Se t.ex. ”Pantsättarens passivitet” NJA 1961 s. 26, ”Bodelning efter 24 år” NJA 1993 s. 570, ”Kravmjölken” NJA 2017 s. 203. Även ”Leksaksaffären i Vimmerby” NJA 2018 s. 171 talar i denna riktning, men avgörandet är svårtolkat i den här frågan.
Hänvisas från p. 19 (s. 396)
19.Vad gäller frågan om passivitetsverkansprincipens frist konstaterar HD att den i nu aktuellt sammanhang kan vara ”avsevärt längre” än vad som generellt är fallet vid avtalsbrottsreklamationer. Detta ligger i linje med tidigare praxis och bekräftar därmed bilden av att det är fråga om en generös frist. Vidden av generositeten framstår dock som oklar. Den praxis som finns i passivitetsverkansfallen är spretig och det är inte uppenbart i vad mån de olika fallen är jämförbara med varandra. I t.ex. ”Skogssällskapet” NJA 2017 s. 1195 ansågs en underrättelse efter ca 4,5 år inte vara för sen, men det som skulle underrättas var motpartens illojala avtalsbrott. I dessa fall finns det starka skäl att behandla den underrättelsepliktiga förmånligt. När underrättelse har befunnits skett för sent har det ofta varit fråga om väldigt långa tidsfrister. I ”Lägenheten på Karlaplan” ansågs en väckt talan efter sju månader inte vara för sent, vilket inte är förvånande givet HD:s uttalande ovan i ”Svartöns pris”.s. 396