1.begärt återvinning Exempel 1: En hyresgäst betalar inte sin hyra. Hyresvärden ansöker om stämning och yrkar att hyresgästen ska förpliktas att betala förfallna hyror. Vid muntlig förberedelse inställer sig inte hyresgästen, och tredskodom meddelas. Hyresgästen begär återvinning, och målet tas upp på nytt. Vid ny muntlig förberedelse lägger hyresvärden till en månadshyra, som nu har förfallit. Får hyresvärden göra denna taleändring? Blir det någon skillnad om det inte var en tredskodom som meddelades i det första skedet utan ett utslag i mål om betalningsföreläggande, ett mål som sedan överlämnats till tingsrätt?s. 28
2.Efter återvinning av tredskodom ska handläggningen av målet enligt 44 kap. 10 § första stycket rättegångsbalken fortsätta där den slutade när frågan om tredskodom togs upp. Detta gäller enligt 60 § lagen om betalningsföreläggande och handräckning också när det är fråga om återvinning av Kronofogdemyndighetens utslag; utslaget ska då anses som en tredskodom. Att handläggningen ska fortsätta där den slutade skulle kunna uppfattas som att allt som var möjligt före tredskodomen fortfarande är möjligt. I linje med detta ligger att anspråk på ersättning för rättegångskostnad enligt NJA 1983 s. 167 kan framställas efter tredskodomen avseende åtgärder före tredskodomen. Detta skulle inte vara möjligt om man vid tolkningen av 18 kap. 14 § rättegångsbalken tog fasta på att återvinning är ett rättsmedel. Även förenklad delgivning som har inletts före tredskodomen kan enligt NJA 1995 s. 601 fortsätta i det nya målet utan att information om förenklad delgivning delges på nytt.s. 28
3.Återvinning är dock ett rättsmedel, och det har Högsta domstolen i några fall tagit fasta på. I analogi med 13 kap. 3 § första stycket 3 och andra stycket rättegångsbalken har Högsta domstolen då ansett att det inte varit möjligt att efter ett utslag eller en tredskodom framställa ett nytt yrkande på väsentligen samma grund. I NJA 1982 s. 95, som rörde återvinning i mål om betalningsföreläggande, förde Högsta domstolen följande resonemang. Av [13 kap. 3 § andra stycket rättegångsbalken] framgår att [ett yrkande som stöder sig på väsentligen samma grund som tidigare väckt talan] inte får väckas i högre rätt. Partsställningen är visserligen densamma i återvinningsmålet som i målet om betalningsföreläggande och det är inte fråga om prövning i högre rätt. Emellertid är att märka att återvinning är ett rättsmedel. Beviset att utmätning får äga rum står fast till dess att dom meddelas i återvinningsmålet. Detta upptages på gäldenärens initiativ efter ansökan om återvinning för att få frågan om betalningsskyldighet för den fordran som avsågs med betalningsföreläggandet prövad i ordinär process. Enligt principen om förbud mot reformatio in pejus måste härav anses följa att gäldenären genom att söka återvinning inte skall behöva löpa risken av att denna åtgärd utnyttjas av borgenären för framställande av nya yrkanden. Bl a denna risk har, när fråga är om de devolutiva rättsmedlen, beaktats genom förbudet i 13 kap 3 § 2 st RB mot väckande av nytt yrkande i högre rätt, även om det stöder sig på väsentligen samma grund. Ett nytt yrkande av denna typ ska avvisas. Tankegången är alltså att hyresgästens utnyttjande av rätten till återvinning inte ska innebära att denne riskerar att försättas i ett sämre läge än tidigare i processen. Situationen att hyresgästen överklagar en dom till hovrätten och begär återvinning i tingsrätt har jämställts, och avgörandet kan grundas på principen om förbud mot reformatio in pejus.s. 29
4.Två justitieråd var skiljaktiga på så sätt att de ansåg att taleändringen var tillåten men att svaranden inte hade fått skäligt rådrum för att ingå i svaromål. Majoritetens bedömning utifrån 13 kap. 3 § första stycket 3 och andra stycket rättegångsbalken bekräftades emellertid i NJA 1989 s. 47. Att samma synsätt inte bara gäller återvinning av Kronofogdemyndighetens utslag utan också av tingsrätts tredskodomar bekräftades slutligen av NJA 1992 s. 55.s. 29
