Rättskraften och den materiella rätten1 hänvisning
Rättsfall
NJA 2011 s. 718
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2011 s. 718
BibTeX
@misc{nja-2011-s-718,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2011 s. 718}},
year = {2011},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
10 hänvisningar i 5 artiklar · 10 stycken/fotnoter
Är det väsentligt att grunden är väsentligen densamma?3 hänvisningar
- kap. 3 § stycke 3. För det andra kan noteras att bl.a. rättsfallet NJA 1996 s. 553 inte nämns av HD. (I 1996 års fall tilläts ej en förändring som innebar ytterligare yrkande rörande samma slags tjänst utförd mellan samma parter men inom ramen för ett annat avtal) 33 Se justitiesekreterarens betänkande (p. 12) i NJA 2021 s. 193. 34 Jfr Nordh & Lindblom, Kommentar till RB häfte 2 (2003) s. 211 fotnot 23, som menar att NJA 1995 s. 644 inte motsäger deras uppfattning att det krävs faktisk tvistighet. — Observera att HD:s resonemang i NJA 2003 s. 460 om vad som ”typiskt sett” ska anses utgöra grunden för en klandertalan inte verkar ha något med Ekelöfs uppfattning att göra. Det framstår också kanske som lite oklart vilken betydelse typiskheten har för HD:s avgörande i 2003 års fall. I rubriken till rättsfallet talas det i stället om vad som ansett vara ”den väsentliga grunden”. (Jfr även justitiesekreterarens förslag till avgörande i ”Bröstarvingarnas taleändring”, där dessa båda begrepp s.a.s. syntetiseras; se p. 12 och 16 i betänkandet.) 35 Fitger m.fl. a.a. kommentaren till 13 kap. 3 §. Se vidare justitiesekreterarens betänkande (p. 7) i NJA 2021 s. 193. Jfr dock de speciella situationer som kan uppkomma just ang. bodelning; se NJA 2008 s. 740 (som HD inte nämner i sin redogörelse i 2021 års fall) och därtill Thornefors i kommentaren till RB 13:3 i Lexino (2018-11-01). 3 6 Punkten 5 i HD:s beslut har följande lydelse: ”Prejudikatfrågan i målet är om ett nytt yrkande om återbäring av gåva för att säkerställa efterarv enligt 3 kap. 3 § ärvdabalken i ett pågående mål om återbäring till följd av en laglottskränkning enligt 7 kap. 4 § utgör en tillåten taleändring.” 3 7 Kursiverat här. 3 8 Kursiverat här. 39 Avgörandet har kritiserats bl.a. för att inte vara helt tydligt i detta avseende. Se Pauli & Edelstam i SvJT 2012 s. 760 ff. 40 Se Nordh a.a. s. 79. 4 1 Enligt HD i NJA 2011 s. 718 beror det på att grunden då är (eller får anses) vara oförändrad (eftersom saken är oförändrad) och då är förändringen a fortiori tillåten, eftersom ”samma grund” omfattas av ”väsentligen samma grund”. HD:s synsätt anknyter till motivens terminologi (som i sin tur härrör från att grunden på den tiden ansågs individualisera anspråket). Nordhs förklaring av HD-avgörandet är i stället att det kan finnas fall där en justering av talan rör samma sak, men där grunden är så förändrad att det inte rör sig om väsentligen samma grund. Därför är det enligt Nordh nödvändigt att, som HD verkar rekommendera, alltid börja prövningen i st. 3 för att undvika rättsförluster för käranden. När man därefter kommer ”upp” till st. 1 p. 3 är taleförändringen av grunden redan avklarad varför yrkandedelen kommer att tillåtas. 42 Se Pauli & Edelstam i SvJT 2012 s. 474 och s. 760. Se även Lindell, Civilprocessen, 5 uppl. (2021) s. 300–302, som kritiserar avgörandet framför allt avseende bedömningen i rättskraftsfrågan. Jfr vidare Bellander i Juridisk Publikation nr 2/2017 s. 319 ff. 43 Se Lindskog a.a., Nordh a.a. s. 79 och Thornefors, kommentaren till RB 13:3 i Lexino (2018-11-01). 