Se ”Pantsättarens passivitet” NJA 1961 s. 26, ”Kravmjölken” NJA 2017 s. 203, ”Skogssällskapet” NJA 2017 s. 1195, ”Leksaksaffären i Vimmerby” NJA 2018 s. 171. Se även Svea hovrätts dom den 23 oktober 2019 i mål T 7328-18, Hovrätten för Västra Sveriges dom den 3 juli 2013 i mål T 3882-12. Jfr även ”Bodelning efter 24 år” NJA 1993 s. 570.
Hänvisas från p. 15 (s. 394)
15.Passivitetsverkansprincipen kan förenklat beskrivas som ett slags samlingsbegrepp för att förklara de situationer då en part kan lida rättsförlust genom att förhålla sig passiv, men utan att det är fråga om en direkt tillämpning av preskriptions- eller (skrivna eller oskrivna) reklamationsregler. Principen manifesterar sig i huvudsak genom att den bildar en egen slags ”underrättelseplikt”, som uppkommer ”mitt emellan” sistnämnda två passivitetsinstitut. Kännetecknande är att den typiskt sett kräver att den underrättelsepliktiga har någon form av insikt, faktisk insikt eller ”bort inse-insikt”, för att dess frist ska börja löpa. Om insikt, och i så fall vilken sort, krävs förefaller bero på omständigheterna i det enskilda fallet, t.ex. när fråga är om passivitet vid avtalsbrott, illojalt avtalsbrott, framställande av anspråk eller bibehållandet av en rättighet eller invändningsrätt m.m. Fristen är klart längre än reklamationsfristen, men kortare än i vart fall den allmänna preskriptionsfristen om tio år. Den påföljd som kan drabba den underrättelsepliktiga parten om hen framställer sin underrättelse för sent är oftast att anspråket eller invändningsrätten m.m. prekluderas. Men i vart fall vid illojala avtalsbrott förekommer mer nyanserade bedömningar, t.ex. att rätten till skadestånd reduceras (snarare än bortfaller totalt).s. 394