Stycket

2.I det följande analyseras ovanstående frågor i kronologisk ordning, dvs. såsom de aktualiseras i avgörandet. 8.1 Metodfrågan När det gäller hur domstolen ska gå tillväga vid tillämpningen av RB 13:3 anknyter, om än inte explicit, NJA 2021 s. 193 till NJA 2011 s. 718. Av 2011 års fall — såsom det uttolkats i doktrinen — följer att då en taleändring innebär både en förändring av grunden och av yrkandet, ska grunddelen först prövas mot 13:3 st. 3. Om förändringen av grunden inte tillåts med stöd av st. 3, ska den prövas mot st. 1 p. 3 tillsammans med yrkandedelen. Ifall förändringen av grunden däremot har tillåtits med stöd av st. 3 (dvs. det handlar om samma sak i rättskraftshänseende) — ja, då ska även yrkandet tillåtas. NJA 2011 s. 718 utgjorde ett avsteg från den dittillsvarande gängse uppfattningen, som innebar att man s.a.s. kunde gå direkt på RB 13:3 st. 1 p. 3 både när saken ändras och när den förblir oförändrad så fort en förändring av yrkandet görs. Rättsfallet mötte viss kritik i doktrinen, bl.a. för att HD inte tydligt redogjorde för skälen bakom den nya ”metoden”. Men avgörandet försvarades även där. I 2021 års fall inleder HD också sin prövning, likt tingsrätten och hovrätten, i RB 13:3 st. 3. HD hänvisar inte till NJA 2011 s. 718 vilket domstolen kanske hade kunnat kosta på sig. Vidare ”klyver” inte HD uttryckligen kärandens nya talan i en yrkandedel och en grunddel. Inte desto mindre får HD:s tillvägagångssätt här nog sägas bekräfta den metod som anses följa av 2011 års fall och kan såtillvida anses vara ett välkommet tydliggörande. 8.2 Rättskraftsfrågan Metoden (som det redogjorts för ovan) att, om det sker en förändring av både yrkandet och grunden, börja tillämpningen i RB 13:3 st. 3 har fördelar, men har också den nackdelen att domstolen då per automatik tvingas in i de erkänt knepiga rättskraftsbedömningarna. I ”Bröstarvingarnas taleändring” väljer emellertid HD att egentligen inte alls motivera sin bedömning att det rör sig om olika saker i rättskraftshänseende. Domstolen konstaterar bara lakoniskt att det vore möjligt för käranden att återkomma med det tillagda yrkandet i en senare rättegång, av vilket det enligt HD följer att det är olika anspråk och olika saker i rättskraftshänseende. Dessa korta skäl kan kanske förklaras och försvaras med att HD vill renodla prejudikatet och inte fastna i varje delfråga ”på vägen”. Hursomhelst landar nog HD rätt i denna bedömning. Den princip som gäller sedan NJA 1999 s. 520 (”Marmorarbetet i Falkenberg”) innebär ju att rättskraften omfattar samma rättsföljd eller en rättsföljd som är alternativ och ekonomiskt likvärdig. Visserligen är de båda rättsföljderna i det konkreta fallet alternativa, eftersom den som är skyldig att återbära (hela) gåvan enligt ÄB 3:3 st. 2 av materiellrättsliga skäl naturligtvis därefter inte kan bedömas vara skyldig att återbära en del av gåvan enligt ÄB 7:4. Men det kan knappast anses vara ekonomiskt likvärdigt ur någon parts perspektiv att hela gåvan (enligt ÄB 3:3 st. 2) återbärs jämfört med att bara en del av gåvan återbärs (enligt ÄB 7:4). Det torde heller inte vara fråga om ”samma” rättsföljd även om det rör sig om återbäring i båda fallen. 8.3 Innebörden av väsentligen samma grund och samma saksammanhang Som framgått ovan (se avsnitt 5) får en bokstavlig tolkning av rekvisitet väsentligen samma grund anses indikera en nära överensstämmelse mellan det som åberopas till stöd för det första respektive tillagda yrkandet. Ett slags minsta gemensam nämnare för de flesta författare är vidare att begreppet ”grund” som sådant avser rättsfakta, även om Ekelöf samt Boman och Nordh menar att jämförelsen i RB 13:3 st. 1 p. 3 bara ska ta sikte på typiskt sett tvistiga respektive faktiskt tvistiga sådana. En uppfattning där åberopade rättsfakta till stöd för respektive yrkande ska jämföras med varandra — oavsett om jämförelsen är kvantitativ eller kvalitativ — kan kanske med en viss förenkling kallas för en ”traditionell” inställning.s. 220