1 · Inledning

1.Jag minns en jovialisk högstadielärare som under ett matteprov, bland alla formler och ekvationer, helt sonika hade smugit in följande fråga: ”hur långt är ett snöre?” Frågan gav upphov till viss munterhet, som dock snabbt kvävdes av provvaktens stränga blick. Motiverad av självupplevd förpliktelse försökte jag återgälda frågan med ett fyndigt svar, men tyvärr (eller kanske som tur är) insåg jag snabbt att dyrbar provtid gick till spillo. Sålunda kritade jag hastigt dit: ”det beror på”.s. 40

2.Juridiken kryllar av ”det beror på”-frågor. En av dessa är längden på reklamationsfristen, vars bestämmande kan involvera ett stort antal överväganden. Även när vägledande praxis i och för sig finns tillgänglig är det ofta en grannlaga uppgift att avgöra om en reklamation är rättidig i ett enskilt fall. Eftersom rättsföljden av sen reklamation typiskt sett innebär att rätten att göra gällande påföljd (t.ex. kräva skadestånd) går förlorad (preklusion) är det naturligtvis svårsmält för den reklamationspliktiga om det blir ”stolpe ut” i en reklamationsfråga. Det kan med fog hävdas att följderna av en senfärdig reklamation inte står i proportion till det besvär som den kontraktsbrytande åsamkas av att kravet kunnat göras gällande mot honom eller henne. En rättstillämpare ställs därför ibland inför svåra gränsdragningssituationer, där en underliggande konflikt ofta kan skönjas mellan att å ena sidan värna om formella rättvisehänsyn om förutsebarhet och å andra sidan undvika resultat som är alltför materiellt otillfredsställande. De utförliga domskäl som många gånger förekommer när svårbedömda reklamationsfrågor prövas vittnar om att domstolarna är under hård press att åstadkomma välmotiverade slutsatser. Trots de senaste årens intensiva praxisbildning i frågor rörande reklamation saknas det för viktiga avtalstyper alltjämt direkt vägledande avgöranden från Högsta domstolen (HD) vad gäller reklamationsfristens längd, såsom vid komplicerade tjänster (t.ex. advokats rådgivning) i näringsidkarsammanhang. Det är därför angeläget att utröna reklamationsfristens längd.s. 40

3.Reklamationsplikten är en rättsfigur med gamla anor; det borde därmed finnas förutsättningar för en rik praxisbildning som kan ge vägledning. Därtill finns bestämmelser om reklamationsplikt i ett stort antal lagar på obligationsrättens område och alltså ett omfattande förarbetsmaterial rörande nu aktuell frågeställning. Mycket har naturligtvis också hunnit sägas i doktrinen. Följaktligen infinner sig ett visst hopp att det kan vara möjligt att besvara frågan om reklamationsfristens längd genom att dels utmejsla vilka faktorer som är relevanta i bedömningen, dels begrunda hur lång fristen har ansetts vara i praktiken av domstolarna. Innan försöket påbörjas måste dock vissa avgränsningar, samt terminologiska och metodologiska noteringar, göras.s. 41

4.För att avgöra reklamationsfristens längd i ett enskilt fall måste i allmänhet följande tre frågor prövas, i den angivna ordningen nedan:s. 41

