NJA 2019 s. 600 p. 11.
Hänvisas från p. 3 (s. 25)
1.Enligt 13 kap. 3 § första stycket rättegångsbalken får väckt talan inte ändras. Denna huvudregel är dock försedd med åtskilliga undantag. Enligt styckets första punkt får käranden på grund av omständighet, som inträffat under rättegången eller först då blivit för honom känd, kräva annan fullgörelse än den, om vilken talan väckts. Detta är tillåtet även i högre rätt. Den ursprungliga tanken var att ersättningsprestationer skulle omfattas av denna punkt. Om t.ex. tvisten rörde ett bestämt föremål som i högre rätt visade sig ha försvunnit eller förstörts, kunde anspråket på utfående av detta föremål bytas ut mot ett anspråk på ersättning i pengar.s. 25
2.Den andra punkten i samma stycke avser fallet då käranden lägger till en fastställelsetalan enligt 13 kap. 2 § andra stycket rättegångsbalken, och enligt den tredje punkten kan käranden bl.a. lägga till ett nytt yrkande på väsentligen samma grund. Detta kan endast göras under tingsrättsprocessen, dock krävs att yrkandet kan prövas utan olägenhet om det läggs till sedan huvudförhandling påbörjats eller målet på annat sätt företagits till avgörande. I dessa delar har käranden en valmöjlighet — det är fråga om yrkanden som skulle kunna tas upp i ett senare separat mål, men som också genom taleändringsregeln kan tas in i ett redan pågående mål.s. 25
3.Som en tänkt fjärde punkt i 13 kap. 3 § första stycket rättegångsbalken skulle kunna läggas till den utvidgning som i rättspraxis skett med utgångspunkt i den första punkten. I NJA 1971 s. 317 tillät Högsta domstolen en taleändring som gick ut på att käranden justerade upp yrkat prisavdrag för ett fel i en badrumsrenovering. Käranden hade först — om man renodlar fallet — krävt prisavdrag med 150 kr avseende åtgärdandet av bubblor i en plastmatta som monterats på badrummets väggar. Under processens gång uppstod nya bubblor, och käranden justerade upp prisavdraget till 1 250 kr. Detta tillät Högsta domstolen enligt 13 kap. 3 § första stycket 1, eftersom ändringen grundade sig på en omständighet, som först under rättegången blivit känd för käranden. Det nya yrkandet fick anses utgöra ”annan fullgörelse”, även om det var fråga om en ”höjning av det i stämningsansökningen i denna del angivna beloppet”. Av avgörande betydelse måste ha varit att det på rättsfaktumnivå var fråga om ett och samma fel, och att detta fel kunde värderas till ett högre belopp. Det kostade mer att åtgärda felet, när det visade sig vara mera omfattande än som först antagits. Det förefaller nämligen som om käranden först hade utgått från att felet kunde och behövde avhjälpas enbart beträffande den bubbla som hade uppstått. Sedan visade de ytterligare bubblor som uppkom, att den första bubblan bara var en del av, eller ett symptom på, ett mer grundläggande fel vid monteringen av mattan, varför hela mattan behövde bytas ut. Detta kan beskrivas som att ”det under processen framkommit att skadan varit större än vad som ursprungligen varit känt”. Det som gör fallet svårtolkat är att Högsta domstolen också fäste vikt vid att det nya yrkandet stödde ”sig på väsentligen samma grund som det ursprungliga”, något som skulle kunna antyda att det fanns skillnader på rättsfaktumnivå, dvs. att grunden hade förändrats på något sätt, och att mellanskillnaden mellan det gamla och det nya yrkandet hade kunnat prövas i ett separat mål.s. 25
4.Fallet med plastmattan i badrummet skiljer sig från fall då det är fråga om anspråk uppdelade på olika poster, som t.ex. en skadegörande handling som leder till såväl sveda och värk som lyte och men, eller ett hyresavtal där olika månadshyror förfaller till betalning. Den nu diskuterade utvidgningen av 13 kap. 3 § första stycket 1 rättegångsbalken beskrivs visserligen i NJA 2016 s. 737 som ”extensiv och analog”, men det sägs också att utvidgningen har skett pga. ”[i]ntresset att undvika rättsförluster”. Detta ger stöd åt tolkningen att det på rättsfaktumnivå var fråga om ett och samma fel som värderades högre, något som innebär att det tillkommande beloppet inte hade kunnat prövas i en separat tvist. En yttre gräns för en möjlig rättsutveckling med utgångspunkt i NJA 1971 s. 317 skulle därmed kunna vara att det som ändringen avser inte kan läggas till grund för en separat talan. Ett annat skäl för en snäv tillämpning av undantaget är instansordningens princip och den allmänna önskan om att frågor inte ska prövas i hovrätt som första instans.s. 26
