Stycket

3.De straffrättsliga sanktionerna för insiderhandel framgår av 2:1 MmL och består av fängelse i högst två år vid brott av normalgraden. För grovt brott är straffet högst sex års och lägst sex månaders fängelse. Sådana omständigheter som kan föranleda att ett brott bedöms som grovt är att gärningsmannen innehar en sådan ställning i en emittent att vederbörandes agerande kan påverka förtroendet för marknaden och den aktuella emittenten eller att den gjorda vinsten omfattat ungefär fem basbelopp eller mer och tillfallit gärningsmannen eller en närstående till vederbörande. Det finns dock andra faktorer att beakta, exempelvis huruvida gärningen varit en del av ett led liknande gärningar, att gärningen varit särskilt organiserad eller att den varit utformad för att i hög grad utnyttja kursförändringar. En utgångspunkt vid straffmätning i svensk rätt är att straffvärde i varje enskilt fall bestäms med utgångspunkt i den aktuella gärningens minimistraff och att det därefter eventuellt höjs, något som möjligen kan sägas framgå indirekt av 29:1–3 BrB. Därmed får de lägre delarna av varje angiven straffskala som utgångspunkt antas vara de mest nyttjade. Om ett straff anges vara fängelse utan att någon minimilängd anges, vilket är fallet för insiderbrott av normalgraden, utgörs straffskalans nedre gräns av böter. För insiderbrott torde dagsböter vara den enda bötestypen av intresse. Dagsböter uppgår enligt 25:2 BrB till lägst 750 kr och högst 150 tkr. 3.2.2 Sanktionerna i praktiken Med tanke på de många olika slags sanktioner som, åtminstone i teorin, kan aktualiseras av insiderhandel och den stora variationen mellan maximi- och minimibelopp för framförallt sanktionsavgifterna finns det anledning att söka en närmare förståelse för hur sanktionerna faktiskt tillämpas. Eftersom inga administrativa sanktionsförelägganden avseende insiderhandel utfärdats, något som kommer diskuteras närmare i avsnitt 4, har ingen praxis kunnat bildas avseende deras omfattning. Viss ledning kan dock sannolikt hämtas från NJA 2020 s. 858 I–III, där sanktionsavgifter för marknadsmanipulation behandlades. I avgörandena konstaterade HD att FI:s etablerade praxis med ett standardintervall om 40–140 tkr och normalbelopp om 70 tkr ”på ett rimligt sätt [får] anses återspegla allvaret i överträdelser av detta slag.” Ett av fallen utgjorde ett normalfall av handel med små volymer, något som typiskt sett bedöms som marknadsmanipulation. Inga omständigheter ansågs tala särskilt för att höja eller sänka avgiften, varpå den bestämdes till 70 tkr. I de två andra fallen fastställdes högre sanktioner om 100 tkr samt 120 tkr, i det ena fallet med hänvisning till tidigare liknande beteenden och i det andra med hänvisning till att beteendet varit särskilt ägnat att vilseleda marknaden.s. 197