1.huvudförhandling 4.1 Tidigare rättspraxis Jag behandlar nu i vilka fall parterna kan kräva att utredningen kompletteras. De viktigaste rättsfallen innan 2018 är NJA 1986 s. 94, NJA 2005 s. 864 och AD 1993:91.s. 185
2.I NJA 1986 s. 94 hade den ena parten överklagat en dom om vårdnad till HD. Målet föredrogs och HD nekade prövningstillstånd. Innan beslutet att neka prövningstillstånd hade expedierats inkom klaganden med yrkanden om ytterligare utredning och rättegångskostnader. HD menade att det måste föreligga särskilda omständigheter för att de nya yrkandena skulle kunna beaktas. Några särskilda omständigheter förelåg inte och HD preciserade inte närmare vad sådana omständigheter skulle kunna vara. Rättsfallet måste ses mot bakgrund av övrig praxis om när skriftlig handläggning i högre rätt anses ha avslutats. Yrkanden i sak, om rättegångskostnader eller om rättshjälp måste framställas innan HD:s eller hovrättens avgörande har lämnats ut för expediering.s. 185
3.NJA 1986 s. 94 gällde alltså inte frågan om en part har rätt att åberopa nytt material efter huvudförhandling. HD höll aldrig någon huvudförhandling utan nekade prövningstillstånd på handlingarna. I sådana fall gäller inte omedelbarhetsprincipen utan beslutet grundas istället på handlingarnas innehåll. Situationen var dock väsentligen analog. Skulle man vid skriftlig handläggning i högre rätt inte kunna sätta punkt för handläggningen riskerar den att fortsätta i evinnerlig tid, vilket inte vore god processekonomi. Även förarbetena, doktrin och viss senare praxis stöder slutsatsen att undantaget enligt NJA 1986 s. 94 också kan tillämpas för huvudförhandlingsfall.s. 186
4.Ett senare rättsfall är NJA 2005 s. 864, som dock endast ger stöd för att kompletteringsreglerna bör tillämpas innan eventuella oskrivna regler om när parter har rätt att åberopa nytt material efter huvudförhandlingen. Hovrätten använde nämligen en oskriven undantagsregel medan HD undvek frågan och tillämpade 46 kap. 17 § RB istället.s. 186
5.Vad som skulle kunna vara särskilda omständigheter behandlades i AD 1993:91. I fallet antyder AD att en part kan ha rätt att åberopa ny utredning efter huvudförhandling om det föreligger speciella omständigheter eller om situationen är särpräglad. Man bör alltså enligt AD vara mer restriktiv med att tillåta ny utredning efter huvudförhandling än vad HD:s ordval i NJA 1986 s. 94 ger intryck av. Därutöver ger dock fallet ingen närmare ledning om vilka omständigheter som skulle kunna vara tillräckligt speciella.s. 186
6.Rent systematiskt kan den förmodade regeln ses som ett undantag från omedelbarhetsprincipen, varför principens ändamål blir bestämmande för undantagets innebörd. I de fall omedelbarhetsprincipens ändamål talar emot att preklusionsverkan skulle omfatta ett nytt åberopande efter huvudförhandlingen vore det motiverat att avvika från omedelbarhetsprincipen. I ljuset av kompletteringsreglerna borde ändamålen kunna viktas så att de processekonomiska vinsterna är viktigast. 4.2 NJA 2018 s. 1062 Praxis ser möjligen ut att ha förändrats genom NJA 2018 s. 1062. Omständigheterna var följande. Käranden hade väckt talan om betalning av en penningförsträckning. Svaranden invände att han inte hade ingått försträckningsavtalet utan att det var hans sambo som utan hans vetskap eller tillåtelse hade ingått avtalet medelst hans identitetsuppgifter och BankID. Efter huvudförhandlingen i tingsrätten men innan rätten hade meddelat dom åberopade svaranden vittnesförhör med sin sambo.s. 186
