Närliggande

20.Det kan invändas att en reklamationspliktigs sakkunskap är något som är relevant för bestämmandet av reklamationsfristens startpunkt snarare än längd. I doktrin har anförts att lagstiftaren till synes blandar ihop betydelsen av den reklamationspliktigas sakkunskap vid bestämmandet av fristen och startpunkten. Jag håller inte med om den tolkningen, även om det i och för sig är korrekt att måttet av sakkunskap är relevant för bestämmandet även av startpunkten. Klart är att upptäckten av ett avtalsbrott inte alltid motiverar en reklamation; ofta behöver också bedömas om avtalsbrottet kan göras gällande mot den kontraktsbrytande, och i så fall hur. T.ex. kan den reklamationspliktiga behöva överväga om kompensation ska krävas som prisavdrag eller skadestånd. För den bedömningen, som alltså görs när reklamationsfristen börjat löpa, kan den reklamationspliktigas sakkunskap vara relevant. 2.6 Kontraktsbrytandens kännedom om avtalsbrottet Det förefaller som om skyldigheten att reklamera bortfaller om avtalsbrottet är grundat på ett handlande som är grovt vårdslöst eller i strid med tro och heder, för att istället ”ersättas” av allmänna principer om passivitet (enligt vilka den ”reklamationspliktiga” fortfarande kan lida rättsförlust om han eller hon inte gör gällande sitt anspråk inom en viss tid). Ofta i dessa fall lär den kontraktsbrytande parten ha, eller nära nog ha, kännedom om avtalsbrottet redan när det begås. En intressant fråga är vad som gäller om kontraktsbrytanden istället får kännedom om avtalsbrottet efter att avtalsprestationen har fullbordats, men inte genom reklamation. Ett exempel på denna situation är att en säljare, efter att ett avtal om köp av vara är fullbordat, senare upptäcker att det fanns problem vid produktionen och med visshet kan sluta sig till att den sålda varan måste vara felaktig.s. 46