5.Det skäl som Högsta domstolen angav för sin ståndpunkt är principen om reformatio in pejus, att den som själv överklagar inte ska riskera att komma i en försämrad position utan att även motparten överklagat. I NJA 1991 s. 453 hade sökanden i ett handräckningsärende begärt återvinning och då lagt till ett fastställelseyrkande. Det tilläts, eftersom förbudet mot reformatio in pejus inte aktualiserades när det var sökanden som klagade. Ett ytterligare skäl, utöver förbudet mot reformatio in pejus, för att inte tillåta en taleändring efter ett utslag eller en tredskodom är att svaranden, som är den som har begärt återvinning, inte skulle ha något rättsmedel att ta till mot en ny tredskodom som inkluderar den ändring som gjorts. Varken återvinning eller överklagande skulle vara möjligt.s. 29
6.Icke desto mindre har de ovan nämnda avgörandena kritiserats. I kommentaren till rättegångsbalken sägs att en svarande, som kanske vet att ett nytt yrkande är att förvänta, skulle kunna försätta sig i ett bättre läge i processen genom att vägra följa ett föreläggande av rätten och tvinga fram en tredskodom som leder till att käranden måste väcka en ny talan om det tillkommande anspråket. Ett tillåtande av ett nytt yrkande efter en tredskodom medför inte heller någon sådan olämplig förskjutning till överrätt som ska hindras genom bestämmelsen, eftersom yrkandet prövas i tingsrättsprocessen.s. 30
7.Kritiken mot avgörandena är särskilt relevant beträffande löpande förpliktelser som hyror, där det snarare är regel än undantag att ytterligare sådana förfaller under processens gång. Yrkanden om sådana förpliktelser skulle med ett annat synsätt än det som valts i praxis kunna läggas till efter utslag eller tredskodom, även om de inte skulle kunna bifallas om inte svaranden fått del av dem. Eftersom 13 kap. 1 § tillåter fullgörelsetalan avseende förpliktelser som förfaller innan dess att målet avgörs, är det också fullt möjligt för käranden att ta in dessa i framtiden förfallande poster i det ursprungliga yrkandet, t.ex. med formuleringen ”och därutöver, till dess att målet avgörs, med X kr per månad med förfallodag den sista dagen i månaden före”. Detta är emellertid enbart möjligt om målet inleds genom ansökan om stämning, inte om det inleds med ansökan om betalningsföreläggande, för då får yrkandet bara omfatta förpliktelser som redan förfallit till betalning. Detta ger en hyresvärd ett incitament att ansöka om stämning i stället för betalningsföreläggande, något som egentligen ska motverkas av processekonomiska skäl.s. 30
8.I NJA 1989 s. 47, som redan nämnts i korthet, uppkom också frågan om ett tillkommande skadestånd kunde hanteras enligt 13 kap. 3 § första stycket 1 rättegångsbalken, dvs. som en annan fullgörelse som grundar sig på omständighet som inträffat under rättegången eller först då blivit känd för käranden. Högsta domstolen ansåg att skadeståndet utgjorde annan fullgörelse enligt den bestämmelsen, och det ansågs ha föranletts av omständighet som inträffat under rättegången, nämligen att möjligheter att beräkna skadeståndet förelegat först då. Yrkandet, som grundades på en föreskrift i samma kontrakt som tvisten i övrigt handlade om, tilläts därför. Det fördes inget resonemang om att skadeståndsyrkandet, om det också skulle läggas till grund för tredskodom, inte skulle kunna omprövas eftersom varken återvinning eller överklagande var möjligt.s. 30
