Rättsfall
NJA 2017 s. 1195
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2017 s. 1195
BibTeX
@misc{nja-2017-s-1195,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2017 s. 1195}},
year = {2017},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
32 hänvisningar i 14 artiklar · 31 stycken/fotnoter
Den reklamationspliktigas (faktiska) insikt om avtalsbrottet — bevisfrågor och innebörd3 hänvisningar
- Se särskilt ”Flyget till Antalya” NJA 2018 s. 127. Andra avgöranden som i olika utsträckning ger stöd för att det är en allmän princip är i kronologisk ordning följande: NJA 1916 s. 158, NJA 1917 s. 331, NJA 1921 s. 461, NJA 1923 s. 228, NJA 1928 s. 70, NJA 1931 s. 208, NJA 1943 s. 272, ”Lastbilsleasingen” NJA 1992 s. 728, NJA 1994 s. 532, ”Ränteskruven” NJA 2005 s. 142, ”Jehanders grus” NJA 2007 s. 909, NJA 2008 s. 243, ”Radonhuset” NJA 2016 s. 303. Se också NJA 1996 Not A 1 och justitierådet Linds särskilda tillägg till ”Stångåstaden” NJA 1989 s. 224. Jfr också ”Restaurang Pelé” NJA 2002 s. 630, ”Kravmjölken” NJA 2017 s. 203 p. 9, ”Skogssällskapet” NJA 2017 s. 1195 p. 15 ”Svartöns pris” NJA 2022 s. 3 p. 14. Se även följande underrättspraxis: RH 2006:77 (privatpersoners påstående om fel i överlåtelsebesiktningstjänst), Svea hovrätts dom den 16 februari 2010 i mål T 5026-08 (revisors skatterådgivning), Svea hovrätts dom den 8 juni 2020 i mål T 5591-19 (tjänst under lagen om transport av farligt gods), Svea hovrätts dom den 2 oktober 2020 i mål T 5996-19 (privatpersons hävning av förhandsavtal vid köp av bostadsrätt). Se även prop. 1984/85:110 s. 64, prop. 2017/18:225 s. 72, SOU 1979:36 s. 282, 284–286, SOU 2005:120 s. 73, SOU 2008:6 s. 247 och jfr förslag till lag om köp och byte af lös egendom m.m., avgivet den 30 oktober 1903 av därtill utsedda kommitterade, s. 112. Se vidare Jakob Andersson, Inomkontraktuell reklamationsplikt; ett NJA-fall och flera hovrättsavgöranden senare, SvJT 2019, s. 381 f. (Jakob Andersson 2019), Ulf Cervin, Passivitet, s. 13 och 21, Johnny Herre, Något om reklamationsplikten vid köp av varor och tjänster, Festskrift till Gertrud Lennander, s. 119–140, Christina Hultmark, Reklamationsplikt vid kontraktsbrott, p. 7.3, 7.4 och s. 204 f., Torgny Håstad, Reklamationsskyldighet i kontraktsförhållanden, Förarbete & Efterfest, Skrifter från amanuenskollegiet vid juridiska fakulteten i Uppsala, 2015, s. 25 ff., Jan Kleineman, Reklamationsplikt vid rådgivaransvar, Festskrift till Torgny Håstad, s. 344 ff., Johannes Marszalek, Reklamationsplikt vid fel i utförd överlåtelsebesiktning, JT 2013–14, nr 4, s. 882 ff., Christina Ramberg, Reklamation mot advokater och revisorer, SvJT 2010 s. 143, Knut Rodhe, Obligationsrätt, 1956 s. 205–211. Jfr dock Stefan Lindskog, Preskription, uppl. 5, s. 744 f.
