8 hänvisningar i 2 artiklar · 8 stycken/fotnoter
Simon Göransson · SvJT 2022 s. 175–192 · 7 ställen
- NJA 1986 s. 94 och AD 1993:91.fotnot 5 · s. 176
- Se t.ex. prop. 1931:80 s. 40, SOU 1938:44 s. 22 och Gärde m.fl. s. 565. Jfr Ekelöf V s. 14. Se även Lindblom, P. H., Civilprocessens grundprinciper de lege ferenda, SvJT 2000 s. 130 som menar att Gärde m.fl. och Ekelöf använder olika definitioner. 1 1 Se t.ex. SOU 1938:44 s. 22, Lindell 2021 s. 155, Ekelöf IV s. 27–28, Ekelöf V s. 11–12 och RH 2013:8. Jfr NJA II 1943 s. 203. 12 Jfr RH 2013:8, Ekelöf IV s. 27–28 och Lindell 2007 s. 171–172. 13 Lindell 2007 s. 171. 14 Jfr prop. 1986/87:89 s. 83. 15 Lindell 2007 s. 171. 16 Jfr Lindblom, P. H., Civilprocessens grundprinciper de lege ferenda, SvJT 2000 s. 136, Lindell 2021 s. 155–156 och prop. 1986/87:89 s. 83. 17 Jfr Lindell 2007 s. 171–172 och 180–181. 18 Jfr Lindblom, P. H., Civilprocessens grundprinciper de lege ferenda, SvJT 2000, s. 141–142 och min artikel Göransson, S., Bedrägeri medelst tingsrätt?, SvJT 2021 s. 287 not 53. Delvis a.m. Lindell 2007 s. 178 som menar att den kontradiktoriska principen inte främjar intresset av ett materiellt riktigt avgörande. 1 9 Se vidare Ekelöf V s. 15. 20 Lindell 2021 s. 125–126 och 156. 21 Det rör sig om ett processekonomiskt motiverat undantag från kontradiktionsprincipen (jfr Ekelöf IV s. 58 och Lindell 2007 s. 57) som även har vissa positiva effekter för intresset av ett materiellt riktigt avgörande genom att det inte finns risk för att någon part glömmer bort att införa relevanta allmänt kända fakta i processen (jfr Ekelöf IV s. 58 och Lindell 2007 s. 172–173 som bara nämner den processekonomiska effekten). En annan sak är att notoriska fakta även kan ha faktiskt förekommit vid huvudförhandlingen (jfr NJA II 1943 s. 203 och Lindell 2007 s. 26). 22 Se t.ex. Ekelöf V s. 53 för en beskrivning av principen jura novit curia som reglerar denna fråga. Boman, R., Om åberopande och åberopsbörda i dispositiva tvistemål, P.A. Norstedt & Söners Förlag 1964, s. 59, noterar ett undantag från principen. 23 Se härom Gentele, O., Inställd huvudförhandling — Vad utgör nya viktiga skäl i 43:2 RB?, JT 2017–18 s. 283–284, särskilt not 28. Jfr Lindell, B., Processuell preklusion. Av nya omständigheter eller bevis rörande saken, Norstedts Juridik 1993, s. 292–301 (Lindell 1993) som argumenterar för att rättslig kvalifikation men inte rättslig argumentation bör kunna prekluderas. En annan sak är att rätten ibland bör bedriva materiell processledning när den överväger att tillämpa en rättsregel som inte har förekommit vid huvudförhandlingen (jfr t.ex. NJA 1999 s. 629, Heuman, L., Bör rätten bedriva processledning innan den tillämpar en icke åberopad rättsregel?, JT 1992–93 s. 921–922, Lindell 2007 s. 53–55, NJA 1993 s. 13 och Linds tillägg i NJA 1989 s. 614). 2 4 HD:s beslut den 15 oktober 2019 i mål nr Ö 1184-19 kan möjligen tolkas som att domstolen går längre än så och menar att rätten alltid måste ta del av parternas inlagor oavsett om de kan föranleda någon åtgärd eller inte. 25 Rättegångskostnader ersätts bara om de har varit skäligen påkallade för att ta tillvara partens rätt, se 18 kap. 8 § RB. 26 Jfr Lindell 1993 s. 389–391. 