4 · Avslutande ord

1.Möjligtvis var det i första hand ömmande konsumenthänsyn som vägledde HD i sin bedömning i reklamationsfrågan. Självklart måste utgångspunkten vara att iaktta försiktighet med att ålägga konsumenter oväntade förpliktelser. Men detta har inte hindrat HD från att ålägga konsumenten reklamationsplikt i andra sammanhang, som möjligen kan anses mer betungande än den i målet aktuella. Om farhågorna ändå kvarstått hade en rimligare lösning enligt min mening varit att införa en variant av 47 § köplagen med tillämpning av den s.k. konsumentmässiga minimifristen om två månader, möjligtvis i kombination med ett krav på faktisk insikt om anspråket. En sådan konstruktion gäller vid konsumentens reklamationsplikt enligt konsumentköp- och konsumenttjänstlagen i övrigt, och tillämpades av HD i ”Flyget till Antalya” NJA 2017 s. 127. För all del hade HD också kunnat finna att konsumenter har en reklamationsskyldighet i nu aktuellt sammanhang. Materiellt sett är inget av dessa alternativ, inklusive HD:s slutsats, orimliga. Intressant nog synes detta framhäva betydelsen av uttalandet i punkten 13 — det är svårt att skaka av sig tanken att HD:s ambition kan ha varit att verka för nyanserandet av reklamationsbedömningar. En inte helt ovanlig situation där HD:s uttalande kan få betydelse är vid ianspråktagande av avtalade skadelöshetsförbindelser.s. 397

2.Genom ”Svartöns pris” synes det också stå klart att passivitet kan leda till rättsförlust vid krav på återbetalning utan att det är fråga om tillämpning av en reklamationsplikt, preskription, eller condictio indebiti. HD:s ställningstagande framstår enligt mig som rimligt och välgrundat. En sak man kan fundera på är dock räckvidden av den etablerade principen. I HD:s avgörande finns ingen antydan till begränsning, men frågan är om principen verkligen kan tillämpas i alla återkravssituationer. I ”Svartöns pris” torde näringsidkaren ha kunnat utgå ifrån att konsumentens betalning föregåtts av någon form av övervägande av prisets skälighet. I dessa sammanhang kan betalningen med fog uppfattas som en accept av priset och tjänstens beskaffenhet. Den situationen skiljer sig uppenbarligen från den då det skett en ”ren” misstagsbetalning (exempelvis betalning till fel konto) och den misstagsbetalande inser det först senare och då omedelbart framför sitt återkrav.s. 398

3.”Svartöns pris” kommer sannolikt att leda till att kravställaren i en återkravssituation i fler fall än tidigare löper risken att gå miste om rätten till återbetalning, eftersom den nu kan gå förlorad vid sidan av condictio indebitis relativt snäva rekvisit. Med det inte sagt att condictio indebiti på något sätt har spelat ut sin roll även i situationer då båda principerna kan vara tillämpliga. Naturligtvis är det tänkbart att rätten till återbetalning i ett enskilt fall upphör tidigare enligt condictio indebiti än vid en tillämpning av passivitetsverkansprincipen.s. 398

4.Passivitetsverkansprincipen är en svårgripbar och mångfacetterad rättsfigur. Det föreligger betydande svårigheter att bedöma i vad mån HD:s praxis ska uppfattas äga generell tillämpning eller istället ses som etablerande av principer i vissa typfall. En cyniker skulle möjligen uttrycka det som att HD utnyttjar principen för att uppnå ett resultat som visserligen kan anses materiellt tillfredsställande i det enskilda fallet, men som resulterar i att förutsebarheten lämnas vind för våg. Den kritiken synes enligt mig inte vara helt obefogad. HD:s avgöranden på området är svårtolkade och ibland rentav ofullständiga. ”Svartöns pris” är inget undantag i och med att HD av okänd anledning inte klargjorde när underrättelsefristen börjar löpa. Ett annat exempel är ”Kravmjölken” NJA 2017 s. 203 där HD, inte ens in abstracto, redogjorde för hur lång underrättelsefristen var. Sistnämnda fall är särskilt bekymmersamt eftersom omständigheterna i målet liknade den situation som regleras i 6 § 2 st. avtalslagen eftersom den underrättelsepliktiga måste ha insett att motparten misstagit sig om avtalets innebörd. I avgörandet ansågs underrättelsen ha skett för sent. Det är oklart om detta förklarades av att HD tillämpade passivitetsverkansprincipen (med tillhörande lång underrättelsefrist) eller, med stöd av principen, närmast tillämpade 6 § 2 st. avtalslagen analogt (innebärande en skyldighet att framställa underrättelsen inom viss kortare tid). Kritik mot andra ”passivitetsavgöranden” har också rests i doktrinen. I sammanhanget kan noteras att HD:s (och andra domstolars) avgöranden även i reklamationsfrågor i många fall framstår som svårtolkade.s. 398

5.Med detta sagt måste man ha förståelse för att passivitetsverkansprincipen är en relativt ny rättsfigur, i vart fall sett till dess kraftigt ökade tillämpning i HD:s praxis. Vidare kan den som sagt aktualiseras inom vitt skilda förhållanden. Det ska därför understrykas att det möjligtvis är felaktigt, kanske till och med något missvisande, att bunta ihop dessa olika situationer under en enda rättsprincip, såsom har gjorts i den här artikeln. Än finns mycket att upptäcka om passivitetsverkansprincipen och behovet av vägledning är stort. Det framstår inte som en alltför vågad gissning att HD även fortsättningsvis kommer att vara generös med att ta upp principen till prövning. Detta framgår inte minst av att HD:s avgörande i den här delen förefaller utgöra ett obiter dictum.s. 399