- Målet innehåller också intressanta överväganden rörande privatpersonernas rätt till prisavdrag. Den delen av tvisten ligger dock utanför den här artikelns ämne. 1 0 Lars Heuman analyserar begreppet i Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, uppl. 2, s. 544 f. 11 Lars Heuman, a.a., p. 5.3.1. 12 NJA 2006 s. 367, ”Gripenhus” NJA 2016 s. 1011 p. 15, ”Multitotal” NJA 2017 s. 9 p. 54, ”Mösseberg II” Högsta domstolens mål T 2755-22 p. 28–29. Se även Fitger m.fl., kommentar till 35 kap. 1 § rättegångsbalken, Junoversion 94, under rubriken ”Bevisbördan”. Jfr även Lars Heuman, a.a., p. 8.6.9.8. 1 3 Se Konrad Lundberg, Avtalets innebörd. Inkorporering — tolkning — utfyllning, s. 430. 14 Jfr även Konrad Lundberg, a.a., s. 397 f. 15 Lars Heuman, a.a., s. 546. 16 Lars Heuman, a.a., s. 546. 17 Lars Heuman, a.a., s. 546 och p. 8.6.9.11. 18 Se NJA 2001 s. 177 och NJA 2006 s. 120. Se även Fitgers m.fl. kommentar till 35 kap. 1 § rättegångsbalken, Junoversion 93, under rubriken ”Bevisbördan”. Se även Svea hovrätts dom den 12 september 2012 i mål T 10645-11 och Göta hovrätts dom den 21 december 2012 i mål T 2308-12. 19 Se Lars Heuman, a.a., s. 349. Jfr även lagstiftarens uttalande rörande närståendes kännedom av återvinning av otillbörlig rättshandling enligt 4 kap. 5 § konkurslagen (1987:672) i prop. 1986/87:90 s. 130, som ansåg att det vore ”utomordentligt svårt” att visa icke-insikt om ett visst förhållande. 20 Lars Heuman, a.a., s. 554 f. 21 NJA 2006 s. 120, NJA 2010 s. 48 p. 8. Se bl.a. p. 18, ”Bilbranden i Sollentuna” NJA 2021 s. 983, ”Hoppgropen” NJA 2021 s. 1050 p. 18, Jfr även Lars Heuman, a.a., p. 8. 22 NJA 1960 s. 247, ”Landskronabranden” NJA 2013 s. 145 p. 52–61, ”Kezban” NJA 2013 s. 842 p. 38, ”De enstegstätade fasaderna II” NJA 2015 s. 1040 p. 26, Lars Heuman, a.a., s. 386 ff. 23 P-O Ekelöf m.fl., Rättegång. Fjärde häftet, uppl. 7, s. 82, Bengt Lindell, Civilprocessen, uppl. 5, s. 630. Lars Heuman ansåg i första upplagan av anfört verk (s. 413) att ”beläggen är så omfattande at det nu finns skäl att ifrågasätta principen om ett normalbeviskrav som bekräftades av HD så sent som 1993.” Numera synes han dock ha ändrat uppfattning, se a.a., p. 5.3.1. 24 Lars Heuman, a.a., p. 8.6.9.10. 25 Se t.ex. 4 § 2 st., 6 § 2 st., och 9 § avtalslagen. Att ”måste ha insett” implicerar ett lägre beviskrav än bara ”insett” framgår också av Lars Heuman, a.a., s. 553 vid not 2132 26 P-O Ekelöf m.fl., a.a., s. 83. 27 Se Johannes Marszalek, a.a., s. 889 och 892. 2 8 Jfr NJA 1973 s. 328, ”Skogssällskapet” NJA 2017 s. 1195 p. 17, prop. 2003/04:150 s. 184, Bertil Bengtsson, Försäkringsavtalsrätt, uppl. 5, kommentar till 4 kap. 10 § försäkringsavtalslagen. 29 Se prop. 1990/91:63 s. 131, prop. 2010/11:15 s. 63, SOU 2005:120 s. 311, SOU 2008:6 s. 249. Jfr NJA 1995 s. 337. 30 Jfr Lars Heuman, a.a., p. 8.6.9.8. 