5.1. Den principiella startpunkten, dvs. vad som krävs för att reklama-s. 41

6.tionsfristen ska börja löpa vid den avtalsprestation som är ifråga.s. 41

7.Inom det lagreglerade området, vad gäller fel, infaller i regels. 41

8.den principiella startpunkten redan då den reklamationspliktigas. 41

9.bort inse att det föreligger ett avtalsbrott, men undantag finns.s. 41

10.2. Startpunkten i det enskilda fallet, dvs. när, med hänsyn till förelig-s. 41

11.gande omständigheter, har reklamationsfristen börjat löpa (mots. 41

12.bakgrund av dess principiella startpunkt)?s. 41

13.3. Längden i sig, dvs. när startpunkten för reklamationsfristen fast-s. 42

14.slagits, hur lång tid därefter har den reklamationspliktiga på sigs. 42

15.att reklamera? Den här artikeln avser inte att undersöka frågorna 1 och 2 ovan, men jag har i en tidigare artikel behandlat den förstnämnda frågan (när det fortsättningsvis talas om reklamationsfristen avses därmed längden i sig, om inte annat framgår). Därtill kan tänkas att bestämmandet av startpunkten och längden har flera gemensamma beröringspunkter. På så sätt kan artikelns ämne alltså ha indirekt relevans även för fråga 2. Det kan i sammanhanget noteras att det finns många exempel där det avgörande för frågan om reklamationen har skett i tid har varit bedömningen av startpunkten snarare än av längden. En annan viktig avgränsning är att artikeln endast avser att undersöka reklamationsfristen enligt lokutionerna ”inom skälig tid” och ”utan oskäligt dröjsmål/uppehåll” (som antas ha samma innebörd).s. 42

16.I den här artikeln används begreppen den reklamationspliktiga och den kontraktsbrytande som benämning på den som är skyldig att reklamera respektive den mot vilken reklamationen ska ske. Den senare termen är säkerligen okontroversiell, men det kan diskuteras vilken benämning som är lämpligast avseende den förstnämnda. Termen den reklamationspliktiga medför möjligen vissa stilistiska betänkligheter. Enligt min mening vägs dessa dock upp av termens tydlighet.s. 42

17.Den följande framställningen kommer bestå av två huvudsakliga delar. Den första delen avser att utreda vilka faktorer som i allmänhet kan beaktas vid bestämmandet av reklamationsfristen. Den senare kommer att undersöka hur lång reklamationsfristen faktiskt är. Som underlag för artikeln har jag (utöver sedvanliga rättskällor) använt mig av sökordet ”reklamation” på de juridiska informationstjänsterna Juno och JP rättsfallsnet och gått igenom samtliga hovrätts- och NJA-avgöranden som sökningen hittar, dvs. lite över 1 150 domar. Det ska framhållas att majoriteten av avgörandena inte har haft relevans för denna artikel. Denna ”empiriska ansats” har betydelse främst för den andra delen av artikeln. Jag har dock bedömt det intressant att även i den första delen hänvisa till utredningen. Läsaren bör ha i åtanke att utredningen i stor utsträckning involverar ”opublicerade” hovrättsavgöranden. Även om avgörandena i regel framstår som välmotiverade kan rättskällevärdet av dessa diskuteras. Syftet med denna övning har dock i första hand varit att belysa hur domstolarna i praktiken (rätt eller fel) har sett på frågan om reklamationsfristens längd. 2 Vilka faktorer är relevanta vid bestämmandet av reklamationsfristens längd? 2.1 Inledning Frågan om reklamationsfristens längd präglas av att dess bestämmande kan innefatta en stor mängd överväganden. Vid sidan av allmänna rationalitetsskäl bör man därför se till reklamationsinstitutets ratio legis för att göra en inledande avgränsning över vilka ändamål som framstår som mer relevanta än andra. På detta vis kan man undvika en alltför anarkistisk bedömning vid bestämmandet av reklamationsfristen.s. 42

