”Pantsättarens passivitet” NJA 1961 s. 26, ”Restaurang Pelé” NJA 2002 s. 630, ”Kravmjölken” NJA 2017 s. 203, ”Skogssällskapet” NJA 2017 s. 1195 ger alla stöd för att det föreligger någon form av insiktskrav. I ”Leksaksaffären i Vimmerby” NJA 2018 s. 171 konstaterade dock HD att passivitetsverkan kan inträda för förfluten tid även då borgenären är ovetande om sin rättighet. Möjligtvis ska man dock tolka avgörandet som att den underrättelsepliktiga bort inse sitt anspråk. Jfr Niklas Arvidsson & Lars Gorton, Passivitet inom avtalsrätten, Festskrift till Göran Millqvist, s. 121, som anser att HD egentligen har gjort en skälighetsbedömning. I ”Lägenheten på Karlaplan” (HD:s dom den 2 mars 2022 i mål T 885-21) uttalade HD att passivitetsverkan kan inträda efter ”längre tid”, utan att överhuvudtaget nämna något om huruvida insikt (och i så fall vilken) krävs (p. 26 i domskälen). Det kan möjligen anses underförstått att den underrättelsepliktiga i den aktuella situationen har faktisk insikt om förhållandet ifråga.
Hänvisas från p. 15 (s. 394)
15.Passivitetsverkansprincipen kan förenklat beskrivas som ett slags samlingsbegrepp för att förklara de situationer då en part kan lida rättsförlust genom att förhålla sig passiv, men utan att det är fråga om en direkt tillämpning av preskriptions- eller (skrivna eller oskrivna) reklamationsregler. Principen manifesterar sig i huvudsak genom att den bildar en egen slags ”underrättelseplikt”, som uppkommer ”mitt emellan” sistnämnda två passivitetsinstitut. Kännetecknande är att den typiskt sett kräver att den underrättelsepliktiga har någon form av insikt, faktisk insikt eller ”bort inse-insikt”, för att dess frist ska börja löpa. Om insikt, och i så fall vilken sort, krävs förefaller bero på omständigheterna i det enskilda fallet, t.ex. när fråga är om passivitet vid avtalsbrott, illojalt avtalsbrott, framställande av anspråk eller bibehållandet av en rättighet eller invändningsrätt m.m. Fristen är klart längre än reklamationsfristen, men kortare än i vart fall den allmänna preskriptionsfristen om tio år. Den påföljd som kan drabba den underrättelsepliktiga parten om hen framställer sin underrättelse för sent är oftast att anspråket eller invändningsrätten m.m. prekluderas. Men i vart fall vid illojala avtalsbrott förekommer mer nyanserade bedömningar, t.ex. att rätten till skadestånd reduceras (snarare än bortfaller totalt).s. 394