31 I prop. 1989/90:89 s. 114 uttalades att skyldighet att reklamera inte nödvändigtvis inträder ”redan då t.ex. de funktionsstörningar som felet orsakar först kunde konstateras, utan det bör dessutom förutsättas att köparen borde ha insett att störningarna kan bero på fel i varan och inte något annat, såsom felaktig användning e.d.” (understrykning tillagd). Ett motsvarande uttalande gjordes i prop. 1988/89:76 s. 123. Jfr Torgny Håstad, Köprätt och annan kontraktsrätt, 7 u., s. 105. Jfr RH 91:81 som handlade om en hyresvärds avhysningsbegäran p.g.a. olovlig andrahandsuthyrning. Hyresgästen invände att hyresvärden känt till den olovliga andrahandsuthyrningen under längre tid eftersom han innehaft hyreskontrakt på två till hyresvärden tillhöriga lägenheter samtidigt, och genom sin passivitet godtagit andrahandsuthyrningen. Hyresvärden fick dock gehör för sin invändning att den hade cirka 35 000 hyresgäster samtidigt och därför omöjligen kunnat sluta sig till att det var samma person som innehade hyreskontrakten. Se också Bertil Bengtsson, a.a., kommentar till 4 kap. 10 § försäkringsavtalslagen, som rör försäkringsbolagens reklamationslikt vid åsidosatta biförpliktelser. Enligt denna bestämmelse börjar reklamationsfristen löpa då bolaget får kännedom om förhållandet som ska reklameras. Bengtsson kommenterar bestämmelsen enligt följande: ”Naturligtvis måste bolaget också ha vetskap om att förhållandet har betydelse för en gällande försäkring” (min kursivering). Jfr även Johannes Marszalek, a.a., s. 890. Jfr dock SOU 1986:56 s. 592 f. där en motsvarande bestämmelse till nuvarande 4 kap. 10 § försäkringsavtalslagen diskuterades. Där ansåg kommittén att försäkringsbolaget fick stå risken för att det inte uppmärksammade betydelsen av det reklamationspliktiga förhållandet. Enligt kommittén var det tillräckligt att bolaget fick kännedom om själva förhållandet ifråga. Samma tankegång uttrycks i förslaget till skadeförsäkringslag, SOU 1989:88, s. 316. Även i SOU 2005:120 s. 312 framförs liknande tankegångar beträffande kommittentens avvisningsrätt enligt 44 § 2 st. kommissionslagen, som stadgar att reklamation ska ske ”efter det att kommittenten insåg eller borde ha insett de omständigheter som ligger till grund för avvisningen.” I betänkandet anges följande: ”Med de omständigheter som grundar avvisningsrätten åsyftas att reklamationsplikten uppkommer först när kommittenten insåg eller borde ha insett nämnda omständigheter men oberoende av om han också förstod att det förelåg en avvisningsrätt.” (min kursivering). Uttalandet återkommer i annan form i propositionen, se prop. 2008/09:88 s. 163. 32 Jfr även prop. 2010/11:15 s. 63. 3 3 Jfr ”Bostadsrättslokalen” NJA 2016 s. 237 p. 33 och prop. 1988/89:76 s. 121. 34 Se Jakob Andersson, Reklamationsfristens längd i teori och praktik, avsnitt 2.5 och Johan Bärlund, Reklamation i konsumentavtal. En kontraktsrättslig studie av konsumentens reklamation som en förutsättning för att konsumenten skall kunna åberopa näringsidkarens avtalsbrott, s. 185. 35 Jfr Jakob Andersson 2021, avsnitt 2. Angående frågan om kontraktsbrytandens försök att dölja/bagatellisera avtalsbrottet och utredningsåtgärder, se även Johannes Marszalek, a.a., s. 891 respektive 892. 36 NJA 2008 s. 1158 och RH 1996:130. 