Närliggande

9.Genom NJA 1989 s. 47 har möjligen en ytterligare utvidgning gjorts i förhållande till NJA 1971 s. 317. I 1971 års fall var grunden densamma; det var fråga om samma fel som hade ökat i värde. Det fanns i 1971 års fall en risk för rättsförlust om ändringen inte hade tillåtits, eftersom ersättning för samma fel inte kunde tas upp på nytt. I 1989 års fall var det fråga om att ett yrkande på betalning av s.k. releaseavgifter med 10 439 kr ersattes av ett skadeståndsyrkande om 20 686 kr; avgifterna ingick uppenbarligen i skadeståndet. Det är inte alldeles klart om det var fråga om en och samma kostnad som ökat i värde eller om det var ett nytt yrkande på väsentligen samma grund, vilket har betydelse för om beloppsökningen hade kunnat tas upp i ett separat mål eller inte. Enligt en uppfattning var det fråga om två separata anspråk som kunde ha prövats i olika rättegångar. Det är då inte långsökt att tolka resonemanget i 1989 års fall så att det även kan tillämpas på hyror som förfaller successivt, eftersom de successivt inträffande förfallodagarna torde anses utgöra omständigheter som inträffar under rättegången. Enligt en annan uppfattning var det fråga om ett och samma anspråk som hade ökat i värde. Om det är den rätta tolkningen säger 1989 års fall inte mer än 1971 års fall, nämligen att en justering av ett belopp kan göras om samma anspråk har ökat i värde.s. 31