44 Justitierådet Herre var referent både i 2021 års och i 2011 års fall. 45 Jfr justitiesekreterarens betänkande (p. 16) i NJA 2021 s. 193. Att HD inte gör en sådan klyvning, kan möjligen bero på att det rörde sig om fastställelseyrkanden i 2021 års fall till skillnad från 2011 års fall. Om HD här skulle ha kommit fram till att det handlade om samma sak, så är frågan om domstolen hade gått vidare till RB 13:3 st. 1 p. 3 och tillåtit ändringen, eller om ändringen i dess helhet hade tillåtits med stöd av RB 13:3 st. 3 (som justitiesekreteraren föreslog). Se Lindskog a.a. s. 588 f., som menar att det inte spelar så stor roll enligt vilken bestämmelse i paragrafen ändringen slutligen tillåts sedan en förändring enligt st. 3 har fått göras. 46 Se även tingsrättens och hovrättens beslutsskäl i denna del, som går ut på att saken ändras eftersom det rör sig om en utvidgning av talan. Bortsett från att begreppet ”utvidgning” verkar kunna användas för att avse både en förändring inom och utom samma rättskraftsområde (se Ekelöf m.fl., Rättegång II, 9 uppl. 2015, s. 159 respektive NJA II 1943 s. 165) framstår även detta resonemang som något cirkelbetonat. 4 7 Jfr Asps resonemang om den ”vertikala analysvägen” (begreppet härrör från Melz) i SvJT 2021 s. 470 f. 48 Även HD betecknar yrkandena som ”alternativa” (se p. 21). Att kärandena använde konjunktionen ”och” i sin talan har ingen betydelse (se ovan vid fotnot 6). 49 Det ska dock påpekas att den exakta innebörden av kravet på ekonomisk likvärdighet inte är helt klarlagd; se Lindell a.a. s. 418 och Nordh a.a. s. 98 ff. vilken också ifrågasätter om kravet ska upprätthållas i alla situationer. 50 Det är emellertid inte helt enkelt att avgöra vad som är en och samma rättsföljd. Att bara studera den materiella regleringen räcker inte alltid, eftersom t.ex. prisavdrag avseende två olika fel är två olika rättsföljder trots att det ”materiellt”/ abstrakt/på lagstiftningsnivån är en enda rättsföljd. Enligt Ekelöf, som ju gick bort före 1999 års fall, kunde det vid bedömningen av om det är en eller två rättsföljder vara avgörande om de båda yrkandena var ekonomiskt likvärdiga; se Rättegång III, 6 uppl. (1994) s. 143. Att det i ”Bröstarvingarnas taleändring” handlade om två olika materiella regleringar som inte heller är ekonomiskt likvärdiga talar alltså för att det inte är samma rättsföljd. (Jfr hovrätten som anför att ”[f]öljden vid bifall till de olika yrkandena är […] i allt väsentligt densamma, nämligen att de gåvor som [Stig] har lämnat ska återbäras till dödsboet efter honom”.) — Se vidare Lindell a.a. s. 425 om varför det är rättsföljden i processuell mening som avses och att den civilrättsliga regleringen endast är en utgångspunkt i sammanhanget. (Jfr NJA 2021 s. 407, ”Renoveringen i Västervik”, p. 18 och 19.) 51 Utöver de ovan i avsnitt 5 angivna författarna, se även Holmgård, Notarietvistemål, 2 uppl. (2018) s. 220. 5 2 Värt att återigen framhålla är att även t.ex. Ekelöfs och Nordhs uppfattningar också grundar sig i ändamålsöverväganden. 53 Att yrkanden är alternativa talar alltså i sig emot att de skulle handläggas i två separata rättegångar. Jfr t.ex. Svea hovrätts beslut (meddelat 2011-09-23) i mål Ö 4186-10, där domstolen tillät en taleändring efter att dels ha konstaterat bl.a. att ”rättsfakta och saksammanhang till stor del är gemensamma för den ursprungliga och den ändrade talan”, dels ha lyft fram just det förhållandet att det rörde sig om alternativa yrkanden. 54 Se ovan vid och i fotnot 22 och 23 ang. Olivecrona. 55 Att HD inte hänvisar till Olivecrona kan kanske förklaras av att domstolen inte rakt av vill ”köpa” dennes teori om, och alla exempel på, saksammanhangets enhetlighet, vilken f.ö. delvis verkar bygga på den kritiserade uppfattningen — se Thornefors kommentaren till RB 14:1 i Lexino (2017-11-01) och Fitger m.fl. a.a. kommentaren till 14 kap. 1 § — att rekvisitet ”väsentligen samma grund” ska förstås på samma sätt som ”saken” i RB 13:3 st. 3. 