18.Ett framträdande syfte bakom reklamationsplikten är att göra det möjligt för kontraktsbrytanden att vidta åtgärder för att minska de negativa följderna av avtalsbrottet, exempelvis att avhjälpa fel. Därutöver brukar reklamationsplikten anses nödvändig för att undvika otillbörliga spekulationsmöjligheter, säkerställa kontraktsbrytandens regressrätt mot tredje man och möjliggöra bevisinsamling. Ovanstående överväganden gör sig generellt gällande vid bedömningen av en reklamationsfrist, och talar för en sträng syn (dvs. en kort frist). Det finns emellertid förhållanden att beakta till den reklamationspliktigas förmån. Ett visst rådrum att överväga kravet och överblicka situationen måste få finnas, bl.a. i syfte att undvika att obefogade krav framställs och därmed orsaka att båda parter drar på sig onödiga kostnader för utredning m.m. Exempelvis är skadestånd ibland den enda påföljd som i praktiken kommer ifråga för vissa avtalsbrott. Som bekant resulterar dock avtalsbrott inte alltid i en skada och därmed inte i en rätt till skadestånd. Detta tar dock reklamationsfristens startpunkt typiskt sett inte hänsyn till, eftersom fristen kan börja löpa redan när avtalsbrottet har inträffat. I dessa situationer behöver den reklamationspliktiga överväga om avtalsbrottet överhuvudtaget kan göras gällande. En reklamation fyller alltså olika syften beroende på omständigheterna i det enskilda fallet. Men i den inbördes relationen mellan avtalsparterna får det ändå anses uppenbart att reklamationsplikten i första hand är uppställd i den kontraktbrytandes intresse. Det kan också noteras att reklamationsplikten torde vara samhällsnyttig, eftersom det i allmänhet får anses positivt att oklara rättsförhållanden avvecklas (vilket reklamationsplikten kan anses främja).s. 43

19.Sammanfattningsvis handlar argumentation kring frågan om reklamationsfristens längd i mångt och mycket om att identifiera vilka syften en reklamation kan antas uppfylla i det enskilda fallet och vilka faktorer som gör att ett visst syfte framstår som särskilt angeläget, och vice versa. Med ovanstående i bakhuvudet ska vi nu skrida till verket och titta närmare på vilka faktorer som generellt anses relevanta vid bedömningen av reklamationsfristen. Det bör noteras att den ordning som faktorerna nedan presenteras i inte är efter rang. 2.2 Avtalsprestationen Det får antas vara okontroversiellt att den omständighet som har störst betydelse för reklamationsfristen är vilken avtalsprestation som är ifråga. Underförstått i detta är att avtalsprestationen har avgörande betydelse för felets komplexitet och angelägenhet att snabbt göras gällande. Att den reklamationspliktiga har kortare tid på sig att reklamera fel i en färskvara än fel vid komplex rådgivning kräver ingen närmare förklaring. 2.3 Partsställningen En annan faktor av utmärkande betydelse är partsställningen. Konsumenter åtnjuter i regel en minimifrist om i vart fall två månader och även privatpersoner (dvs. när de inte agerar som konsumenter) har typiskt sett längre tid på sig att reklamera än näringsidkare. Men också i näringsidkarsammanhang kan partsställningen ha betydelse. Exempelvis kan det finnas anledning att se strängare på reklamationsfristen om avtalsbrottet har samband med den reklamationspliktigas ordinarie näringsverksamhet, och det har sagts att en ekonomiskt svagare part ibland bör åtnjuta en längre reklamationsfrist. 2.4 Den reklamationspliktigas faktiska kännedom om avtalsbrottet Som nämndes inledningsvis i artikeln börjar reklamationsfristen typiskt sett att löpa redan när den reklamationspliktiga bort inse de omständigheter som ligger till grund för reklamationsfristen. Reklamationsfristen börjar naturligtvis också löpa om det föreligger faktisk kunskap om dessa omständigheter. En reklamationspliktigs faktiska kännedom om ett avtalsbrott är en omständighet som kan förkorta reklamationsfristen, eftersom det generellt inte finns några skäl att då dröja med reklamationen. Den kontraktsbrytande bör således inte i alla lägen nöja sig med att argumentera för att den reklamationspliktiga vid en viss tidpunkt enbart bort inse avtalsbrottet. Om det rör sig om ett svårbedömt fall kan en framgångsrik argumentering för att den reklamationspliktiga också haft faktisk kännedom om ett avtalsbrott vara det som gör att reklamationsinvändningen bifalls. 2.5 Den reklamationspliktigas sakkunskap Om den reklamationspliktiga är i behov av sakkunskap i form av t.ex. rättslig eller teknisk expertis för att bedöma om ett potentiellt avtalsbrott kan göras gällande kan fristen förlängas. Inte heller denna faktor gör sig enbart gällande när den reklamationspliktiga är privatperson. Möjligen är det vanligast att måttet av sakkunskap tas i beaktande när den reklamationspliktiga saknar sakkunskap. I avsnitt 2.3 ovan förklarades dock att det finns anledning att se strängare på reklamationsfristen om det finns ett samband mellan avtalsbrottet och den reklamationspliktigas ordinarie näringsverksamhet. Det kan därmed konstateras att den reklamationspliktigas särskilda sakkunskap kan verka i motsatt riktning, dvs. förkorta fristen. Möjligtvis kan den reklamationspliktiga tillskrivas särskild sakkunskap genom att t.ex. ha biträtts av expertis med relevant sakkunskap i angelägenheten i fråga.s. 44