27 Jag förbigår frågan hur ”får” ska tolkas eftersom det redan av kompletteringsreglernas förled framgår att de är fakultativa. Av förarbetena och praxis framgår vidare tydligt att det avgörande är domstolens uppfattning om den eventuella kompletteringens nödvändighet (jfr NJA 2005 s. 864 och prop. 1986/87:89 s. 226). 2 8 Prop. 1986/87:89 s. 225. 29 Dvs. 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § RB. 3 0 Jfr t.ex. prop. 1931:80 s. 39–40, SOU 1938:44 s. 22 och Ekelöf V s. 11–13. 31 Jfr Lindell 2007 s. 171. 32 Nämnda sätt att bruka ordet kan antagligen skönjas i ett stort antal underrättsdomar som behandlar sakfrågor. I domskäl förekommer exempelvis lokutionen ”av utredningen framgår”. 33 NJA 2019 s. 327 p. 10–11. Jfr även NJA 2005 s. 864. 34 Jfr Bernitz, U., Carlsson, M., Heuman, L., Leijonhufvud, M., Magnusson Sjöberg, C., Seipel, P., Warnling Conradson, W., och Vogel, H.-H., Finna rätt. Juristens källmaterial och arbetsmetoder, 15 uppl., Norstedts Juridik 2020, s. 176 och Lehrberg, B., Praktisk juridisk metod, 13 uppl., Iusté 2021, s. 187. 35 Prop. 1986/87:89 s. 225. 3 6 Se HD:s beslut p. 20 samt avsnitt 4.2 nedan. 37 Se HD:s beslut p. 11 jämförd m. p. 5–6. Detta fall bör dock tolkas försiktigt då HD endast prövade en jävsfråga. 38 Jfr NJA 2005 s. 864. 39 Se vidare avsnitt 3.6 nedan. 4 0 NJA 2019 s. 327 p. 11. 41 NJA 2019 s. 327 p. 11. Ett konkret exempel hittas hos hovrätten i NJA 2009 s. 72. 42 Jfr t.ex. 6 kap. 19 § FB och 1 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m. En annan sak är att utredningsansvaret i brottmål avseende skuldfrågan sällan aktualiseras (Lindblom, P. H., Processens arkitektur. Jakten på det slutliga bevistemat i ett funkishus med flera våningar, i: Vänbok till Torleif Bylund, Andersson, T., och Lindell, B. (red.), Iustus 2003, s. 192. Jfr SOU 2019:38 s. 91 och 120). 4 3 Se t.ex. HD:s beslut den 9 juni 2021 i mål nr Ö 2283-20 p. 9 och Sjösten, M., Vårdnad, boende och umgänge samt verkställigheten av sådana avgöranden och överenskommelser, 5 uppl., Norstedts Juridik 2020, s. 264–274 och 276–279. 44 Prop. 1986/87:89 s. 237. 45 Jfr NJA 2005 s. 864. 46 Prop. 1986/87:89 s. 225. Se även avsnitt 3.3 ovan. 47 Se även NJA 2018 s. 1062 p. 18. 4 8 Jfr NJA 2005 s. 864. 49 Observera att det sagda innebär att det inte krävs något grovt rättegångsfel. Grovt rättegångsfel är inte detsamma som ett rättegångsfel som inverkar på målets utgång (jfr 59 kap. 1 § 1 st. 4 p. RB, samt 50 kap. 28 § RB). Avgörande för om ett rättegångsfel är grovt är istället hur viktigt det generellt sett är för att upprätthålla rättskipningens ändamål att domstolen i det konkreta fallet följer den överträdda regeln (Fitger m.fl., kommentaren till 59 kap. 1 § RB. Jfr dock NJA II 1943 s. 741 där Processlagberedningen inte verkar fästa större avseende vid skillnaden. Notera att Fitger m.fl., kommentaren till 59 kap. 1 § RB, konstaterar att man i praxis ofta presumerar att ett grovt rättegångsfel har inverkat på utgången av ett mål). 50 Fallet kommenteras av hovrätten i NJA 2005 s. 864. HD avgjorde frågan med stöd av 46 kap. 17 § RB och uttalade sig därför inte om parts rätt att åberopa ny bevisning. 