Stycket

3.Återvinning är dock ett rättsmedel, och det har Högsta domstolen i några fall tagit fasta på. I analogi med 13 kap. 3 § första stycket 3 och andra stycket rättegångsbalken har Högsta domstolen då ansett att det inte varit möjligt att efter ett utslag eller en tredskodom framställa ett nytt yrkande på väsentligen samma grund. I NJA 1982 s. 95, som rörde återvinning i mål om betalningsföreläggande, förde Högsta domstolen följande resonemang. Av [13 kap. 3 § andra stycket rättegångsbalken] framgår att [ett yrkande som stöder sig på väsentligen samma grund som tidigare väckt talan] inte får väckas i högre rätt. Partsställningen är visserligen densamma i återvinningsmålet som i målet om betalningsföreläggande och det är inte fråga om prövning i högre rätt. Emellertid är att märka att återvinning är ett rättsmedel. Beviset att utmätning får äga rum står fast till dess att dom meddelas i återvinningsmålet. Detta upptages på gäldenärens initiativ efter ansökan om återvinning för att få frågan om betalningsskyldighet för den fordran som avsågs med betalningsföreläggandet prövad i ordinär process. Enligt principen om förbud mot reformatio in pejus måste härav anses följa att gäldenären genom att söka återvinning inte skall behöva löpa risken av att denna åtgärd utnyttjas av borgenären för framställande av nya yrkanden. Bl a denna risk har, när fråga är om de devolutiva rättsmedlen, beaktats genom förbudet i 13 kap 3 § 2 st RB mot väckande av nytt yrkande i högre rätt, även om det stöder sig på väsentligen samma grund. Ett nytt yrkande av denna typ ska avvisas. Tankegången är alltså att hyresgästens utnyttjande av rätten till återvinning inte ska innebära att denne riskerar att försättas i ett sämre läge än tidigare i processen. Situationen att hyresgästen överklagar en dom till hovrätten och begär återvinning i tingsrätt har jämställts, och avgörandet kan grundas på principen om förbud mot reformatio in pejus.s. 29