Närliggande

1.Möjligtvis var det i första hand ömmande konsumenthänsyn som vägledde HD i sin bedömning i reklamationsfrågan. Självklart måste utgångspunkten vara att iaktta försiktighet med att ålägga konsumenter oväntade förpliktelser. Men detta har inte hindrat HD från att ålägga konsumenten reklamationsplikt i andra sammanhang, som möjligen kan anses mer betungande än den i målet aktuella. Om farhågorna ändå kvarstått hade en rimligare lösning enligt min mening varit att införa en variant av 47 § köplagen med tillämpning av den s.k. konsumentmässiga minimifristen om två månader, möjligtvis i kombination med ett krav på faktisk insikt om anspråket. En sådan konstruktion gäller vid konsumentens reklamationsplikt enligt konsumentköp- och konsumenttjänstlagen i övrigt, och tillämpades av HD i ”Flyget till Antalya” NJA 2017 s. 127. För all del hade HD också kunnat finna att konsumenter har en reklamationsskyldighet i nu aktuellt sammanhang. Materiellt sett är inget av dessa alternativ, inklusive HD:s slutsats, orimliga. Intressant nog synes detta framhäva betydelsen av uttalandet i punkten 13 — det är svårt att skaka av sig tanken att HD:s ambition kan ha varit att verka för nyanserandet av reklamationsbedömningar. En inte helt ovanlig situation där HD:s uttalande kan få betydelse är vid ianspråktagande av avtalade skadelöshetsförbindelser.s. 397