51 NJA 1951 s. 322 och NJA 1979 s. 237 (särskilt JustR Perssons tillägg). I NJA 1951 s. 732 kunde dock det nya yrkandet inte beaktas trots att HD:s beslut inte hade lämnats ut för expediering när yrkandet inkom, även om beslutet hade fattats tidigare; en praxis som HD avvek från i NJA 1986 Not C 146 som rörde motsvarande fråga i hovrätt (se även NJA 2005 s. 167). Av NJA 1986 s. 94 framgår också att praxisen även gäller i sak och inte bara för rättegångskostnader. I NJA 2005 s. 167 beskriver HD praxisen som gällande ”skriftlig handläggning vid domstol”. Klart är att praxisen gäller HD och hovrätt (jfr NJA 1981 Not C 33 och 1986 Not C 146). Huruvida den även gäller för tingsrätt saknar relevans för denna artikel. 52 17 kap. 2 § 2 st., 17 kap. 12 § 1 st., 30 kap. 2 § 2 st. och 30 kap. 10 § 1 st. RB. 53 Se t.ex. RH 2000:91 i vilket hovrätten uttalade att ”det genom praxis [är] klarlagt att rätten ända fram till dess att ett avgörande expedieras kan beakta ny utredning som åberopas av part, låt vara att det sedan handläggningen avslutats krävs särskilda omständigheter (jfr NJA 1986 s. 94)”. Jfr AD 1993:91. 54 Jfr prop. 1986/87:89 s. 226 där ett liknande synsätt möjligen antyds. 5 5 Jfr HD:s beslut p. 18. 56 HD:s beslut p. 18. 57 HD undviker att ta ställning till frågan i NJA 2005 s. 864. 5 8 Prop. 1986/87:89 s. 226. 59 Fitger, P., Sörbom, M., Eriksson, T., Hall, P., Palmkvist, R., och Renfors, C., Rättegångsbalken m.m., JUNO version 84, uppdaterad t.o.m. 2018-04-01 [hämtad 2021-07-22], https://juno.nj.se, kommentaren till 43 kap. 14 § RB. Versionen motsvarar supplement 84 i den tryckta upplagan. 60 Möjligen är det ingen nackdel med avgöranden som endast konstaterar vad som redan gäller, jfr Mellqvist, M., Enskilt anspråk i och efter en brottmålsrättegång, JT 2019–20 s. 927. Det är dock beklagligt att det här sker med en motivering som inte är helt övertygande, även om fallet främst tog sikte på en annan fråga. 61 NJA 2018 s. 1062 p. 20. 6 2 Jfr RH 2000:91, som dock i övrigt antagligen är mestadels överspelat av NJA 2018 s. 1062. Jfr Ekelöf, P. O., och Edelstam, H., Rättsmedlen, 12 uppl., Iustus 2008, s. 86 (Ekelöf & Edelstam). 63 Se prop. 2004/05:131 s. 231. 6 4 Detta kan dock komma att förändras i mål om brott som hör under allmänt åtal, se SOU 2019:38 s. 48 och 444. I betänkandet föreslås att domstolen inte längre ska kunna hämta in bevisning i skuldfrågan på egen hand. Genomförs betänkandets förslag kommer det att behöva omvärderas i vilken mån NJA 2005 s. 864 fortfarande är vägledande för tillämpningen av 46 kap. 17 § RB. Antagligen kommer tillämpningen i högre grad att likna tillämpningen av 43 kap. 14 § RB i dispositiva tvistemål. 65 Ekelöf & Edelstam s. 87–88. 66 Jfr RH 2000:91. 67 Jfr restriktiviteten enligt NJA 2018 s. 1062. 6 8 Återförvisning pga. rättegångsfel i lägre instans (t.ex. 50 kap. 28 och 29 §§, 51 kap. 28 och 29 §§ samt 55 kap. 15 § 2 st. RB) har i praktiken redan behandlats ovan. 69 Jfr Welamson, L., och Munck, J., Processen i hovrätt och Högsta domstolen. Rättegång VI, 5 uppl., Wolters Kluwer 2016, s. 120–121 (Welamson & Munck) och NJA 1989 s. 646. HD:s uttalande i NJA 1989 s. 646 är formulerat som en allmän regel vilken gäller även för hovrätten som överinstans. En annan sak är att en hovrätt inte hade kunnat återförvisat det mål som var aktuellt i fallet. 70 Cederberg, C., Återförvisning av mål och ärenden utan att det förekommit rättegångsfel — hovrätternas tillämpning av instansordningens princip, SvJT 2019 s. 922–923. 