37 Jfr även ”Radonhuset” NJA 2016 s. 303 p. 20, NJA 2018 s. 127, p. 37, Jam Ramberg m.fl., a.a., p. 8.4.2. Se även prop. 1988/89:76 s. 124 där lagstiftaren anför att, då den reklamationspliktiga är näringsidkare och ”felet har observerats”, reklamation i regel bör göras någon eller några dagar efteråt. Se även Svea hovrätts dom 4 december 2018 i mål T 6560-16, som hänvisar till detta uttalande. Jfr även lagstiftarens uttalande i författningskommentaren till 4 kap. 2 § paketreselagen, där reklamationsfristen börjar löpa först då den reklamationspliktiga fått faktisk kännedom om felet. Enligt lagstiftaren bör den reklamationspliktiga under dessa förhållanden reklamera ”så fort som möjligt” (prop. 2017/18:225 s. 134). 38 Se t.ex. 4 kap. 10 § försäkringsavtalslagen, 12 kap. 43 § 3 st. JB, 29 § och 59 § 2 st. köplagen. Se även t.ex. 4 § 2 st. och 6 § 2 st. avtalslagen. 39 Se fotnot 8 ovan. 40 Se t.ex. ”Pantsättarens passivitet” NJA 1961 s. 26, ”Restaurang Pelé” NJA 2002 s. 630, ”Kravmjölken” NJA 2017 s. 203, ”Skogssällskapet” NJA 2017 s. 1195. Jag har berört detta passivitetsinstitut i Jakob Andersson, Mindre reklamationsplikt — mer ”allmän passivitetsverkan”?, SvJT 2022 s. 386.
Om rättsmissbruk i aktiebolagsrätten*1 hänvisning
Gör två fel ett rätt?1 hänvisning
Om rättsmissbruk i aktiebolagsrätten1 hänvisning
- Se särskilt ”Flyget till Antalya” NJA 2018 s. 127 samt NJA 1931 s. 208, NJA 1943 s. 272, ”Lastbilsleasingen” NJA 1992 s. 728, NJA 1994 s. 532, ”Ränteskruven” NJA 2005 s. 142, ”Jehanders grus” NJA 2007 s. 909, NJA 2008 s. 243. Se även NJA 1996 Not A 1 och justitierådet Linds särskilda tillägg till ”Stångåstaden” NJA 1989 s. 224. Jfr också ”Restaurang Pelé” NJA 2002 s. 630, ”Kravmjölken” NJA 2017 s. 203 p. 9, ”Skogssällskapet” NJA 2017 s. 1195 p. 15. Se även följande underrättspraxis: Svea hovrätts dom den 16 februari 2010 i mål T 5026-08 (revisors skatterådgivning), Svea hovrätts dom den 8 juni 2020 i mål T 5591-19 (tjänst under lagen om transport av farligt gods), Svea hovrätts dom den 2 oktober 2020 i mål T 5996-19 (privatpersons hävning av förhandsavtal vid köp av bostadsrätt). Se även Jakob Andersson 2019, s. 381 f., Jan Kleineman, a.a., s. 334 ff., Johnny Herre Festskrift, s. 133, Torgny Håstad, a.a., s. 25 ff., Christina Ramberg 2010, s. 143, Johannes Marszalek, a.a., s. 882 ff. Jfr dock Stefan Lindskog 2021, s. 744 f.
- ”Pantsättarens passivitet” NJA 1961 s. 26, ”Restaurang Pelé” NJA 2002 s. 630, ”Kravmjölken” NJA 2017 s. 203, ”Skogssällskapet” NJA 2017 s. 1195 ger alla stöd för att det föreligger någon form av insiktskrav. I ”Leksaksaffären i Vimmerby” NJA 2018 s. 171 konstaterade dock HD att passivitetsverkan kan inträda för förfluten tid även då borgenären är ovetande om sin rättighet. Möjligtvis ska man dock tolka avgörandet som att den underrättelsepliktiga bort inse sitt anspråk. Jfr Niklas Arvidsson & Lars Gorton, Passivitet inom avtalsrätten, Festskrift till Göran Millqvist, s. 121, som anser att HD egentligen har gjort en skälighetsbedömning. I ”Lägenheten på Karlaplan” (HD:s dom den 2 mars 2022 i mål T 885-21) uttalade HD att passivitetsverkan kan inträda efter ”längre tid”, utan att överhuvudtaget nämna något om huruvida insikt (och i så fall vilken) krävs (p. 26 i domskälen). Det kan möjligen anses underförstått att den underrättelsepliktiga i den aktuella situationen har faktisk insikt om förhållandet ifråga.
