Stycket

9.Det ovan sagda innebär att den praktiska relevansen av möjligheten att genomföra medicinska åldersbedömningar med stöd av bestämmelserna i LUL framstår som begränsad. Utöver att åldrar under 15 år mer sällan har relevans i straffrättsligt och straffprocessrättsligt hänseende, är det än mer sällsynt att den brottsmisstänktes ålder har betydelse för att klarlägga omständigheterna kring brottet. Som exempel på detta kan nämnas att det i 31 § 4 st. LUL sägs att utredning om brott enligt andra eller tredje stycket får inledas endast om det föreligger synnerliga skäl om den unge inte har fyllt tolv år, men det är tveksamt — mot bakgrund av HD:s legalistiska förhållningssätt — om frågan om utredningens inledande kan anses ha betydelse för att klarlägga omständigheterna kring brottet. 3.4 Problem (II): Ett oklart beviskrav Som ovan framgått är det möjligt att företa en medicinsk åldersbedömning med stöd av RB men inte av LUL om straffmyndighetsåldern 15 år är ifrågasatt. Fråga uppstår då hur mycket som skall peka på att den aktuella personen har fyllt 15 år för att det skall vara tillåtet att genomföra en medicinsk åldersbedömning. I propositionen till 2017 års ändring av RB 28 kap. 12 § sägs följande i denna fråga: På samma sätt som idag bör det vid en sådan prövning krävas att de beslutsfattande myndigheterna har gjort vissa efterforskningar för att bemöta den misstänktes påstående innan ett beslut om kroppsbesiktning kan fattas, så att det på goda grunder kan antas att den misstänkte är över 15 år. Det kan t.ex. handla om att inhämta uppgifter från tidigare förhör eller från Migrationsverket. Vad som krävs för att uppfylla kravet på ”på goda grunder kan antas” utvecklas inte närmare i propositionen, och inte heller hur detta krav förhåller sig till de etablerade beviskraven i straffprocessen, som i huvudsak är (i stegrande ordning) anledning anta, kan misstänkas, skälig misstanke, sannolika skäl, tillräckliga skäl och ställt bortom rimligt tvivel. Själva ordalydelsen av på goda grunder kan antas ligger närmast anledning anta — dvs. det lägst ställda beviskravet i straffprocessen — men att kravet skulle vara så lågt ställt förefaller osannolikt med tanke på att regeringen uttalar att kroppsbesiktningar i syfte att klarlägga om en person är straffmyndig bör ske restriktivt. Rimligen borde också beviskravet för att genomföra en kroppsbesiktning vara lägre ställt än kravet ”klarlagt”, som enligt HD i NJA 2016 s. 719 är det beviskrav som gäller i fråga om straffmyndighetsåldern för att göra en slutlig påföljdsbestämning; Andersson har i sin tur tolkat beviskravet klarlagt som ”mer än sannolikhetsövervikt” (eller med andra ord — enligt Andersson — mer än skälig misstanke). Måhända motsvarar ”på goda grunder kan antas” beviskravet ”skälig misstanke”, men rättsläget är inte klart på denna punkt.s. 375