20.Det kan invändas att en reklamationspliktigs sakkunskap är något som är relevant för bestämmandet av reklamationsfristens startpunkt snarare än längd. I doktrin har anförts att lagstiftaren till synes blandar ihop betydelsen av den reklamationspliktigas sakkunskap vid bestämmandet av fristen och startpunkten. Jag håller inte med om den tolkningen, även om det i och för sig är korrekt att måttet av sakkunskap är relevant för bestämmandet även av startpunkten. Klart är att upptäckten av ett avtalsbrott inte alltid motiverar en reklamation; ofta behöver också bedömas om avtalsbrottet kan göras gällande mot den kontraktsbrytande, och i så fall hur. T.ex. kan den reklamationspliktiga behöva överväga om kompensation ska krävas som prisavdrag eller skadestånd. För den bedömningen, som alltså görs när reklamationsfristen börjat löpa, kan den reklamationspliktigas sakkunskap vara relevant. 2.6 Kontraktsbrytandens kännedom om avtalsbrottet Det förefaller som om skyldigheten att reklamera bortfaller om avtalsbrottet är grundat på ett handlande som är grovt vårdslöst eller i strid med tro och heder, för att istället ”ersättas” av allmänna principer om passivitet (enligt vilka den ”reklamationspliktiga” fortfarande kan lida rättsförlust om han eller hon inte gör gällande sitt anspråk inom en viss tid). Ofta i dessa fall lär den kontraktsbrytande parten ha, eller nära nog ha, kännedom om avtalsbrottet redan när det begås. En intressant fråga är vad som gäller om kontraktsbrytanden istället får kännedom om avtalsbrottet efter att avtalsprestationen har fullbordats, men inte genom reklamation. Ett exempel på denna situation är att en säljare, efter att ett avtal om köp av vara är fullbordat, senare upptäcker att det fanns problem vid produktionen och med visshet kan sluta sig till att den sålda varan måste vara felaktig.s. 46

21.Under dessa förhållanden är ett av de grundläggande syftena bakom reklamationsplikten redan uppfyllt; att medvetandegöra kontraktsbrytanden om avtalsbrottet. Det står därmed klart att det typiskt sett inte finns anledning att se lika strängt på reklamationsfristen. Det måste dock beaktas att avtalsbrott inte är ekvivalent med att krav framställs. Kontraktsbrytanden har även under dessa förhållanden ett berättigat intresse av att få reda på om något anspråk kommer att göras gällande. Kanske kan ett sådant behov anses tillgodosett genom möjligheten till s.k. interpellation. I NJA 2007 s. 909 hade en part gjort sig skyldig till kontraktsbrott genom att i förtid säga upp ett ensamåterförsäljaravtal. Den otillåtna uppsägningen hade kort därefter mötts av en neutral reklamation. Frågan i målet var om den reklamationspliktiga därtill behövde framställa en särskild reklamation med krav på skadestånd. HD fann att den neutrala reklamationen utgjorde en tillräcklig varning för att skadeståndsanspråk eventuellt skulle följa, och påpekade att den kontraktsbrytande parten hade möjlighet att begära besked av motparten om denna också avsåg att begära skadestånd. Möjligtvis kan man därför ur NJA 2007 s. 909 utläsa att det föreligger en interpellationsskyldighet hos kontraktsbrytanden om denna har kännedom om, eller misstänker att denna har gjort sig skyldig till, avtalsbrottet.s. 47

