Rättsfall
NJA 2012 s. 1021
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2012 s. 1021
BibTeX
@misc{nja-2012-s-1021,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2012 s. 1021}},
year = {2012},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
10 hänvisningar i 7 artiklar · 10 stycken/fotnoter
Reklamationsfristens längd i teori och praktik2 hänvisningar
- Regleringen i 4 kap. 17 § JB var föremål för prövning i NJA 2012 s. 1021. HD konstaterade här att uttrycket i 4 kap. 17 § om ”ägde eller bort äga kännedom” var densamma som i 7 kap. 14 § om när rättigheten ska gälla mot ny ägare av fastigheten. Att uttryckssättet var detsamma behövde dock inte innebära att kraven var desamma. Här anförde HD att reglerna i bl.a. 7 kap. 14 § JB utgör undantag från regeln om att köp bryter legostämma och avser att skydda rättighetshavare vid överlåtelse av fastigheten så att rättigheten består. Detta intresse innebar enligt HD att ”det bör ställas relativt låga krav på utredningen för att köparen ska anses vara i ond tro om rättigheten”. När det däremot gäller 4 kap. 17 §, som rör förhållandet mellan säljare och köpare och där säljaren har vad som närmast kan karakteriseras som ett garantiansvar och någon undersökningsplikt i princip inte åligger köparen, ska köparens intresse av en belastningsfri fastighet särskilt beaktas. Enligt HD är det därför motiverat att vid tillämpning av den paragrafen ”ställa högre krav på utredningen för att anse att köparen borde äga kännedom om rättighetens existens än vid tillämpning av 7 kap. 14 §”. 2.3.5.4 Undersökning före köpet vid köp av lös egendom Enligt 20 § KöpL får en köpare inte såsom fel åberopa vad han eller hon måste antas ha känt till vid köpet. Om köparen före köpet har undersökt varan eller utan godtagbar anledning underlåtit att följa säljarens uppmaning att undersöka den, får köparen inte såsom fel åberopa vad han eller hon borde ha märkt vid undersökningen, om inte säljaren har handlat i strid mot tro och heder.
- I NJA 2012 s. 1021 angav HD att det kunde antas att startpunkten för reklamationsfristen ”varierar alltefter typ av belastning och hur öppet rättigheten utövas”. HD gjorde här en jämförelse med 41 § KöpL om rättsliga fel och motsvarigheten i artikel 43 CISG, där påföljder kan göras gällande om det finns sannolika skäl för påståendet från tredje man om att det finns en rättslig belastning. Eftersom säljaren hade samma intresse vid fastighetsköp som vid köp av lös egendom om att kunna överta ansvaret för att avlägsna belastningen och begränsa verkningarna av felet borde enligt HD ”den avgörande tidpunkten för reklamationsfristens början vara när ett krav från tredje man med anledning av ett rättsligt fel kan anses vara grundat på sannolika skäl”. Det är alltså inte nödvändigt att belastningen fastställs genom dom.
2016/532 hänvisningar
- Lagens regler har sedan använts för analogier, som led i rättsliga resonemang eller som tolkningsdata i ett antal avgöranden (NJA 1996 s. 68, NJA 2001 s. 309 och NJA 2007 s. 709 om produktskador, NJA 1999 s. 617, NJA 2005 s. 510 och NJA 2009 s. 41 rörande frågor i anslutning till regleringen i 63 §, NJA 2007 s. 86, NJA 2008 s. 1158 och NJA 2012 s. 1021 om fastighetsköp, NJA 2001 s. 177, NJA 2007 s. 758, NJA 2013 s. 271 och HD:s dom den 19 mars 2015 i mål T 916-13 om entreprenadavtal, NJA 2008 s. 392 om upplåtelse av bostadsrätt och rätten till avkastningsränta, NJA 2010 s. 154 om 54 § fjärde stycket som del i resonemang i en sakrättslig fråga, NJA 2011 s. 600 om rätten att hålla inne egen prestation intill dess motparten fullgör sin enligt 10 och 49 §§ köplagen, NJA 1999 s. 673 rörande uppfyllelseort enligt köplagen för att avgöra om Luganokonventionen var tillämplig eller inte samt NJA 2011 s. 576 med hänvisning till 69 § rörande fråga om bestämmande av skadeståndets belopp när utredningsunderlaget varit ofullständigt).
- Beträffande tolkningen och tillämpningen av 4 kap. 19 § om säljarens eventuella ansvar för fel i fastigheten och de påföljder som köparen kan göra gällande är praxis från Högsta domstolen rikhaltig. Drygt 30 avgöranden som rör dessa frågor har meddelats sedan lagens ikraftträdande den 1 januari 1972. Ett antal avgöranden har också givits rörande tillämpningen av 4 kap. 18 § om rådighetsfelen. Däremot är praxis knapphändig när det gäller övriga bestämmelser. Här kan dock nämnas något avgörande med viss koppling till 4 kap. 10 § (NJA 1988 s. 555), två avgöranden rörande reklamationsfrist och preskriptionstid enligt 4 kap. 19 a § (NJA 2003 s. 302 och NJA 2008 s. 1158) samt ett avgörande om 4 kap. 17 § om rättsligt fel vid fastighetsköp (NJA 2012 s. 1021).