56 Westberg (se t.ex. nedan i fotnot 57) använder begreppen synonymt och så görs även inom skatteprocessen, se RÅ 2004 ref. 144. Se vidare ang. Olivecrona i fotnot 22 och 23 ovan samt Svenaeus i SvJT 1973 s. 475. 57 Jfr Westberg, Civilrättskipning I, 3 uppl. (2021) s. 323 som anför följande: ”I grunden beskriver käranden det faktiska händelseförlopp (saksammanhang) som denne menar direkt ska leda till bifall av yrkandet. De centrala delarna av händelseförloppet utgör vid domarens rättsliga beslutsfattande åberopande av rättsfakta som är bindande för domstolen.” 5 8 Jfr NJA 2020 s. 591 (”Bälteshaken”) där HD uttalar (p. 15) att kumulation enligt 1 kap. 5 § lagen (2016:188) om patent- och marknadsdomstolar bl.a. kan ske när ”det är fråga om samma händelseförlopp, men målen ändå inte kan sägas ha väsentligen samma eller likartade grunder”. (I anslutning till det uttalandet hänvisar HD, p. 15, till lagens förarbeten, prop. 2015/16:57 s. 181, men där sägs inget om händelseförloppet.) — Jfr vidare ang. 2020 års fall, Wallerman Ghavanini i Processrättsliga studier tillägnade Bengt Lindell (red. Andersson m.fl.), 2022, s. 297 ff. 59 HD nämner gåvorna och minskningen av boets behållning, vilka refererar till gemensamma rättsfakta för de båda yrkandena. 60 Det passar även in på det andra exemplet som ges i motiven till RB 13:3 på när kumulation kan ske, vilket avser periodiskt förfallande belopp. Se dock nedan i fotnot 74 om Svenaeus uppfattning att två eller fler periodiskt förfallande belopp inte nödvändigtvis tillhör samma saksammanhang/händelseförlopp. 61 Olivecrona talar även om ett ”alldeles fristående händelseförlopp” (kurs. här), se fotnot 23 ovan, vilket också indikerar ett något lägre krav på identitet. Jfr Hassler a.a. (se vid och i fotnot 26 ovan). Enligt Ekelöf, Rättegång II, 8 uppl. (1996) s. 137 är Olivecrona "mycket liberal" vad gäller identitetskravet. 62 Uttrycket förekommer alltså inte i själva avgörandet utan bara i referatrubriken (se vidare fotnot 34 ovan). — Ytterligare sätt att uttrycka detta på skulle möjligen vara att tala om vad som är grundens ”kärna” eller ”ursprungsgrunden” för respektive yrkande; se Bomans resonemang i Deldom (1975) s. 24 med fotnot 8. 6 3 I denna punkt hänvisar HD till NJA 1995 s. 644. Detta fall har en central plats i HD:s praxisredogörelse och tjänar som ett slags ”brygga” mellan de övriga rättsfallen där. Värt att nämna är att 1995 års fall har utsatts för viss kritik i doktrinen som bl.a. går ut på att en diffust formulerad grund skulle göra det lättare att få igenom en taleändring än en precist formulerad sådan, se Bomans tillägg i Rättegång V, 7 uppl. (1998) s. 36 f. och jfr Lindell a.a. s. 324 fotnot 189. 64 Se Svea hovrätts beslut ovan i fotnot 53. 65 ”I ett mål om återbäring till följd av en laglottskränkning enligt 7 kap. 4 § ärvdabalken framställdes ett yrkande om återbäring av gåva med tillämpning av 3 kap. 3 § ärvdabalken. Yrkandet har ansetts stödja sig på väsentligen samma grund. Det har därmed utgjort en tillåten taleändring enligt 13 kap. 3 § rättegångsbalken.” 66 Se ovan fotnot 36. Observera även skillnaden mot hur justitiesekreteraren formulerar prejudikatfrågan (p. 5 i betänkandet): ”Fråga om ett nytt yrkande om återbäring av gåva enligt 3 kap. 3 § ärvdabalken i ett mål om laglottskränkning enligt 7 kap. 4 § ärvdabalken stöder sig på väsentligen samma grund som det ursprungligen framställda.” 67 Se C. Ramberg, Prejudikat som rättskälla i förmögenhetsrätten (2017) s. 219 f. och s. 224 f. samt jfr Mellqvist i JT 2017–18 s. 873. 