71 Se och jfr prop. 2004/05:131 s. 171–172. 72 Cederberg a.a. s. 924. Jfr Welamson & Munck s. 121. 73 Jfr Göransson, S., Domstolarnas skyndsamhetskrav i ett ansträngt budgetläge, JT 2020–21, s. 292–293, där jag utvecklar min syn på frågan. 7 4 En ännu snävare konception kan skapas genom att utgå från reglerna om resning. För egen del ställer jag mig tveksam till ett sådant alternativ då ändamålen med resning skiljer sig alltför mycket från omedelbarhetsprincipens dito (se och jfr t.ex. Ekelöf & Edelstam s. 175–178, 185 och 188–189 samt Welamson & Munck s. 192–193). 75 Observera att jag inte behandlar åberopanden som sker för att möjliggöra partsinträde eller intervention.fotnot 10 · s. 176
- huvudförhandling 4.1 Tidigare rättspraxis Jag behandlar nu i vilka fall parterna kan kräva att utredningen kompletteras. De viktigaste rättsfallen innan 2018 är NJA 1986 s. 94, NJA 2005 s. 864 och AD 1993:91.Praxis om parters rätt att åberopa nytt underlag efter · p. 1 · s. 185
Jessica Östberg · SvJT 2019 s. 1125–1165 · 1 ställe
- Se till exempel NJA 1906 s. 423 och NJA 1906 s. 505. I rättsfallet NJA 1997 s. 168 uppkom fråga om två enskilda styrelseledamöter i ett bolag hade rätt att i eget namn överklaga ett konkursbeslut. HD konstaterade att styrelseledamöterna saknade behörighet därtill. Av rättsfallet NJA 1995 s. 437 framgår att en ensam firmatecknare har samma behörighet som styrelsen att företräda bolaget gentemot tredje man. 1 2 Se till exempel Andersson med flera, Aktiebolagslagen, en kommentar, Zeteo 2019-07-30, kommentaren till 8 kap. 35 § punkten 2 med vidare hänvisningar. 13 I rättsfallen NJA 1994 s. 664 I och II ansågs dock en suppleant ha inträtt som ställföreträdare när bolaget saknade ordinarie styrelseledamot respektive denne hade blivit obehörig. 14 Se Åhman, Styrelsen som aktiebolagets ställföreträdare inför domstol, s. 852. Rättsfallet har även kritiserats av Stattin, D., Om bolagsföreträdares befogenhetsöverskridande, Uppsala 2007, s. 43 ff. Konkursförvaltare i moderbolag kan inte företräda dotterbolag inför domstol enligt RH 1992:41. Se även RH 1997:88. 1 5 Motsvarande bestämmelser finns i 8 kap. 15 respektive 21 §§ aktiebolagslagen. 16 Se för närliggande frågor NJA 1994 s. 664 I och II och RH 1997:88. 1 7 I rättsfallet NJA 1990 s. 286 fastställde HD att ”ett i behörig ordning justerat protokoll från bolagsstämma äger vitsord i fråga om beslutets innehåll, såvida det ej i särskild rättegång visats att beslutet haft annat innehåll än det protokollförda”. 18 Frågan om verkan av brister i ett styrelseval och om intervention med mera har också berörts i rättsfallen NJA 1960 s. 52, NJA 1998 s. 419 och NJA 2015 s. 466. 1 9 Se även NJA 1913 s. 354 och NJA 1993 s. 605. 20 Motsvarande bestämmelse fanns i 8 kap. 25 § 1975 års aktiebolagslag. 21 Frågan om innebörden av begreppet löpande förvaltningen och därmed verkställande direktörens behörighet har tidigare prövats av HD i rättsfallen NJA 1958 s. 186, NJA 1968 s. 375, NJA 1995 s. 437 och NJA 1997 s. 168 samt av hovrätten i RH 1995:87. 22 Se till exempel Åhman, O., Behörighet och befogenhet i aktiebolagsrätten, Ak. Avh., Uppsala 1997, s. 582 ff. och Andersson med flera, Aktiebolagslagen, en kommentar, Zeteo 2019-07-30, kommentaren till 8 kap. 29 § punkten 1. 