22.Sannolikt vore det dock en alltför långtgående slutsats att utifrån NJA 2007 s. 909 hävda att det föreligger en interpellationsskyldighet. En interpellation riskerar att ”väcka den björn sover”, och det kan diskuteras om kontraktsbrytanden kan förväntas ta den risken när det inte redan har framställts en neutral reklamation som i NJA 2007 s. 909. En annan fråga är vilken rättsverkan det får om den reklamationspliktiga inte besvarar interpellationen, eller förklarar sig inte vilja begära skadestånd men senare ångrar sig.s. 48

23.Hur föreliggande situation ska bedömas får antas variera kraftigt beroende på avtalsbrottet ifråga (ibland kan nog undanhållandet, av avtalsbrottet, i sig anses utgöra grov vårdslöshet). Sammanfattningsvis får utgångspunkten antas vara att kontraktsbrytandens kännedom om avtalsbrottet är något som typiskt sett förlänger fristen. För bedömningen måste en intresseavvägning göras, där särskilt kontraktsbrytandens skäl att anta att avtalsbrottet kan komma att göras gällande bör få stor betydelse. 2.7 Den kontraktsbrytande ”avleder” den reklamationspliktiga från att reklamera Ibland lämnar den kontraktsbrytande besked till den reklamationspliktiga som gör att han eller hon dröjer med att reklamera, utan att det för den skull är fråga om ett vilseledande. Så kan vara fallet om kontraktsbrytanden hänvisar den reklamationspliktiga till att söka gottgörelse hos sitt försäkringsbolag eller en annan potentiell skadevållare, eller helt enkelt ber den reklamationspliktiga att återkomma vid ett senare tillfälle. I sådana fall torde reklamationsfristen kunna förlängas. I NJA 1988 s. 335 var det fråga om fel i en hjullastare. När köparen redan samma dag som reklamationsfristen började löpa sökte kontakt med säljaren (ett bolag) blev han hänvisad till att återkomma vid ett senare tillfälle eftersom ansvarig person befann sig på semester. Reklamationen skedde därför fem dagar senare, vilket ansågs vara i tid. Till saken hör att det var fråga om ett s.k. handelsköp enligt gamla köplagen, varvid reklamation skulle ske genast. I NJA 1921 s. 486 ansågs att reklamation efter sex dagar var för sent vid ett sådant köp av tyg. Det är alltså fullt tänkbart att en reklamation efter fem dagar hade kunnat vara för sent. HD uttalande dock att ”[r]edan på grund av [säljarens hänvisning ovan till kontaktpersonens återkomst] kan den sålunda gjorda reklamationen inte anses vara för sent meddelad.” Uttalandet ger vid handen att reklamationsfristens förlängdes; kanske inte ens började löpa förrän kontaktpersonen var åter.s. 48