68 Som exempel kan nämnas NJA 1984 s. 777 där Högsta domstolen resonerar kring rättskraftens utsträckning utifrån de specifika förhållanden som gäller vid fastighetsköp. Räckvidden av NJA 1994 s. 23 och 1995 s. 610, också rörande rättskraft (fastighetsköp eller alla slags köp?), har tidigare diskuterats i doktrinen; se härom Pauli i JT 2001–02 s. 398 f. med fotnot 22 för ytterligare litteraturhänvisningar. Se även talerättsfrågan som aktualiserades i NJA 2021 s. 193 där — enligt HD:s praxis — en bedömning får göras i varje enskilt fall med beaktande av varje enskild regel om talerätt (se p. 15 och 16 i HD:s avgörande). 6 9 Ang. processekonomisk argumentation i allmänhet, se Bellander, Rättegångskostnader — Om kostnader i dispositiva tvistemål (2017) s. 172 ff. 70 Ekelöf, Förutsättningarna för ändring av talan i tvistemål (1941) s. 18, konstaterar att lagtextens ”strikta regel […] omöjliggör utvidgning av talan i vissa fall, då en sådan är praktiskt befogad”. Enligt honom kan anledningen till utformningen av regeln ha varit att bestämmelsen utgjorde en nyskapelse i svensk rätt (a.st.). 71 Ang. dekonstruktion och hur lågt ”rättsfaktumgolvet” bör läggas, se Lindblom, Processens arkitektur, I: Sena uppsatser (2006) s. 216. 72 Jfr Lindell a.a. s. 305, som dock får antas förespråka en strikt jämförelse av rättsfakta. 73 Enligt RB 14:6 finns en generell befogenhet för domstolen att kumulera mål mellan samma eller olika parter om det är ”till gagn för utredningen”. Trots ordvalet, anses bestämmelsen framför allt ta sikte på processekonomiska aspekter, se Gärde m.fl., Nya rättegångsbalken (1949) s. 147 och Ekelöf m.fl., Rättegång II, 9 uppl. (2015) s. 206 fotnot 91. (Jfr fotnot 58 ovan.) 74 Jfr Svenaeus i SvJT 1973 s. 475, som — i samband med en diskussion om Olivecronas rättskraftslära — framför uppfattningen att periodiskt förfallande förpliktelser, t.ex. olika kvartalshyror, egentligen inte avser samma händelseförlopp. Se vidare Ekelöfs kritik av Olivecronas rättskraftslära avseende gränsdragningsproblemen (Ekelöf m.fl., Rättegång III, 8 uppl., 2018, s. 166). 7 5 Ekelöf menar således att om det råder överensstämmelse i ”tid och rum” är det vanligen fråga om väsentligen samma grund; se Ekelöf m.fl., Rättegång II, 9 uppl. (2015) s. 207. (Jfr NJA 2020 s. 591 p. 15; se ovan i fotnot 58.) Notera även att en utgångspunkt för HD i "Bröstarvingarnas taleändring" verkar vara att det ska vara fråga om ”delvis samma rättsfakta” (se domstolens redogörelse för doktrinen i p. 9). Se vidare ang. Westbergs uppfattning i fotnot 57 ovan. 76 Jfr dock Nordh, a.a. s. 81, som verkar mena att det inte räcker att det är fråga om samma huvudavtal utan att det också ska föreligga tvist i frågor som rör det avtalet. I NJA 1996 s. 553 var det fråga om olika avtal avseende samma tjänst och samma parter. Det är förstås inte otänkbart att gränsdragningsfrågor kan uppstå gällande om ett avtal är ”fristående” eller ett ”delavtal” knutet till ett ”huvudavtal”. 77 Liknande uppfattning hos Mellqvist & Lindh, Processrätt — grunderna för domstolsprocessen, 4 uppl. (2020) s. 80 (fastighetsköp) samt Thornefors a.a. och Lindell a.a. s. 295 (entreprenadavtal). — Det framstår också som mindre sannolikt att en domare vid tingsrätten som ställs inför en stämningsansökan innehållande två yrkanden rörande t.ex. olika fel i en och samma fastighet skulle låta lägga upp två olika mål för initial separat handläggning för att sedan åter kumulera dessa enligt RB 14:6. 78 Ang. det sistnämnda uttrycket, se fotnot 34 och 62 ovan. 79 Se bl.a. NJA 1990 s. 660, NJA 1996 s. 751 (där en förändring av en klandertalan av skiljedom dock inte tilläts med hänvisning till ändamålsskäl), NJA 1997 s. 62 och NJA 2005 s. 295.
