Närliggande

3.Som en tänkt fjärde punkt i 13 kap. 3 § första stycket rättegångsbalken skulle kunna läggas till den utvidgning som i rättspraxis skett med utgångspunkt i den första punkten. I NJA 1971 s. 317 tillät Högsta domstolen en taleändring som gick ut på att käranden justerade upp yrkat prisavdrag för ett fel i en badrumsrenovering. Käranden hade först — om man renodlar fallet — krävt prisavdrag med 150 kr avseende åtgärdandet av bubblor i en plastmatta som monterats på badrummets väggar. Under processens gång uppstod nya bubblor, och käranden justerade upp prisavdraget till 1 250 kr. Detta tillät Högsta domstolen enligt 13 kap. 3 § första stycket 1, eftersom ändringen grundade sig på en omständighet, som först under rättegången blivit känd för käranden. Det nya yrkandet fick anses utgöra ”annan fullgörelse”, även om det var fråga om en ”höjning av det i stämningsansökningen i denna del angivna beloppet”. Av avgörande betydelse måste ha varit att det på rättsfaktumnivå var fråga om ett och samma fel, och att detta fel kunde värderas till ett högre belopp. Det kostade mer att åtgärda felet, när det visade sig vara mera omfattande än som först antagits. Det förefaller nämligen som om käranden först hade utgått från att felet kunde och behövde avhjälpas enbart beträffande den bubbla som hade uppstått. Sedan visade de ytterligare bubblor som uppkom, att den första bubblan bara var en del av, eller ett symptom på, ett mer grundläggande fel vid monteringen av mattan, varför hela mattan behövde bytas ut. Detta kan beskrivas som att ”det under processen framkommit att skadan varit större än vad som ursprungligen varit känt”. Det som gör fallet svårtolkat är att Högsta domstolen också fäste vikt vid att det nya yrkandet stödde ”sig på väsentligen samma grund som det ursprungliga”, något som skulle kunna antyda att det fanns skillnader på rättsfaktumnivå, dvs. att grunden hade förändrats på något sätt, och att mellanskillnaden mellan det gamla och det nya yrkandet hade kunnat prövas i ett separat mål.s. 25