Rättsfall

NJA 2016 s. 719

Citera

NJA 2016 s. 719

BibTeX

@misc{nja-2016-s-719,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 2016 s. 719}},
  year         = {2016},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

7 hänvisningar i 6 artiklar · 7 stycken/fotnoter

Medicinska åldersbedömningar i asylprocessen*1 hänvisning

Isa Cegrell Karlander · SvJT 2025 s. 164–183 · 1 ställe

Här framkommer en avgörande skillnad mellan asylprocessen och brottmålsprocessen: i den senare är bevisbördan inte placerad på den enskilde. I NJA 2016 s. 719 slog HD fast att åklagaren i strikt mening inte bär bevisbördan för den tilltalades ålder eftersom det bevistemat inte är relevant för skuldfrågan utan för påföljdsbedömningen. Däremot har åklagaren i regel ett utredningsansvar beträffande åldersbedömningen. Gemensamt är dock frågan om vilket/vilka beviskrav som ska gälla och vilken utredning som krävs för att bevissituationen ska anses robust.Kritik mot medicinska åldersbedömningar · p. 8 · s. 173

Sömninvändningar i brottmål i teori och praktik. En rättsdogmatisk analys i gränslandet mellan gärningskontroll och medvetenhet1 hänvisning

Tova Bennet · JT 2025 s. 319–352 · 1 ställe

Se vidare t.ex. prop. 1993/94:130 s. 60, NJA 2005 s. 237. Samma beviskrav används även exempelvis gällande meddelarskydd som ansvarsfrihetsgrund i tryckfrihetsmål (se NJA 2020 s. 355) och vid straffvärdebedömningen av förmildrande omständigheter enligt 29 kap. 3 § brottsbalken, t.ex. att den tilltalade hade nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande (se NJA 2013 s. 376 p. 43). Se även NJA 2016 s. 719 som rör åldersbedömning.fotnot 99 · s. 343

Tvångsmedel, legalitet och samtycke1 hänvisning

Mattias Hjertstedt, Martina Reinius · SvJT 2022 s. 361–385 · 1 ställe

Det ovan sagda innebär att den praktiska relevansen av möjligheten att genomföra medicinska åldersbedömningar med stöd av bestämmelserna i LUL framstår som begränsad. Utöver att åldrar under 15 år mer sällan har relevans i straffrättsligt och straffprocessrättsligt hänseende, är det än mer sällsynt att den brottsmisstänktes ålder har betydelse för att klarlägga omständigheterna kring brottet. Som exempel på detta kan nämnas att det i 31 § 4 st. LUL sägs att utredning om brott enligt andra eller tredje stycket får inledas endast om det föreligger synnerliga skäl om den unge inte har fyllt tolv år, men det är tveksamt — mot bakgrund av HD:s legalistiska förhållningssätt — om frågan om utredningens inledande kan anses ha betydelse för att klarlägga omständigheterna kring brottet. 3.4 Problem (II): Ett oklart beviskrav Som ovan framgått är det möjligt att företa en medicinsk åldersbedömning med stöd av RB men inte av LUL om straffmyndighetsåldern 15 år är ifrågasatt. Fråga uppstår då hur mycket som skall peka på att den aktuella personen har fyllt 15 år för att det skall vara tillåtet att genomföra en medicinsk åldersbedömning. I propositionen till 2017 års ändring av RB 28 kap. 12 § sägs följande i denna fråga: På samma sätt som idag bör det vid en sådan prövning krävas att de beslutsfattande myndigheterna har gjort vissa efterforskningar för att bemöta den misstänktes påstående innan ett beslut om kroppsbesiktning kan fattas, så att det på goda grunder kan antas att den misstänkte är över 15 år. Det kan t.ex. handla om att inhämta uppgifter från tidigare förhör eller från Migrationsverket. Vad som krävs för att uppfylla kravet på ”på goda grunder kan antas” utvecklas inte närmare i propositionen, och inte heller hur detta krav förhåller sig till de etablerade beviskraven i straffprocessen, som i huvudsak är (i stegrande ordning) anledning anta, kan misstänkas, skälig misstanke, sannolika skäl, tillräckliga skäl och ställt bortom rimligt tvivel. Själva ordalydelsen av på goda grunder kan antas ligger närmast anledning anta — dvs. det lägst ställda beviskravet i straffprocessen — men att kravet skulle vara så lågt ställt förefaller osannolikt med tanke på att regeringen uttalar att kroppsbesiktningar i syfte att klarlägga om en person är straffmyndig bör ske restriktivt. Rimligen borde också beviskravet för att genomföra en kroppsbesiktning vara lägre ställt än kravet ”klarlagt”, som enligt HD i NJA 2016 s. 719 är det beviskrav som gäller i fråga om straffmyndighetsåldern för att göra en slutlig påföljdsbestämning; Andersson har i sin tur tolkat beviskravet klarlagt som ”mer än sannolikhetsövervikt” (eller med andra ord — enligt Andersson — mer än skälig misstanke). Måhända motsvarar ”på goda grunder kan antas” beviskravet ”skälig misstanke”, men rättsläget är inte klart på denna punkt.Medicinska åldersbedömningar i straffprocessen · p. 9 · s. 375