23 Se prop. 1997/98:99 s. 222. Motsvarande bestämmelse finns nu i 8 kap. 29 § aktiebolagslagen. 24 Se RH 1995:87, som gällde ett mål om avhysning av hyresgäst i ett fastighetsbolag. 2 5 Fråga om ogiltighet vid aktieteckning och vissa närliggande frågor aktualiserades även i det så kallade emissionsgarantimålet, NJA 2016 s. 107. 26 Motsvarande bestämmelser finns nu i 13 kap. 27–30 §§ aktiebolagslagen. 27 Prop. 1975:103 s. 298. 28 Se Karlgren, Hj., Några aktierättsliga anteckningar i anledning av ett par rättsfall, SvJT 1938 s. 187 ff., s. 198. 2 9 Nerep, E., med flera synes vara av annan uppfattning, dock med en enligt min mening tvivelaktig motivering, se Aktiebolagslag (2005:551) 13 kap. 13 §, Lexino 2018-06-26 punkten 3.2. 30 Den fråga som behandlas i rättsfallet har kommenterats kort av Sandström, som påpekar att rättsläget ser annorlunda ut i dansk och tysk rätt (se Sandström, T., Svensk aktiebolagsrätt, 6 u., Stockholm 2017, s. 121). 31 Motsvarande bestämmelse finns nu i 22 kap. 24 § första stycket aktiebolagslagen. 32 Lagen har ersatts av delgivningslag (2010:1932). 33 Se även NJA 1996 s. 330 rörande delgivning av påkallelseskrift. 34 Motsvarande bestämmelse finns nu i 25 kap. 50 § första stycket aktiebolagslagen. 35 Se till exempel HD:s uttalande i NJA 1979 s. 700 på s. 704, NJA 1982 s. 820 I och II och NJA 1999 s. 237. 36 Se bland annat NJA 1954 s. 421, NJA 1974 s. 13, NJA 1979 s. 700, NJA 1988 s. 110, AD 1993 nr 9 och 10, NJA 1996 s. 459, NJA 1998 s. 608 och NJA 2005 s. 167 (se nedan). 3 7 Jfr NJA 2000 s. 144, där HD framhöll att aktieägarnas intresse av att kunna tillgodogöra sig en tillgång tillhörande bolaget inte kräver att bolaget tillerkänns partshabilitet. Det noterades härvid att tillgången efter bolagsstämmobeslut om likvidation och utseende av likvidator kan utskiftas till aktieägarna med samäganderätt eller till ett av aktieägarna ägt bolag och att aktieägarna eller det nya, gemensamt ägda bolaget därefter kan väcka talan angående tillgången. Mot bakgrund härav kom HD fram till att det inte fanns skäl att tillerkänna ett aktiebolag som upplösts genom en underskottskonkurs en mer omfattande partshabilitet genom att inleda likvidation än bolaget annars skulle ha haft. 3 8 Den 1 juli 2004 blev PRV:s bolagsavdelning en egen myndighet, Bolagsverket. 39 Hänvisning skedde till rättsfallen NJA 1979 s. 237, NJA 1986 s. 94, NJA 1986 C 146, NJA 1996 s. 459 och NJA 1999 s. 237. 40 Motsvarande bestämmelse finns i 25 kap. 50 § första stycket 2 aktiebolagslagen. 41 Hänvisning skedde till rättsfallen NJA 1999 s. 237 och NJA 2001 s. 144 (se ovan). 42 Se också RH 2004:33 ovan. HD hänvisade till rättsfallen NJA 1996 s. 46, NJA 1999 s. 777 och NJA 2000 s. 479. 4 3 Motsvarande bestämmelse finns nu i 9 kap. 3 § aktiebolagslagen, 44 Motsvarande bestämmelser finns nu i 25 kap. 13–20 §§ aktiebolagslagen. 45 Jfr RH 1996:114, där omständigheterna var annorlunda, men där ansvar för förpliktelser enligt stadgandet ålades styrelseledamöterna. 