- I det följande analyseras ovanstående frågor i kronologisk ordning, dvs. såsom de aktualiseras i avgörandet. 8.1 Metodfrågan När det gäller hur domstolen ska gå tillväga vid tillämpningen av RB 13:3 anknyter, om än inte explicit, NJA 2021 s. 193 till NJA 2011 s. 718. Av 2011 års fall — såsom det uttolkats i doktrinen — följer att då en taleändring innebär både en förändring av grunden och av yrkandet, ska grunddelen först prövas mot 13:3 st. 3. Om förändringen av grunden inte tillåts med stöd av st. 3, ska den prövas mot st. 1 p. 3 tillsammans med yrkandedelen. Ifall förändringen av grunden däremot har tillåtits med stöd av st. 3 (dvs. det handlar om samma sak i rättskraftshänseende) — ja, då ska även yrkandet tillåtas. NJA 2011 s. 718 utgjorde ett avsteg från den dittillsvarande gängse uppfattningen, som innebar att man s.a.s. kunde gå direkt på RB 13:3 st. 1 p. 3 både när saken ändras och när den förblir oförändrad så fort en förändring av yrkandet görs. Rättsfallet mötte viss kritik i doktrinen, bl.a. för att HD inte tydligt redogjorde för skälen bakom den nya ”metoden”. Men avgörandet försvarades även där. I 2021 års fall inleder HD också sin prövning, likt tingsrätten och hovrätten, i RB 13:3 st. 3. HD hänvisar inte till NJA 2011 s. 718 vilket domstolen kanske hade kunnat kosta på sig. Vidare ”klyver” inte HD uttryckligen kärandens nya talan i en yrkandedel och en grunddel. Inte desto mindre får HD:s tillvägagångssätt här nog sägas bekräfta den metod som anses följa av 2011 års fall och kan såtillvida anses vara ett välkommet tydliggörande. 8.2 Rättskraftsfrågan Metoden (som det redogjorts för ovan) att, om det sker en förändring av både yrkandet och grunden, börja tillämpningen i RB 13:3 st. 3 har fördelar, men har också den nackdelen att domstolen då per automatik tvingas in i de erkänt knepiga rättskraftsbedömningarna. I ”Bröstarvingarnas taleändring” väljer emellertid HD att egentligen inte alls motivera sin bedömning att det rör sig om olika saker i rättskraftshänseende. Domstolen konstaterar bara lakoniskt att det vore möjligt för käranden att återkomma med det tillagda yrkandet i en senare rättegång, av vilket det enligt HD följer att det är olika anspråk och olika saker i rättskraftshänseende. Dessa korta skäl kan kanske förklaras och försvaras med att HD vill renodla prejudikatet och inte fastna i varje delfråga ”på vägen”. Hursomhelst landar nog HD rätt i denna bedömning. Den princip som gäller sedan NJA 1999 s. 520 (”Marmorarbetet i Falkenberg”) innebär ju att rättskraften omfattar samma rättsföljd eller en rättsföljd som är alternativ och ekonomiskt likvärdig. Visserligen är de båda rättsföljderna i det konkreta fallet alternativa, eftersom den som är skyldig att återbära (hela) gåvan enligt ÄB 3:3 st. 2 av materiellrättsliga skäl naturligtvis därefter inte kan bedömas vara skyldig att återbära en del av gåvan enligt ÄB 7:4. Men det kan knappast anses vara ekonomiskt likvärdigt ur någon parts perspektiv att hela gåvan (enligt ÄB 3:3 st. 2) återbärs jämfört med att bara en del av gåvan återbärs (enligt ÄB 7:4). Det torde heller inte vara fråga om ”samma” rättsföljd även om det rör sig om återbäring i båda fallen. 8.3 Innebörden av väsentligen samma grund och samma saksammanhang Som framgått ovan (se avsnitt 5) får en bokstavlig tolkning av rekvisitet väsentligen samma grund anses indikera en nära överensstämmelse mellan det som åberopas till stöd för det första respektive tillagda yrkandet. Ett slags minsta gemensam nämnare för de flesta författare är vidare att begreppet ”grund” som sådant avser rättsfakta, även om Ekelöf samt Boman och Nordh menar att jämförelsen i RB 13:3 st. 1 p. 3 bara ska ta sikte på typiskt sett tvistiga respektive faktiskt tvistiga sådana. En uppfattning där åberopade rättsfakta till stöd för respektive yrkande ska jämföras med varandra — oavsett om jämförelsen är kvantitativ eller kvalitativ — kan kanske med en viss förenkling kallas för en ”traditionell” inställning.