24.Reklamationsfristen lär därtill kraftigt förlängas om den kontraktsbrytandes agerande är så pass utstuderat att det kan anses utgöra ett vilseledande eller annars illojalt agerande, i analogi med vad som gäller om avtalsbrottet är grundat på sådant handlande (se avsnitt 2.6 ovan). 2.8 Kontraktsbrytandens särskilda intresse av snabb reklamation Ibland är situationen sådan att den kontraktsbrytande har ett särskilt intresse av att reklamation sker snabbt, exempelvis om dennas situation påtagligt försvåras av att det dröjer med reklamationen. Så torde vara fallet om fördröjningen (påtagligt) försämrat kontraktsbrytandens möjligheter att själv ta ställning till anspråket, exempelvis till följd av uppkomna bevissvårigheter. Kontraktsbrytanden har i regel också ett särskilt intresse av snabb reklamation om medkontrahenten avser att häva avtalet (eftersom det annars finns utrymme för otillbörlig spekulation). Ett sista exempel skulle kunna vara om en sen reklamation medför att avtalsbrottet leder till ökade kostnader, och därmed en förvärrad skada, som hade kunnat undvikas av ett snabbt avhjälpande vid en snabb reklamation. Detta framstår dock som strängt mot den reklamationspliktiga om denna inte ens bort inse att skadan skulle komma förvärras. Beroende på hur parterna disponerar sin talan är det tänkbart att sistnämnda situation istället hanteras inom ramen för en medvållandeinvändning, alternativt genom en invändning om en åsidosatt skadebegränsningsplikt. 2.9 Avtalsbrottets betydelse för den reklamationspliktiga Som förklarats inledningsvis i den här delen av artikeln åtnjuter i regel den reklamationspliktiga visst rådrum att begrunda om ett avtalsbrott kan göras gällande mot kontraktsbrytanden. En rimlig förväntning är att den reklamationspliktiga agerar snabbare inom detta rådrum ifall avtalsbrottet har särskild betydelse för densamma. Inte sällan lär också ett sådant avtalsbrott riskera orsaka stora kostnader, som den kontraktsbrytande snabbt bör ges tillfälle att undvika. Det finns flera hovrättsavgöranden som ger stöd för uppfattningen att avtalsbrottets särskilda betydelse förkortar reklamationsfristen. 2.10 Flera ansvarssubjekt Om det föreligger flera subjekt som kan hållas ansvariga för en skadehändelse förefaller det kunna förlänga reklamationsfristen, om än i begränsad utsträckning. Utöver att det kan göra utredningen av avtalsbrotten mer komplicerad (vilket i sig talar för en förlängning av reklamationsfristen) är det inte heller i alla lägen önskvärt att den reklamationspliktiga omedelbart ”skjuter med hagelbössan” och reklamerar mot samtliga potentiella kontraktsbrytare. Som förklarades under avsnitt 2.1 är det i allmänhet samtliga parter till gagn att den reklamationspliktiga inte framställer obefogade krav. Emellertid måste tas i beaktande att det vid ansvarspluralitet också ligger i kontraktsbrytandens intresse att reklamation sker snabbt, i syfte att bl.a. kunna säkerställa regressmöjligheten mot övriga kontraktsbrytare. Sannolikt har det därför inte jättestor betydelse för bestämmandet av fristen att det föreligger flera skadevållare. 2.11 Tillfälliga hinder hos den reklamationspliktiga av ”subjektiv natur” Det står klart att tillfälliga hinder av subjektiv natur, exempelvis sjukdom, är någonting som kan åberopas av konsumenter — och med största sannolikhet även av privatpersoner generellt — för att förlänga reklamationsfristen. Den mer intressanta frågan är om sådana hinder kan åberopas även i näringsidkarsammanhang.s. 49

25.NJA 1982 s. 301 handlade om en köpman som hade köpt in och vidaresålt odlingspotatis till olika odlare. Ett antal odlare upptäckte därefter att potatisen var rötskadad, vilket framfördes till köpmannen, som i sin tur reklamerade potatisen hos sin säljare. En fråga i målet var om köpmannen hade reklamerat i tid, och vilken betydelse det hade i sammanhanget att köpmannen varit inlagd på sjukhus under reklamationsfristen.s. 51

