NJA 1996 s. 63.
Hänvisas från p. 3 (s. 286)
1.Om tidigare 29 kap. 7 § var förenlig med proportionalitetsprincipen utifrån principens förhållande till skuld- och konformitetsprinciperna är nästa fråga varför regleringen av ungas lägre klandervärdhet lämpligen tog sig uttryck i form av generella reduktioner för alla unga, istället för individuella bedömningar av den enskilde ungdomen. Inledningsvis i detta avsnitt kommer reduktionerna förklaras utifrån samhällets normativa förväntningar och krav, varefter tre möjliga invändningar presenteras. I samband med att invändningarna presenteras förklaras också varför dessa ändå inte kan förklara lagändringen på ett sätt som gör den förenlig med proportionalitetsprincipen.s. 285
2.Den praktiska tillämpningen av ungdomsreduktionen bygger på att ungas nedsatta förmågor relativt vuxna föranleder att samhällets normativa förväntningar och krav är lägre för ungdomar än de är för vuxna. Därför bör generella straffreduktioner tillämpas för ungdomar, som sedan minskar med ungdomens ålder då samhällets förväntningar och krav ökar. Den generella tillämpningen gäller alltså oavsett ungdomens individuella utveckling. Förklaringen till varför förmågor ska påverka förväntningar är att vad en person kunde och borde ha gjort påverkar skuldbedömningen. Generella reduktioner för unga utgår alltså ifrån samma utgångspunkt som den att det är orimligt att klandra en gärningsperson för något den inte kunnat göra. Förmågor samspelar också med krav och förväntningar inom andra delar av straffvärdebedömningen, bedömningen av oaktsamhet påverkas till exempel av huruvida en gärningsperson är lekman eller inte. Eftersom vad en gärningsperson kunde och borde ha gjort inte rimligen är detsamma för unga som för vuxna med färdigutvecklade neurologiska och psykologiska förmågor borde också samhällets förväntningar och krav på vad gärningspersonen kunde och borde ha gjort växa med gärningspersonens ålder.s. 285
3.Sådana generella bedömningar har både ansetts som nödvändiga för att straffvärdet ska återspegla det personliga ansvaret, och som ett realistiskt sätt att fånga upp hur bristande mognad och erfarenhet påverkar en gärningspersons möjlighet att rätta sig efter lagen. Jämförelsen mellan en yngre och en äldre person framgår också tydligt i HDs praxis, där domstolen först konstaterar ett straffvärde för en person över 21 år och sedan kommenterar att gärningspersonens ungdom ska beaktas, vilket belyser ungas relativt lägre klandervärdhet genom en jämförelse med ett hypotetiskt identiskt brott begått av en äldre person. Även om HD sällan uttryckligen resonerat om klander har domstolen också i NJA 1996 s. 63 beaktat att de tilltalade handlat i ungdomligt oförstånd och utan att fullt inse konsekvenserna av sina handlingar och i NJA 2015 s. 948 konstaterat att det är den faktiska åldern och inte den tilltalades individuella utvecklingsnivå som ska beaktas vid tillämpningen av 29 kap. 7 §.s. 286
4.Det går dock att invända att olika förmågor utvecklas olika fort och därmed påverkar olika brott i olika grad. Utifrån en sådan invändning skulle lagändringen kunna tolkas som att lagstiftaren menar att ungas nedsatta förmågor inte är relevanta i förhållande till skuldbedömningen vid allvarlig brottslighet. I propositionen framgår också att lagstiftaren menar att 29 kap. 3 § 3 p. tillgodoser möjligheten att beakta bristande utveckling, erfarenhet och omdömesförmåga. Om bedömningen av hur förmågor påverkar gärningspersonens skuld ska variera beroende på brott, istället för att utgå ifrån en sammantagen bedömning baserad på samhällets förväntningar och krav utifrån gärningspersonens ålder, borde det dock betyda att ungdomsreduktionen även borde justeras i motsatt riktning till att bli generösare vid sådana brott där bristande psykologiska och neurologiska förmågor i hög grad samverkar med gärningspersonens skuld, däribland förmodligen en del våldsbrott där handlandet kan ha samband med bristande impulskontroll, konsekvenstänk och förmåga att stå emot grupptryck. Om lagändringen ska förstås utifrån en sådan inställning borde det alltså krävas en helt ny reglering av ungdomsreduktionen. Det är även överlag oklart varför allvaret, snarare än brottets typ, skulle vara en relevant distinktion för när förmågor är eller inte är relevanta för gärningspersonens handlande.s. 286
5.Ett sådant system som utgår ifrån individualiserade bedömningar, likt de som används vid tillämpningen av 29 kap. 3 § 3 p., innebär också utredningssvårigheter som kan belasta processen, bland annat på grund av de individuella psykologiska bedömningarna som krävs. I tidigare 29 kap. 7 § beaktades däremot ålder som en uppenbar faktor i förhållande till klandervärdhet, då paragrafen inte avsåg individuell utveckling av förmågor utan det förhållandet att en yngre person relativt sett är mindre klandervärd till följd av att äldre personer har haft längre tid på sig att utveckla motsvarande relevanta förmågor. Denna invändning kan därför inte förklara lagändringen på ett sätt som gör den förenlig med proportionalitetsprincipen, då lagändringen endast justerade regleringen för vissa typer av brott, och endast i skärpande riktning.s. 287
6.En annan invändning är att en person som avviker från en normativ förväntan inte bör bedömas enligt den, det vill säga att det inte är möjligt att rättfärdiga generella bedömningar när personer kan avvika därifrån och att regleringen därför är oförenlig med tanken att individer ska straffas utefter förtjänst. Problemet med ett sådant argument är att ungdomsreduktionen inte jämför individer av samma ålder. Även en hypotetisk person med ovanligt välutvecklade neurologiska och psykologiska förmågor har fortfarande i lägre grad utsatts för vuxenlivets krav och möjligheter än samma person skulle haft ett år senare, och det är denna faktiska ålder som påverkar samhällets normativa förväntningar och krav. Normer och förväntningar förekommer också som tidigare konstaterat vid straffrättsliga bedömningar i andra kontexter, som för att bedöma oaktsamhet. Skulle denna invändning ligga till grund för lagändringen skulle det alltså krävas en större förändring av straffvärdebedömningen för att syftet som invändningen avser att åtgärda skulle uppnås.s. 287
7.En sista möjlighet är att tolka lagändringen mer långtgående, som att lagstiftaren vill att skada ska vägra tyngre än skuld i bedömningen av svårhet, det vill säga en bedömning som fokuserar på skadan snarare än på frågan om vilka omständigheter som var inom gärningspersonens kontroll och frågan om dennes klandervärdhet. I någon mån ställdes skadan i fokus genom hur propositionen fokuserade på grova brott och till stöd för lagändringen argumenterade utifrån människors rätt till skydd mot brottslighet, snarare än utifrån resonemang om att unga skulle bära mer skuld än vad som uttrycktes i tidigare 29 kap. 7 §. Något sådant uttryckligt syfte går dock inte att utläsa, och en sådan motivering skulle kräva en förändring av själva straffvärdebedömningen. Det bör också noteras att den objektiva sidan av brottsligheten redan betonas särskilt vid straffvärdebedömningen av allvarlig brottslighet genom 29 kap. 1 § 2 st. sista meningen brottsbalken. Om detta ändå skulle vara syftet avser lagändringen dock inte bara en förändring av ungdomsregleringen utan en annan syn på proportionalitetsförhållandet mellan brottets svårhet och straffets allvar generellt, där än mer tyngd placeras på brottets skada, kränkning eller fara.s. 287