- Se ”Pantsättarens passivitet” NJA 1961 s. 26, ”Kravmjölken” NJA 2017 s. 203, ”Skogssällskapet” NJA 2017 s. 1195, "Lägenheten på Karlaplan" Högsta domstolens dom den 2 mars 2022 i mål T 885-21 samt framförallt p. 32 i ”Svartöns pris”. Längden på reklamationsfristen vid avtalsbrott har jag undersökt i Jakob Andersson 2022.
Reklamationsfristens längd i teori och praktik3 hänvisningar
- Se t.ex. NJA 2017 s. 1195 och NJA 2018 s. 127. I det första av de s.k. advokatmålen, NJA 2018 s. 414, meddelades inledningsvis prövningstillstånd endast i frågan om reklamation hade skett i rätt tid. Prövningstillstånd kom sedermera att meddelas i målet i dess helhet, varvid frågan om reklamation inte blev aktuell.
- NJA 2017 s. 1195. Se även Svea hovrätts dom den 23 oktober 2019 i mål T 732818.
- Prop. 1988/89:76 s. 129 och s. 135. Se också Johnny Herre, Festskrift, s. 132, Christina Hultmark, a.a., s. 33 f. och Stefan Lindskog, Preskription, JUNO version 4, s. 731 not 14 (not 2007 i den tryckta boken). Jfr även NJA 2017 s. 1195, p. 18 och Torgny Håstads särskilda tillägg i NJA 2006 s. 638.
- NJA 2017 s. 203 p. 8. Se också NJA 2017 s. 1195 och NJA 2018 s. 171.
- 379 NJA 1990 s. 24 NJA 1992 s. 130 NJA 1993 s. 764 NJA 1994 s. 194 NJA 1994 s. 712 III NJA 1996 s. 52 NJA 1996 s. 410 NJA 1997 s. 44 NJA 1997 s. 197 NJA 1999 s. 629 NJA 2002 s. 378 NJA 2002 s. 630 ”Restaurang Pelé” NJA 2007 s. 909 ”Jehanders grus” NJA 2009 s. 388 NJA 2009 s. 672 NJA 2012 s. 597 NJA 2012 s. 725 NJA 2013 s. 271 ”Skadorna på Läckebys arbeten” NJA 2013 s. 842 ”Kezban” NJA 2013 s. 1174 NJA 2014 s. 960 ”Det Andra Bolaget” NJA 2015 s. 3 NJA 2015 s. 862 ”Den uteblivna slutbesiktningen” NJA 2016 s. 237 ”Bostadsrättslokalen” NJA 2016 s. 1011 ”Gripenhus” NJA 2017 s. 9 ”Multitotal” NJA 2017 s. 113 ”Den övertagna överlåtelsebesiktningen” NJA 2017 s. 203 ”Kravmjölken” NJA 2017 s. 1195 ”Skogssällskapet” NJA 2018 s. 171 ”Leksaksaffären i Vimmerby” NJA 2018 s. 617 ”Smyckesköpet” NJA 2018 s. 653 ”De ingjutna rören” NJA 2018 s. 834 ”Vitesundantaget i ansvarsförsäkringen” NJA 2019 s. 23 ”Det betalande sambon” NJA 2019 s. 807 ”Badrummet” NJA 2020 s. 951 ”Badrummet i radhuset” NJA 2021 s. 943 ”Omsättningsmålet” NJA 2022 s. 3 ”Svartöns pris” 380 HD:s dom 2022-05-11 i mål nr T 3131-21 ”Skatterådgivarens ansvarsbegränsning”
- Frågan om meddelandeskyldighet och eventuell passivitetsverkan har också behandlats i ”Kravmjölken” NJA 2017 s. 203, ”Skogssällskapet” NJA 2017 s. 1195 och ”Leksaksaffären i Vimmerby” NJA 2018 s. 171. I ”Kravmjölken” NJA 2017 s. 203 hade en köpare felaktigt, dvs. utan fog, hävt ett avtal om tilläggsersättning eftersom man menade att säljarna inte längre uppfyllde kraven för sådan ersättning. Säljarna hade fått vetskap om den obefogade hävningen senast i slutet av januari 2004 men levererat samma slags vara utan tilläggsersättning under hela tiden t.o.m. oktober 2004. Säljarna meddelade först i november 2013 att de inte accepterade hävningen och att de krävde betalning av tilläggsersättning för de leveranser som skett efter köparens felaktiga hävning intill dess leveranserna upphörde.