Utvisning på grund av brott: En jämförelse av svensk och norsk rätt1 hänvisning

Caroline Taube · SvJT 2021 s. 872–900 · 1 ställe

För svensk rätt hänvisas här till NJA 2016 s. 719, ”Flyktingpojkens ålder”, där åldersfrågan behandlas ur ett straffrättsligt perspektiv men inte utifrån utlänningsrättsliga utgångspunkter.fotnot 46 · s. 883

Svensk rättspraxis: Straffrätt 2010–20181 hänvisning

Petter Asp · SvJT 2019 s. 1007–1124 · 1 ställe

Frågan om hur bestämmelsen ska tillämpas i ett fall där den tilltalades ålder inte är klarlagd behandlades i NJA 2016 s. 719 (som primärt rörde ett fall av grov misshandel). Högsta domstolen uttalar att åklagaren i princip inte har någon bevisbörda när det gäller omständigheter av betydelse för påföljdsbestämningen vid sidan av sådana som har att göra med graden av skuld. Inte heller är det adekvat att resonera i termer av beviskrav. I stället har rätten ett ansvar för att den utredning som krävs finns tillgänglig. Det hindrar förstås inte att det kan ligga i parternas intresse och ankomma på parterna att uppmärksamma rätten på förhållanden som kan ha betydelse och att parterna kan ha betydligt enklare att lägga fram utredning av sådant slag. När det gäller frågan vilket krav som ska ställas på utredningen för att en uppgift som har betydelse för påföljdsbestämningen ska kunna läggas till grund för densamma hänvisade Högsta domstolen till NJA 2004 s. 702 där det sägs att domstolen, när det gäller frågan om fängelseförbudets tillämpning, har att bedöma om övervägande skäl talar för att det förhåller sig på ett visst sätt (dvs. om övervägande skäl talar för att den tilltalade har begått brottet under påverkan av en allvarlig psykisk störning). I fråga om ålder — som ju inte är fråga om en situation där det kan förhålla sig på endera av två sätt — passar emellertid en sådan regel mindre väl och domstolen kom därför fram till att domstolen får bedöma vilken ålder som är mest sannolik. Om olika slutsatser är möjliga får man falla tillbaka på allmänna grundsatser och välja den bedömning som är förmånligast för den tilltalade. Vad gäller sådana omständigheter som innebär att det inte är tillåtet att döma till påföljd eller till påföljd av visst slag (jfr t.ex. 1 kap. 6 § och 29 kap. 7 § andra stycket om förbud mot livstidsstraff) måste dock ställas högre krav på utredningen; beträffande sådana åldersgränser måste utredningsläget vara sådant att det är klarlagt att reglerna inte hindrar den tänkta rättstillämpningen. Med tillämpning av dessa principer bedömde Högsta domstolen att den tilltalade vid brottet var strax över tjugo år gammal. Med hänsyn till den tilltalades ungdom sänktes längden på fängelsestraffet från ett år och sex månader till ett år och tre månader. Ett justitieråd var skiljaktig beträffande bedömningen av vilken ålder som var mest sannolik. Rättsfallet har kommenterats av Simon Andersson i JT 2016–17 s. 712 ff. Jfr även Karin Wistrand i SvJT 2016 s. 332 ff. 5.2 Påföljdsval 5.2.1 Påföljdsval avseende vuxna Vid en misshandel som avsåg ett slag med en bok på en sambos överarm och där brottet hade ett straffvärde om en månad ansågs det i NJA 2015 s. 386 inte finnas skäl för fängelse med hänvisning till brottslighetens art. Eftersom det i grunden inte fanns skäl för fängelse skulle den villkorliga domen inte förenas med samhällstjänst; Högsta domstolen understryker alltså huvudregeln att samhällstjänst ska användas endast när alternativet är ett fängelsestraff, dvs. när det vid en första prövning enligt 30 kap. 4 § finns skäl för fängelse. Den villkorliga domen förenades, med hänsyn till att den tilltalade varit frihetsberövad i målet, inte med några böter.Försvårande och förmildrande omständigheter · p. 35 · s. 1103

Bevistalan — några ytterligare synpunkter2 hänvisningar

Andreas Anderberg · SvJT 2018 s. 876–880 · 2 ställen