7.Tingsrätten avvisade den nya bevisningen och biföll käromålet. Hovrätten nekade prövningstillstånd. HD beviljade prövningstillstånd i hovrätten. HD ansåg att tingsrätten hade brustit i sin skyldighet att utöva materiell processledning, vilket hade lett till att svaranden inte hade åberopat vittnesförhör med sin sambo under förberedelsen. Vittnesförhöret med svarandens sambo kunde antas ha betydelse för målets utgång. Tingsrätten borde därför ha ”tillmötesgått [svarandens] begäran om [att hans] sambo skulle höras”. Vad HD antyder är att tingsrätten borde ha tillämpat 43 kap. 14 § RB. Som kommer att framgå lämnade HD nämligen inget annat alternativ.s. 187
8.Rättsfallet har dock även betydelse i frågan om parters rätt att åberopa nytt material efter huvudförhandlingen. HD uttalade följande i sitt beslut. I 43 kap. 14 § RB finns en bestämmelse som ger domstolen möjlighet att efter huvudförhandlingen komplettera utredningen. Det är domstolen som avgör om det finns behov av detta. Parterna har alltså inte någon rätt att få åberopa nytt material efter huvudförhandlingens slut. [Min kurs.] (Se Fitger m.fl., [Rättegångsbalken, Supplement 84 april 2018,] s. 43:33.) Tidigare brister i den materiella processledningen kan emellertid medföra att domstolen är skyldig att vidta åtgärder med stöd av bestämmelsen. HD skriver alltså att det över huvud taget inte finns någon rätt för parter att åberopa nytt material efter huvudförhandlingen. Domstolens motivering är dels att 43 kap. 14 § RB finns, dels en hänvisning till Fitgers kommentar till RB.s. 187
9.HD:s uttalande är möjligt att förena med tidigare praxis. Den tidigare praxis som man brukar hänföra sig till i denna fråga består nämligen inte av avgöranden från HD, förutom NJA 1986 s. 94 som är från tiden innan 43 kap. 14 § RB. Behovet av ett sådant undantag som HD i NJA 1986 s. 94 antyder finns har minskat. Tidigare hade man kunnat mena att ett undantag vore absolut nödvändigt för att undvika absurda konsekvenser. Vidare rör NJA 1986 s. 94 en annan situation och kan bara tillämpas på huvudförhandlingsfall analogt.s. 187
10.HD:s motivering kan dock ifrågasättas. För det första ska 43 kap. 14 § RB inte tolkas motsatsvis, vilket HD gjorde. Av förarbetena framgår uttryckligen att 43 kap. 14 § RB inte reglerar ”det fallet att parterna vill åberopa nytt material efter huvudförhandlingens slut men innan dom meddelats”. Sådana frågor överlämnades istället åt rättstillämpningen att lösa. Man skulle visserligen kunna mena att HD (dvs. rättstillämpningen) har löst frågan, men domstolens sätt att lösa frågan är svårt att förena med förarbetenas uttalanden om att kompletteringsreglerna inte ska tolkas motsatsvis.s. 187
11.För det andra stödjer inte hänvisningen till Fitger m.fl. slutsatsen att parterna helt skulle sakna rätt att åberopa nytt material efter huvudförhandlingens slut. Läsaren hänvisas till ett ställe i Fitger m.fl. som mestadels citerar förarbetena. Vad författarna skriver talar för sig självt varför jag nöjer mig med följande citat. Som framgår av paragrafens lydelse tar den sikte endast på de fall där rätten finner behov av att komplettera utredningen. Parterna ges alltså inte genom paragrafen någon rätt att få åberopa ett nytt material efter huvudförhandlingens slut. Frågor i vad mån en rätt till detta föreligger torde enligt motiven på samma sätt som tidigare få lösas i rättstillämpningen. NJA 2018 s. 1062 bör därför tolkas försiktigt i denna del. HD uttalar dock något som redan gäller i mer nyanserad form. Parterna har i princip inte rätt att åberopa nytt material efter huvudförhandlingen — det följer av omedelbarhetsprincipens preklusionseffekt. Alltför extensiva undantag från preklusionseffekten riskerar att försvaga omedelbarhetsprincipen markant. NJA 2018 s. 1062 påminner därför endast om att kraven för att göra undantag måste vara högt ställda. Det krävs några alldeles särskilda omständigheter för att nytt material från parterna efter huvudförhandling ska tillåtas.s. 188