1.I NJA 2021 s. 193 lanserar HD begreppet samma saksammanhang som ett kriterium på när rekvisitet väsentligen samma grund i RB 13:3 st. 1 p. 3 kan vara uppfyllt. Prejudikatet torde ha en generell räckvidd och inte inskränka sig till successionsrättens område eller till just frågor om återbäring av gåvor eller liknande rättsföljder.s. 228
2.Begreppet ”saksammanhang” brukar ofta anses vara synonymt med ”händelseförlopp” och det ligger nära till hands att tolka HD:s användande av begreppet som innebärande att en övergripande jämförelse av händelseförloppen som ligger bakom respektive yrkande ska göras varvid kravet på identitet (”samma”) inte ska ställas alltför högt.s. 228
3.HD:s angreppssätt i rättsfallet kan visserligen sägas vara inte helt lättförenligt med lagtextens ordalydelse och den traditionella uppfattningen i doktrinen (enligt vilken en uttrycklig jämförelse av rättsfakta mellan den ursprungliga och tillagda talan ska ske). Det överensstämmer inte heller med vad som kan kallas den eklektiska ansatsen (där bl.a. rättsfakta, ändamålsskäl och processekonomiska överväganden beaktas vid ett slags samlad bedömning), som i praktiken inte torde vara ovanlig bland domstolarna. Emellertid kommer det nya kriteriet ofta att leda till samma resultat som en traditionell eller eklektisk ansats. Dessutom kan HD:s tillämpning resultatmässigt sägas ligga i linje med motivens exempel på när en taleändring är tillåten. Den förhållandevis tillåtande inställning till taleändring som begreppet ”samma saksammanhang” implicerar har även processekonomiska fördelar, eftersom domstolarna kan anlägga ett slags helikopterperspektiv på frågan. Under alla förhållanden ska nog ”samma saksammanhang” inte uppfattas som ett exklusivt kriterium på när rekvisitet väsentligen samma grund är uppfyllt, utan både det traditionella och eklektiska angreppssättet lär även fortsättningsvis komma att användas av domstolarna.s. 228
4.I fallet aktualiseras även tre ytterligare processuella frågor. Dessa handlar om en metodfråga samt frågor om rättskraft och talefrister. Avseende metodfrågan får HD anses bekräfta — låt vara ej uttryckligen — vad som enligt vissa har ansetts följa av rättsfallet NJA 2011 s. 718, nämligen att domstolar vid ändringar av både yrkande och grund ska påbörja sin tillämpning i RB 13:3 st. 3 för att därefter (eventuellt) ta sig vidare till 13:3 st. 1 p. 3. Beträffande rättskraftsfrågan kan konstateras att HD inte anför några egentliga skäl till varför yrkandena rör olika saker i rättskraftshänseende. Inte desto mindre är det troligen en korrekt bedömning att det var fråga om olika saker i det aktuella fallet. Vad gäller talefristfrågan innebär prejudikatet kort och gott att det faktum att det är fråga om två olika talefrister inte i sig ändrar HD:s tidigare fastslagna utgångspunkt, att en taleändring även efter utgången av en talefrist ska tillåtas om inte ändamålsskäl talar emot.s. 229