Taleändring efter utslag eller tredskodom4 hänvisningar
- Rättsfallen NJA 1982 s. 95, 1989 s. 47 och 1992 s. 55 har behandlats ovan.
- Återvinning är dock ett rättsmedel, och det har Högsta domstolen i några fall tagit fasta på. I analogi med 13 kap. 3 § första stycket 3 och andra stycket rättegångsbalken har Högsta domstolen då ansett att det inte varit möjligt att efter ett utslag eller en tredskodom framställa ett nytt yrkande på väsentligen samma grund. I NJA 1982 s. 95, som rörde återvinning i mål om betalningsföreläggande, förde Högsta domstolen följande resonemang. Av [13 kap. 3 § andra stycket rättegångsbalken] framgår att [ett yrkande som stöder sig på väsentligen samma grund som tidigare väckt talan] inte får väckas i högre rätt. Partsställningen är visserligen densamma i återvinningsmålet som i målet om betalningsföreläggande och det är inte fråga om prövning i högre rätt. Emellertid är att märka att återvinning är ett rättsmedel. Beviset att utmätning får äga rum står fast till dess att dom meddelas i återvinningsmålet. Detta upptages på gäldenärens initiativ efter ansökan om återvinning för att få frågan om betalningsskyldighet för den fordran som avsågs med betalningsföreläggandet prövad i ordinär process. Enligt principen om förbud mot reformatio in pejus måste härav anses följa att gäldenären genom att söka återvinning inte skall behöva löpa risken av att denna åtgärd utnyttjas av borgenären för framställande av nya yrkanden. Bl a denna risk har, när fråga är om de devolutiva rättsmedlen, beaktats genom förbudet i 13 kap 3 § 2 st RB mot väckande av nytt yrkande i högre rätt, även om det stöder sig på väsentligen samma grund. Ett nytt yrkande av denna typ ska avvisas. Tankegången är alltså att hyresgästens utnyttjande av rätten till återvinning inte ska innebära att denne riskerar att försättas i ett sämre läge än tidigare i processen. Situationen att hyresgästen överklagar en dom till hovrätten och begär återvinning i tingsrätt har jämställts, och avgörandet kan grundas på principen om förbud mot reformatio in pejus.
- Om man uppfattar NJA 1989 s. 47 så att det avgörandet tillåter tilllägg av nya yrkanden på väsentligen samma grund inom ramen för 13 kap. 3 § första stycket 1 rättegångsbalken, har de problem som uppkommit genom NJA 1982 s. 95 fått en möjlig lösning. I gengäld riskerar tillämpningsområdet för 13 kap. 3 § första stycket 1 rättegångsbalken att bli oroväckande stort: Första punkten skulle kunna ta över en stor del av tillämpningsområdet för tredje punkten, som ursprungligen syftade just till att möjliggöra bl.a. att en talan om utfående av en viss av flera periodiska prestationer utvidgades att omfatta också senare förfallna prestationer. Tolkningen av 13 kap. 3 § första stycket 1 rättegångsbalken har i så fall gått långt utöver vad som krävs för att undvika rättsförluster.