5.När det gäller 13 kap. 3 § första stycket 1 finns anledning att fundera på hur rätten att göra en taleändring går ihop med kravet på prövningstillstånd i hovrätt. Om det finns en dom där svaranden förpliktats att lämna ut ett föremål, och det visar sig efter domen att föremålet inte finns i behåll, kan käranden trots fullt bifall till den vid tingsrätten förda talan överklaga domen och göra en taleändring för att få ut en ersättningsprestation. Detta torde utgöra ett skäl för hovrätten att bevilja prövningstillstånd. Även om det slut som tingsrätten kommit till inte skulle anses oriktigt utifrån de processuella förutsättningarna i den instansen, kan riktigheten av detta slut betvivlas utifrån de nya förutsättningarna. Om tingsrättsdomen vunnit laga kraft, och frågan om ersättningsprestation uppkommer därefter, utgör det nya rättsfaktum som ger upphov till kravet på ersättningsprestation factum superveniens och kan läggas till grund för en ny talan. Tillåtligheten i att lägga facta supervenientia till grund för en ny talan utgör ett undantag till att vad som avgjorts i det tidigare målet är res judicata. Det är därför konsekvent att kräva att ett factum superveniens inträffat efter det att den tidigare domen vunnit laga kraft. Om faktumet inträffat efter en dom men innan den vunnit laga kraft och fått rättskraft talar konsekvensen och även processekonomiska skäl för att faktumet bör tas upp i den redan pågående rättegången hellre än i en ny.s. 26
6.I 13 kap. 3 § tredje stycket rättegångsbalken finns en definition som säger att det inte anses vara en taleändring om käranden inskränker sin talan eller, utan att saken ändras, åberopar en ny omständighet till stöd för sin talan. Detta kan uppfattas som en fiktion, eftersom det uppenbart är fråga om en ändring, men i rättskraftshänseende anses det som om ändringen inte hade gjorts. Även det som omfattas av inskränkningen, eller de omständigheter som hade kunnat läggas till som grund för talan, inkluderas i den negativa rättskraftens krets. Bestämmelsen i 13 kap. 3 § rättegångsbalken har ett nära samband med 17 kap. 11 § samma balk, och enligt huvudregeln ska den krets inom vilken justeringar kan göras sammanfalla med den krets som omfattas av den negativa rättskraften. Inte bara en lagakraftvunnen tvistemålsdom får rättskraft, utan detsamma gäller enligt 64 § lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning även ett lagakraftvunnet utslag i mål om betalningsföreläggande.s. 27
7.Det som hade kunnat yrkas eller läggas till grund inom ramen för en tidigare talan kan inte tas upp i ett nytt mål. Nya yrkanden på väsentligen samma grund (13 kap. 3 § första stycket 3 rättegångsbalken) och fordringar som åberopas till kvittning (17 kap. 11 § andra stycket rättegångsbalken) finns i ett slags gråzon eller gränsland — de kan tas upp både i ett redan pågående mål och i ett nytt mål. När det gäller yrkanden i olika poster, t.ex. månatligen förfallande hyror, hindrar den negativa rättskraften inte att nästa post tas upp i ett annat mål, samtidigt som 13 kap. 3 § första stycket 3 inte hindrar att nästa post tas upp i ett redan pågående mål.s. 27
8.Enligt 10–11 §§ lagen om betalningsföreläggande och handräckning ska sökanden ange sitt yrkande, bestämt till belopp, och grunden för det. Någon särskild regel om rätten att göra taleändringar finns inte. I några hovrättsavgöranden har antagits att sökanden har en möjlighet att göra taleändringar, som t.ex. att lägga till nya yrkanden på väsentligen samma grund, fram till dess att ett föreläggande för svaranden att svara på ansökan utfärdas. Det råder emellertid inte enighet om att detta är det korrekta synsättet. Ett annat sätt att se på saken är att 13 kap. 3 § rättegångsbalken ska tillämpas även i den summariska processen.s. 28