46 Se prop. 2000/01:150 s. 44. Lindskog behandlar frågan om rättelse i Kapitalbrist i aktiebolag, Zeteo 2018-11-28, punkten 10.3. Se även Andersson med flera, Aktiebolagslagen, en kommentar, Zeteo 2019-07-30, kommentaren till 25 kap. 18 § punkterna 1 och 5. Den närliggande frågan om ansvarsperiodens upphörande behandlas i rättsfallen NJA 2012 s. 858 (ansvarsperioden upphör vid framläggande av en årsredovisning som utvisar att det finns full täckning för aktiekapitalet), NJA 2018 s. 202 (ansvarsperioden upphör vid konkursbeslut) och NJA 2018 s. 1038 (ansvarsperioden upphör inte vid beslut om företagsrekonstruktion). 4 7 Motsvarande bestämmelser finns nu i 25 kap. 13–20 §§ aktiebolagslagen. 48 Se prop. 1990/91:198 s. 8 och 16. 49 Betydelsen av faktisk återhämtning och kraven på kapitaltäckningsåtaganden behandlades närmare i rättsfallet NJA 1988 s. 620. Se även NJA 1942 s. 696. 50 Motsvarande bestämmelser finns nu i 25 kap. 13–20 §§ aktiebolagslagen. 5 1 Se även RH 2015:42. Jfr NJA 2005 s. 44 (se punkten 6.5 nedan), där HD konstaterade att de ”skäl som talar emot sådan tillämpning av den berörda regeln om accessorisk preskription är så starka att denna, trots sin generella avfattning, inte bör anses tillämplig i fall då huvudgäldenären är ett aktiebolag och aktiebolaget blivit upplöst innan fordringen preskriberats mot bolaget”. 52 Hänvisning skedde till NJA 1997 s. 250. 53 Motsvarande bestämmelser finns nu i 25 kap. 13–20 §§ aktiebolagslagen. 5 4 Hänvisning skedde till NJA 1988 s. 620. 55 I rättsfallet NJA 2012 s. 858 behandlas ansvaret för en nytillträdd styrelseledamot och i NJA 2014 s. 892 ansvaret för en avgående styrelseledamot. Se även NJA 2014 s. 948, där borgenärens vetskap om styrelsens underlåtenhet påverkade styrelseledamotens ansvar. 5 6 Motsvarande bestämmelser finns i 29 kap. 9 § aktiebolagslagen. 5 7 Se även NJA 1990 s. 286. 58 HD hänvisade till NJA 1975 s. 575, NJA 1976 s. 599, NJA 1989 C 100 och NJA 1990 s. 286. 59 Se för en redogörelse av den debatt som förts i frågan Båvestam, U., Om bolagsstämmans ansvarsfrihetsbeslut, Festskrift till Lars Pehrson, Stockholm 2016, s. 63 ff. Se även Andersson med flera, Aktiebolagslagen, en kommentar, Zeteo 2019-07-30, kommentaren till 29 kap. 7 § punkten 2, som dock uttalar sig något motstridigt i frågan. Jfr Nerep med flera, Aktiebolagslag (2005:551) 29 kap. 7 §, Lexino 201806-26 punkten 2.2 med vidare hänvisningar. 6 0 Motsvarande bestämmelser finns nu i 29 kap. aktiebolagslagen. 61 Hänvisning skedde här till rättsfallen NJA 1998 s. 734, NJA 1960 s. 243 och NJA 1926 s. 185. 6 2 Motsvarande bestämmelse finns nu i 29 kap. 5 § aktiebolagslagen. 63 Hänvisning skedde till rättsfallen NJA 1947 s. 612, 1960 s. 529 och 1983 s. 441. Rättsfallet har kommenterats, om än mycket kort, av Dotevall, R., Bolagsledningens skadeståndsansvar, 3 u., Stockholm 2017, s. 237. 6 4 Motsvarande bestämmelse finns nu i 21 kap. 5 § aktiebolagslagen (förvärvslåneförbudet). 65 Straffmätning vid brott mot låneförbudet har tidigare behandlats av HD i NJA 1986 s. 56. 66 Se även NJA 1945 s. 341 och NJA 1945 s. 454. 6 7 Se angående bolagsbegreppet till exempel, Johansson, S., Svensk associationsrätt i huvuddrag, 12 u., Stockholm 2018, s. 32 ff. och Lindskog, S., Lagen om handelsbolag och enkla bolag, en kommentar, 3 u., Stockholm 2019, s. 38. 68 Se till exempel Lindskog, Lagen om handelsbolag och enkla bolag, s. 106. 69 Se bland annat Lindskog, Lagen om handelsbolag och enkla bolag, s. 229. 7 0 Hänvisning skedde till rättsfallen NJA 1994 s. 607 och RÅ 1988 ref. 29. 71 Se NJA 1989 s. 92. 