1.Civilrätten rymmer många olika regler som ålägger en part att under vissa omständigheter lämna underrättelse till annan för att säkerställa sina rättigheter i förhållande till denna. Ofta handlar det om att framföra ett anspråk (t.ex. vid avtalsbrott). Det kan också t.ex. vara fråga om att invända mot ett visst förhållande i syfte att undgå bundenhet vid avtalsingående. Om underrättelse inte sker leder det till rättsverkan för den underrättelsepliktiga (passiva) parten; hen kan förlora rätten att åberopa avtalsbrottet; hen kan bli bunden av medkontrahentens uppfattning om avtalets tillämpning.s. 386
2.Ovanstående civilrättsliga passivitetsregler har olika klassificeringar beroende på bl.a. under vilka förutsättningar de aktiveras, hur lång underrättelsefristen är, och vad rättsföljden är av utebliven underrättelse. Gemensamt för reglerna är dock att de i och för sig uppställer en viss underrättelsefrist som börjar löpa vid en viss startpunkt och medför någon form av rättsverkan om fristen inte iakttas. Reglerna, som inte alltid är lätta att skilja från varandra, kan i huvudsak passas in under två passivitetsinstitut: reklamation och preskription. I princip utgör alla passivitetsregler där såväl startpunkten som fristen är relativ med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet inte preskriptionsregler. Dessa icke-preskriptionsregler har ofta följande konstruktion: ”Om X vill åberopa Y gentemot Z måste X inom skälig tid [fristen] göra gällande Y gentemot Z från det att X insett eller bort inse Y [startpunkten].” 32 § 1 st. köplagen är ett exempel på en sådan regel. Motsatsvis är passivitetsregler där både startpunkten och fristen är fixerad inte reklamationsregler. I dessa fall rör det sig om preskriptionsbestämmelser, vars startpunkt typiskt sett är ett objektivt konstaterbart förhållande (t.ex. en fordrans uppkomst) och vars frist är fixerad (t.ex. 10 år). Svårigheterna att särskilja de civilrättsliga passivitetsinstituten uppstår framförallt när startpunkten är relativ, men inte fristen, och vice versa.s. 386
3.Framförallt på senare år har det, efter intensiv praxisbildning från HD, börjat utkristalliseras ett passivitetsinstitut som innebär att parts passivitet kan få rättsverkan utan att så sker genom en direkt tillämpning av reklamations- eller preskriptionsregler. Det rör sig om en princip om allmän passivitetsverkan, som lyder under sina egna förutsättningar. Detta tredje passivitetsinstitut förefaller ännu inte har fått något träffande namn. I den här artikeln kommer den benämnas som passivitetsverkansprincipen.s. 387
4.HD har i ”Svartöns Pris” berört reklamationsplikten och passivitetsverkansprincipen i förhållande till frågan om återkrav av tidigare erlagd betalning. Avgörandet är av mycket stort intresse, både sett till bedömningen av den specifika frågeställningen och till avgörandets generella implikationer. Syftet med den här rättsfallskommentaren är att analysera avgörandet och diskutera några av dess slutsatser. Kritik framförs i reklamationsfrågan, såväl vad gäller HD:s slutsats som dess domskäl. Beträffande passivitetsverkansprincipen görs ett försök att passa in avgörandet i förhållande till HD:s tidigare praxis och att diskutera hur principen förhåller sig till läran om condictio indebiti.s. 387