästan ett år, framstår som mycket lång, särskilt mot bakgrund av de krav som måste ställas på en näringsidkare. Lokalens area utgjorde en central egenskap för [köparen] och hade stor betydelse för flera arbetsmoment som ingick i bolagets projekt att bygga om lokalen till bostäder. En kontrollmätning framstår som en förhållandevis enkel och inte särskilt kostnadskrävande åtgärd som hade varit naturlig i detta sammanhang. [Köparens] företrädare borde därför ha märkt felet och reklamerat betydligt tidigare än vad som har skett (jfr NJA 1993 s. 436). [Köparen] kan därför inte åberopa att arean var mindre än vad som hade avtalats mellan parterna.” Utifrån HD:s motivering är det omöjligt att förstå när reklamationsfristen började löpa, men till HD:s försvar förefaller det inte heller ha varit nödvändigt att fastställa just detta i det aktuella fallet.
Hänvisas från p. 16 (s. 60)
16.Mer svårbedömd är fristen i näringsidkarsammanhang. I ett hovrättsavgörande ansågs tre månader vara för sent. Det ska dock understrykas att det fanns starka skäl i det aktuella fallet att se strängt på fristen. Fastighetsköp mellan näringsidkare gäller ofta stora värden och köpeobjekt, och kan kompliceras ytterligare av att ske inom ramen för ett bolagsförvärv. Även om avtalsbrottet består av ett relativt enkelt konstaterbart fel i och för sig kan felets omfattning behöva utredas genom särskild undersökning och en bedömning ske om felet kan göras gällande. Sannolikt bör därför reklamationsfristen vara klart generösare än vad som gäller vid fel i vara och okomplicerade tjänster. 4 Avslutande reflektioner samt några ord om tolkningen av ”reklamationsavgöranden” Att gå igenom domstolsavgörandena inför upprättandet av artikeln har varit en grannlaga uppgift, inte bara för att det har varit tidskrävande utan också för att domskälen ibland ger ett något janushövdat intryck. Å ena sidan är domskälen ofta utförliga och tydliga vad gäller vilka faktorer som domstolarna har tagit i beaktande i sina bedömningar, särskilt när reklamation bedöms ha skett för sent. Å andra sidan är det förvånansvärt ofta svårt — i flera fall faktiskt omöjligt — att sluta sig till när domstolarna, inklusive HD, har ansett att reklamationsfristen börjat löpa. När det inte finns en startpunkt att förhålla sig till går det inte att med önskvärd precision sluta sig till hur lång fristen har tillåtits att vara. En sådan domskrivning innebär bl.a. att värdefull vägledning går om intet, vilket delvis också är förklaringen till varför det i vissa avseenden är ganska skralt med praxis i uppställningen ovan. Jag har också noterat att detta ibland orsakat att underrätter vid bestämmandet av längden hänvisar till överväganden av HD som, vid en närmare granskning, i själva verket tar sikte på startpunkten (se t.ex. avsnitt 2.12 ovan om felets upptäckbarhet). En annan utmaning är att det ibland är otydligt, när den reklamationspliktiga är privatperson, om de överväganden som görs i fråga om fristens längd endast gör sig gällande under de omständigheterna eller även i näringsidkarsammanhang. Slutligen kan för fullständighetens skull noteras att även frågan om startpunkten vållar tolkningssvårigheter, exempelvis därför att domstolens in casu-bedömning sammanblandas med vad domstolen egentligen anser är gällande rätt. Det finns alltså anledning att vara särskilt vaksam vid tolkningen av avgöranden som rör frågor om reklamation.s. 60