- I fallet aktualiseras även tre ytterligare processuella frågor. Dessa handlar om en metodfråga samt frågor om rättskraft och talefrister. Avseende metodfrågan får HD anses bekräfta — låt vara ej uttryckligen — vad som enligt vissa har ansetts följa av rättsfallet NJA 2011 s. 718, nämligen att domstolar vid ändringar av både yrkande och grund ska påbörja sin tillämpning i RB 13:3 st. 3 för att därefter (eventuellt) ta sig vidare till 13:3 st. 1 p. 3. Beträffande rättskraftsfrågan kan konstateras att HD inte anför några egentliga skäl till varför yrkandena rör olika saker i rättskraftshänseende. Inte desto mindre är det troligen en korrekt bedömning att det var fråga om olika saker i det aktuella fallet. Vad gäller talefristfrågan innebär prejudikatet kort och gott att det faktum att det är fråga om två olika talefrister inte i sig ändrar HD:s tidigare fastslagna utgångspunkt, att en taleändring även efter utgången av en talefrist ska tillåtas om inte ändamålsskäl talar emot.
- uppenbarade sig i NJA 2011 s. 718, där Högsta domstolen vid tillämp-
- Som uppmärksammats ovan är tillämpningen av RB 13:3 ibland i praktiken förenad med vissa svårigheter. Sådana visade sig i rättsfallet NJA 2011 s. 718, där samtliga instanser angrep ett eventuellt taleändringsfall på olika vis med delvis olika resultat. För att lösa frågan om det rörde sig om en tillåten förändring av talan valde HD dessutom att tillämpa en metod som verkar avvika från den hittills gängse.
- I NJA 2011 s. 718 lanserar HD en ny metod vid tillämpningen av RB 13:3. I det aktuella fallet tillämpades denna metod när en kärande utökade ett tidigare yrkat belopp och i samband därmed åberopade vissa nya omständigheter. I stället för att i enlighet med tidigare praxis och anvisningar i doktrinen bedöma en sådan förändring mot RB 13:3 st. 1 p. 3 andra ledet — som stadgar att ett nytt yrkande kan vara tillåtet om det stöder sig på väsentligen samma grund som tidigare — valde HD att dela upp förändringen i en ”grunddel” och en ”yrkandedel”. HD kom därvid avseende grunden fram till att de nya omständigheterna inte förändrade saken, varför det inte var fråga om en taleändring i enlighet med legaldefinitionen i RB 13:3 st. 3. HD drog därefter den, enligt artikelförfattarnas mening, felaktiga slutsatsen att det av det faktum att saken inte förändrades följde att även grunden var att anse som oförändrad (dvs. samma grund). Denna slutsats fick sedan konsekvenser i nästföljande led av HD:s prövning, dvs. avseende ”yrkandedelen”. Där antyder HD nämligen att RB 13:3 st. 1 p. 3 — som talar om ”väsentligen samma grund” — inte skulle vara tillämplig om grunden är densamma. HD uttalar emellertid samtidigt att förändringen av talan såvitt avser yrkandet ändå måste vara tillåten — och att det föreligger ännu starkare skäl härför när grunden är densamma (och inte ”bara” väsentligen samma). Frågan inställer sig då enligt vilken bestämmelse en sådan förändring skulle kunna vara tillåten? En tillåten förändring av talan såvitt avser kärandens yrkanden och grunder kan nämligen bara följa av RB 13:3 st. 1 p. 1–3 (tillåten taleändring) eller av legaldefinitionen i RB 13:3 st. 3 (ej att anse som ändring av talan över huvud taget). En annan fråga är att det av systematiska skäl de lege ferenda möjligtvis kan diskuteras om det borde finnas en legaldefinition i RB 13:3 — utformad med bestämmelsens tredje stycke som förebild — avseende vissa ”utökande” förändringar av yrkandet inom ramen för samma sak. Enligt denna definition skulle då en kvantitativ ökning av yrkandet inom ramen för samma sak inte vara att anse som en ändring av talan över huvud taget och därför vara tillåten.
