Taleändring efter utslag eller tredskodom3 hänvisningar
- Jfr NJA 1991 s. 453, där sökanden överklagade ett utslag om handräckning där sökandens talan lämnats utan bifall. Vid den tiden inleddes handräckningsmål vid tingsrätt, och tingsrätten fortsatte handläggningen i form av tvistemål.
- Det skäl som Högsta domstolen angav för sin ståndpunkt är principen om reformatio in pejus, att den som själv överklagar inte ska riskera att komma i en försämrad position utan att även motparten överklagat. I NJA 1991 s. 453 hade sökanden i ett handräckningsärende begärt återvinning och då lagt till ett fastställelseyrkande. Det tilläts, eftersom förbudet mot reformatio in pejus inte aktualiserades när det var sökanden som klagade. Ett ytterligare skäl, utöver förbudet mot reformatio in pejus, för att inte tillåta en taleändring efter ett utslag eller en tredskodom är att svaranden, som är den som har begärt återvinning, inte skulle ha något rättsmedel att ta till mot en ny tredskodom som inkluderar den ändring som gjorts. Varken återvinning eller överklagande skulle vara möjligt.
- I ett annat hovrättsfall, RH 1985:66, angavs visserligen att rättsläget var oklart, men de grundläggande principerna för mål om betalningsföreläggande och vissa praktiska lämplighetsöverväganden föranledde i fallet den slutsatsen att tilläggsyrkanden framställda efter det att föreläggande utfärdats till svaranden inte borde tillåtas: Mål om betalningsföreläggande är summarisk process. Varje ändring eller tillägg i fråga om yrkandena innebär mer komplicerad handläggning; processformen är ej väl ägnad för sådan, och rättens sammansättning liksom befattningshavarnas behörighet är anpassad till okomplicerade mål. Ändringar eller tillägg kan också medföra missförstånd och rättsförluster för parterna i mål av detta slag. Ett tilläggsyrkande, som kommer rätten tillhanda innan föreläggande utfärdats för gäldenären och som på tydligt sätt kan innefattas i det föreläggande som tillställs denne, kan möjligen vara förenligt med summarisk process; detsamma gäller sådan inskränkning av talan (nedsättning av yrkat belopp) som kommer rätten tillhanda i sådan tid att ändringen kan införas i slutbeviset. Det av [sökanden] gjorda tillläggsyrkandet är ej av något sådant slag. I RH 1983:111, där en borgenär i lagsökningsmål yrkat betalning för fordran på hyra och sedan yrkat avhysning, utgick hovrätten från den skiljaktiga ledamotens synsätt i SvJT 1974 ref. s. 26 enligt följande. Av 4 § lagen om införande av nya rättegångsbalken får emellertid anses följa att bestämmelserna i 13 kap. 3 § 1 st. 3 p. rättegångsbalken om ändring av talan är tillämpliga om inte sådan tillämpning är utesluten på grund av sakens natur. Yrkandet om avhysning får anses stödja sig på väsentligen samma grund som yrkandet om betalning. Enligt lagens regler är därför ett tilläggsyrkande om avhysning i och för sig tillåtet. Frågan huruvida på grund av sakens natur hinder möter mot att uppta ett sådant yrkande är att bedöma mot bakgrund av lagsökningslagens grundläggande principer om summarisk prövning och snabbt avgörande. Tilläggsyrkandet innebär ingen nämnvärd komplikation beträffande prövningen i sak. Eftersom skyndsamhet i förfarandet och ett snabbt avgörande huvudsakligen ligger i borgenärens intresse och möjlighet att meddela flera utslag i samma lagsökningsmål torde föreligga bör det vara tillåtet att framställa ett tilläggsyrkande i vart fall så länge målet inte kommit i det skick att det kan avgöras. Rättsläget torde inte ha blivit klarare genom införandet av lagen om betalningsföreläggande och handräckning. Även om 4 § rättegångsbalkens promulgationslag inte får samma betydelse för förfarandet vid Kronofogdemyndigheten som för domstolsförfarandet skulle en fast rättspraxis i den nu aktuella frågan kunna vara relevant ändå. Problemet är, som framgått, att det inte rådde klarhet före denna lags införande heller. De rättsfall som behandlats i föregående avsnitt ger knappast någon ledning för vad som gäller före ett utslag, med undantag för NJA 1991 s. 453, där sökanden i ett handräckningsärende hade begärt återvinning och då lagt till ett fastställelseyrkande; det tillläts, eftersom förbudet mot reformatio in pejus inte aktualiserades när det var sökanden som klagade. Slutsatsen så långt blir att en taleändring i vart fall är tillåten till dess att föreläggandet utfärdas, kanske — med stöd av RH 1983:111 — ända fram till dess att det är dags att meddela utslag. Det torde inte råda tvivel om att en nedsättning av ett yrkat belopp, dvs. en inskränkning av talan, är möjlig fram till dess att utslaget meddelas.