9.Genom NJA 1989 s. 47 har möjligen en ytterligare utvidgning gjorts i förhållande till NJA 1971 s. 317. I 1971 års fall var grunden densamma; det var fråga om samma fel som hade ökat i värde. Det fanns i 1971 års fall en risk för rättsförlust om ändringen inte hade tillåtits, eftersom ersättning för samma fel inte kunde tas upp på nytt. I 1989 års fall var det fråga om att ett yrkande på betalning av s.k. releaseavgifter med 10 439 kr ersattes av ett skadeståndsyrkande om 20 686 kr; avgifterna ingick uppenbarligen i skadeståndet. Det är inte alldeles klart om det var fråga om en och samma kostnad som ökat i värde eller om det var ett nytt yrkande på väsentligen samma grund, vilket har betydelse för om beloppsökningen hade kunnat tas upp i ett separat mål eller inte. Enligt en uppfattning var det fråga om två separata anspråk som kunde ha prövats i olika rättegångar. Det är då inte långsökt att tolka resonemanget i 1989 års fall så att det även kan tillämpas på hyror som förfaller successivt, eftersom de successivt inträffande förfallodagarna torde anses utgöra omständigheter som inträffar under rättegången. Enligt en annan uppfattning var det fråga om ett och samma anspråk som hade ökat i värde. Om det är den rätta tolkningen säger 1989 års fall inte mer än 1971 års fall, nämligen att en justering av ett belopp kan göras om samma anspråk har ökat i värde.s. 31
10.Om man uppfattar NJA 1989 s. 47 så att det avgörandet tillåter tilllägg av nya yrkanden på väsentligen samma grund inom ramen för 13 kap. 3 § första stycket 1 rättegångsbalken, har de problem som uppkommit genom NJA 1982 s. 95 fått en möjlig lösning. I gengäld riskerar tillämpningsområdet för 13 kap. 3 § första stycket 1 rättegångsbalken att bli oroväckande stort: Första punkten skulle kunna ta över en stor del av tillämpningsområdet för tredje punkten, som ursprungligen syftade just till att möjliggöra bl.a. att en talan om utfående av en viss av flera periodiska prestationer utvidgades att omfatta också senare förfallna prestationer. Tolkningen av 13 kap. 3 § första stycket 1 rättegångsbalken har i så fall gått långt utöver vad som krävs för att undvika rättsförluster.s. 31
11.Vad kan då lösningen på dessa problem tänkas vara? Ett första steg kan vara att inte göra en alltför långtgående tolkning av vad Högsta domstolen uttalade i NJA 1971 s. 317 om att det nya yrkandet hade väsentligen samma grund som det tidigare; även om det är en yttre ram som Högsta domstolen höll sig inom var det rent faktiskt i fallet så att det var samma grund i form av samma fel som var mer omfattande än som först hade antagits och därmed betingade ett högre värde. Till en sådan tolkning anknyter på ett passande sätt uppfattningen att det i NJA 1989 s. 47 var fråga om ett och samma anspråk, inte tillägg av ett nytt anspråk på väsentligen samma grund.s. 31
12.Detta löser dock inte problemet med ytterligare förfallande hyror efter ett utslag eller en tredskodom. Väcks talan genom ansökan om stämning kan en förutseende kärande eliminera problemet genom att redan i ansökan ta med de hyror som kommer att förfalla fram till dess att dom i första instans meddelas. Men för att taleändring, med tillägg av de ytterligare hyror som successivt förfaller, ska vara möjlig, krävs att Högsta domstolen tar upp frågan i NJA 1982 s. 95 till ny prövning och ifrågasätter om principen om förbud mot reformatio in pejus verkligen, utan uttryckligt lagstöd, ska tolkas in i situationen då återvinning av ett utslag eller en tredskodom begärs.s. 32
13.En praktisk lösning skulle kunna vara att den fortsatta tingsrättsprocessen uppfattas just som en fortsatt tingsrättsprocess, och att nya yrkanden på väsentligen samma grund skulle vara möjliga att framställa. Detta skulle vara processekonomiskt fördelaktigt. Den olägenhet som skulle kunna uppkomma är att den andra och slutliga tredskodomen i målet skulle utgöra den första prövningen av de tilllagda yrkandena. Att i just denna del betrakta den som en första tredskodom och tillåta begäran om återvinning avseende de tillagda yrkandena framstår dock som en mindre komplicerad effekt än att käranden ska hänvisas till att väcka en ny talan.s. 32