”Över ån…”— en duplik2 hänvisningar
- A.a. s. 382. Detta påpekas även av Lindell i hans anmälan av Heumans arbete, SvJT 2007 s. 363. 1 0 Lindell a.a. s. 362. 11 Lindskog a.a. s. 587 fotnot 2. 12 Se p. 4 och 7 i HD:s skäl. 13 Fitger m.fl. a.a. s. 13:48 d och da (supplement nr 72, april 2012) och Nordh, analys för Blendow Lexnova i november 2011 (se http://www.lexnova.se/tjanster.php?q=expert). Båda talar om ”nya omständigheter” och Nordh konstaterar att käranden kom med ”både en ny grund och ett nytt yrkande”. (Här ska anmärkas att vi vid tidpunkten för författandet av vår analys av fallet inte kände till Nordhs artikel, i vilken han ställer sig positiv till HD:s avgörande.) 14 Nordh hänvisar i den i föregående fotnot nämnda artikeln till en av honom författad analys av NJA 2008 s. 740 (”Klander av bodelning — en processuell anomali?!”), publicerad i juni 2008 och tillgänglig på www.infotorg.se. Nordh påpekar där att en kärande, för att undvika att en förändring av yrkande och grund stupar på att det inte rör sig om ”väsentligen samma grund” enligt RB 13:3 st. 1 p. 3, kan gå tillväga på följande sätt. Vecka 1 görs en tillåten förändring av grunden (då det rör sig om samma sak). Vecka 2 görs därefter en förändring av yrkandet i utökande riktning. Vid tidpunkten för förändringen av yrkandet är grunden oförändrad, varför kravet på ”väsentligen samma grund” inte utgör något problem. — Att denna möjlighet till processuellt taktiserande (som bleve onödig om man alltid ”klyver” en förändring av yrkande och grund i två delar) skulle vara en bevekelsegrund för HD:s nya metod har vi svårt att sluta oss till genom en läsning av NJA 2011 s. 718. 1 5 Lindskog a.a. s. 588. 16 I det aktuella fallet var dock målet anhängigt vid tingsrätten vid tidpunkten för kärandens förändring av sin talan. 1 7 Enligt Ekelöf borde det alltså annars stå en kärande fritt att i högre rätt utvidga sitt yrkande till ett högre belopp. Se Rättegång II, 8:e uppl., s. 140. 18 Se Nordh & Lindblom, Kommentar till RB, häfte 2, s. 183 fotnot 163, Nordh, Praktisk Process I, Processens ram i tvistemål, 2:a uppl., s. 64 fotnot 124 och Fitger m.fl. a.a. s. 13:40 f. 19 Enligt Nordh, SvJT 2002 s. 12, kräver en god processordning ”inre harmoni och symmetri”. 20 Lindskog a.a. s. 589. 21 Det ska dock medges att begreppet ”prejudikatvärde” inte har någon entydig innebörd. Se Heuman i Bernitz m.fl., Finna rätt, 11:e uppl., s. 129 f.
- gående ändring av talan (NJA 2011 s. 718). Vår artikel föranledde Stefan