26.Enligt HD hade reklamationsfristen börjat löpa den 1 maj 1977, då köpmannens hustru mottog klagomålen från odlarna. Köpmannen ifråga var vid denna tidpunkt inlagd på sjukhuset och förblev det fram till den 14 maj samma år, varvid köpmannen två dagar senare i sin tur reklamerade mot sin säljare. Köpmannen ansågs ha reklamerat för sent. HD anförde följande: Den omständigheten att [köpmannen] vid denna tid och fram till d 14 maj befann sig på sjukhus har inte fritagit honom från hans reklamationsplikt; i egenskap av köpman har [köpmannen] haft att sörja för att i händelse exempelvis av hans insjuknande bl a åtgärder av här ifrågavarande slag kunde företas av behörig företrädare för honom. Ovanstående ger stöd för att subjektiva hinder inte kan beaktas i näringsidkarsammanhang. Det går dock att tolka rättsfallet som att HD inte uttalar sig om huruvida hindret ifråga (sjukdomen) kan förlänga fristen, utan endast konstaterar att reklamationsplikten inte upphör av ett sådant hinder. Visserligen fann ju HD att reklamationen hade gjorts för sent trots att den gjordes redan 15 dagar efter att reklamationsfristen började löpa. I avsnitt 2.7 omnämnda NJA 1921 s. 486 var det dock också fråga om ett handelsköp beträffande tyg, och där ansågs som sagt att en reklamation redan efter sex dagar var för sent framställd. I nu aktuellt fall var det därtill fråga om en färskvara. Dessa faktorer talar var för sig för att reklamation måste göras synnerligen snabbt och det är tydligt att en frist om 15 dagar enligt då gällande rätt var långt över vad som i normala fall hade ansetts vara acceptabelt. Det är därför tänkbart att reklamation hade skett för sent även vid ett beaktande av köpmannens sjukhusvistelse. Möjligen utesluter därför inte avgörandet helt och hållet att subjektiva hinder beaktas i näringsidkarsammanhang. Sistnämnda uppfattning har också kommit till uttryck i ett hovrättsfall. Sammanfattningsvis kan det nog inte uteslutas att tillfälliga hinder av subjektiv natur kan förlänga reklamationsfristen i vissa undantagssituationer. 2.12 Den reklamationspliktigas undersökningsplikt och avtalsbrottets upptäckbarhet I förarbetena till konsumentköplagen anförde lagstiftaren följande beträffande reklamationsfristens längd vid fel (min kursivering): Vid bedömningen av vad som skall anses vara skälig tid för reklamation vid ett konsumentköp är det särskilt två synpunkter som gör sig gällande. För det första har konsumenten inte någon sådan uttrycklig undersökningsplikt efter det att varan har avlämnats som gäller för köp i allmänhet och som i de fallen är utgångspunkten för beräkningen av tidsfristen. Uttalandet antyder vid första anblick att om avtalsbrottet omfattas av en reklamationspliktigs undersökningsplikt, kan det ha betydelse för reklamationsfristens längd. Vidare finns hovrättspraxis som anger att en angränsande fråga, avtalsbrottets upptäckbarhet, kan påverka fristen. Dessa förhållanden synes dock snarare ha betydelse för reklamationsfristens startpunkt. Det råder inget tvivel om att undersökningsplikten är relevant i det avseendet och mig veterligen är det i sistnämnda sammanhang som saken har diskuterats inte bara i doktrin utan även av lagstiftaren i övrigt. Det är också svårt att finna skäl varför förekomsten av dessa förhållanden är något som har betydelse för bedömningen vad som utgör skälig tid. I praktiken kan dock omständigheterna indirekt få betydelse även för längden, i och med att de kan leda till att den reklamationspliktiga erhåller faktisk vetskap om avtalsbrottet (vilket talar för en kortare reklamationsfrist, se avsnitt 2.4 ovan). 2.13 Betydelsen av en ansvarsförsäkring hos den kontraktsbrytande Det har sagts att omständigheten att den kontraktsbrytande har en ansvarsförsäkring är någonting som förlänger reklamationsfristen. Åsikten förefaller vara grundad i att en eventuell skadeståndsskyldighet typiskt sett inte drabbar kontraktsbrytanden hårt om sådan försäkring finns. För egen del har jag svårt att se varför den omständigheten skulle tala för en längre reklamationsfrist. Till att börja med förefaller den svår att passa in under reklamationsinstitutets grundläggande syften. Vidare kommer en konstaterad skadeståndsskyldighet fortfarande att drabba den kontraktsbrytande i form av självrisk, förhöjd premie samt tid och resurser som tas i anspråk. Därtill står det klart att också försäkringsbolaget har ett berättigat intresse av att reklamation sker snabbt (exempelvis för att kunna bevara eventuella regressmöjligheter, beräkna premier, skadereservsavsättningar m.m.). I själva verket kan ibland den kontraktsbrytande anses ha ett särskilt behov av snabb reklamation om denna har en ansvarsförsäkring, i syfte att hinna anmäla kravet till sitt försäkringsbolag i tid.s. 51