72 Se även det ovan redovisade rättsfallet NJA 2004 s. 3. Se prop. 1979/80:143 s. 125 f. 7 4 Se Lindskog, Lagen om handelsbolag och enkla bolag, fotnoterna 2119 och 2128. 7 5 Se Lindskog, Lagen om handelsbolag och enkla bolag, s. 657 f. Se även Stéen, A., Uteslutning av handelsbolagsman, JT 2002–03 s. 909 ff. 76 Se Nial, H. & Hemström, C., Om handelsbolag och enkla bolag, 4 u., Stockholm 2008, s. 299. Jfr Lindskog, Lagen om handelsbolag och enkla bolag, s. 736. 7 7 Hänvisning skedde till NJA 1982 s. 738. 78 Se NJA 1992 s. 110. 7 9 Hänvisning skedde till NJA 1902 s. 279, NJA 1984 s. 917och NJA 1992 s. 110. 80 Ifråga bostadsrättsföreningar och samfällighetsföreningar behandlas endast sådana rättsfall som rör associationsrättsliga frågeställningar. 81 Någon motsvarande rätt till förtida utträde finns som framgår nedan inte i lag (2018:672) om ekonomiska föreningar. 82 Motsvarande gäller i aktiebolag och det får anses vara en mycket god ordning, då det skulle bli omöjligt att bedriva affärsverksamhet om förvaltningsbeslut skulle kunna klandras av medlemmar/ägare. Se RH 2008:56 som kommenteras nedan. 8 3 I rättsfallet RH 2001:24 hade i samma fall konstaterats att hyresnämndens godkännande i och för sig krävdes. 8 4 Se för en utförlig redogörelse och analys av likhetsprincipen och generalklausulen bland annat Andersson, J. och Pehrson, L., Likhetsprincipen och generalklausulerna, Svernlöv, C. (red.), Aktiebolagslagens minoritetsskydd, Stockholm Centre for Commercial Law, skriftserie nr 7, s. 109 ff. 8 5 Samma utgång i Hovrättens över Skåne och Blekinge dom den 11 februari 2009 i mål T 376-08 som rörde påstådd olikabehandling av en ordförande och Svea hovrätts dom den 13 april 2010 i mål T 6617-08 som rörde bullerplank. 86 Hovrätten över Skåne och Blekinge prövade tillämpningen av likhetsprincipen i en fråga av direkt ekonomisk betydelse för medlem i dom den 11 februari 2009 i mål T 376-08. 87 Se prop. 1990/91:92 s. 122. 8 8 Denna fråga behandlades även i NJA 2013 s. 117. 89 Se NJA 1936 s. 684, NJA 1939 A 136, NJA 2013 s. 117 och HD:s dom den 28 juni 2019 i mål T 2984-18. 9 0 I rättsfallet NJA 2015 s. 939 intog HD i ett liknande fall en påfallande sträng syn på frågan om vad som omfattas av en samfällighetsförenings ändamål. 91 Hänvisning skedde till NJA 1983 s. 188. 9 2 Hänvisning skedde till NJA 1984 s. 215 och NJA 1984 s. 595. 9 3 Under denna rubrik behandlas rättsfall som i någon mån har en associationsrättslig anknytning. 94 Dold samäganderätt har tidigare behandlats i rättsfallen NJA 1960 s. 454, NJA 1980 s. 705, NJA 1981 s. 693, NJA 1982 s. 589, NJA 1985 s. 615, NJA 1993 s. 324, NJA 2004 s. 397 och NJA 2008 s. 826. 9 5 Hänvisning skedde till NJA 1970 s. 294 och NJA 1990 s. 460. 9 6 Motsvarande bestämmelse finns nu i 29 kap. 13 § aktiebolagslagen. 97 Lagen har nu ersatts av delgivningslag (2010:1932). 98 Hänvisning skedde till rättsfallen NJA 1926 s. 281, NJA 1937 s. 579, NJA 1949 s. 164, NJA 1958 s. 422, NJA 1972 s. 246, NJA 1975 s. 638, NJA 1979 s. 769, NJA 1980 s. 197, NJA 1986 s. 217, NJA 1986 s. 409, NJA 1988 s. 86, NJA 1989 s. 671, NJA 1995 s. 367, NJA 1996 s. 52, NJA 1998 s. 545, NJA 2000 s. 88 och NJA 2007 s. 9. 9 9 Hänvisning skedde i målet till rättsfallen NJA 1996 s. 46, NJA 1999 s. 777 och NJA 2000 s. 479.fotnot 11 · s. 1129