- Eventuell passivitetsverkan var också föremål för prövning i ”Skogssällskapet” NJA 2017 s. 1195, där målet gällde om en fastighetsköpare hade förlorat rätten att göra gällande felpåföljder genom att inte underrätta säljaren om felet i ett fall där säljaren hade handlat i strid mot tro och heder. Som angivits (se inledningen till detta avsnitt och om NJA 2008 s. 1158 i det föregående) följer av 4 kap. 19 a § JB att köparen utan hinder av kravet på reklamation får åberopa att fastigheten är felaktig, om säljaren har handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder. Det innebär att en illojal säljare inte ska kunna åberopa en för sen reklamation. Samtidigt anges i lagförarbetena att detta ”innebär dock inte att köparen kan dröja i obegränsad tid med att lämna meddelande om felet efter det att han märkt det” och att en ”sådan passivitet kan enligt allmänna principer medföra förlust av rätten att åberopa felet” (se prop. 1989/90:77 s. 64). Liknande uttalanden har gjorts i förarbetena till KöpL, KKöpL och lagen om handelsagentur rörande 33 § KöpL, 24 § KKöpL respektive 34 § handelsagenturlagen (se NU 1984:5 s. 276, prop. 1988/89:76 s. 125, prop. 1989/90:89 s. 116 och prop. 1990/91:63 s. 132).
- NJA 2018 s. 171 (Leksaksaffären i Vimmerby); NJA 2018 s. 127 (Flyget till Antalya), NJA 2017 s. 1195 (Skogssällskapet), NJA 2017 s. 203 (Kravmjölken), NJA 2007 s. 909 (Jehanders grus), NJA 2002 s. 630 (Restaurang Pelé).
- NJA 2018 s. 171 (Leksaksaffären i Vimmerby), NJA 2018 s. 127 (Flyget till Antalya), NJA 2017 s. 1195 (Skogssällskapet), NJA 2017 s. 203 (Kravmjölken), NJA 2007 s. 909 (Jehanders grus), NJA 2006 s. 638, NJA 2002 s. 630, NJA 1980 s. 46.
- NJA 2018 s. 127 (Flyget till Antalya), NJA 2017 s. 1195 (Skogssällskapet), NJA 2017 s. 203 (Kravmjölken), NJA 2007 s. 909 (Jehanders grus), NJA 2006 s. 638, NJA 2002 s. 630 (Restaurang Pelé).
- Se NJA 2017 s. 1195.
- Det kan inte förnekas att reklamationsfrågor har varit en het potatis för domstolarna under den senaste tiden. Att hovrätten i Kraft & Kultur-domen utförligt prövade en reklamationsinvändning vid utomobligatoriskt ansvar är ett talande exempel på hur (över?)aktuell denna fråga är. Utöver vad som har redogjorts för i denna artikel kan också nämnas att ”Skogssällskapet” (NJA 2017 s. 1195), innehåller en i princip uttömmande redogörelse för vad som gäller i reklamationshänseende när den avtalsbrytande parten har agerat illojalt.
Självkostnadsprincipen enligt AB 04 och ABT 061 hänvisning