1.Det första grundproblemet är om skada är ett bifallsvillkor till avtalsvitets betalningsförpliktelse. Anta att det i ett avtal förekommer följande klausul. (1) Om A bryter mot punkt 7 ska A betala 100 000 kr till B. A bryter sedermera mot punkt 7, och enligt klausulen ska därför A betala 100 000 kr till B. Men vad händer om B inte lider någon skada? Ska A ändå betala vitesbeloppet? Utan vitet, där rätten till ersättning vid avtalsbrott hade reglerats av den dispositiva rätten, har B bevisbördan för att han har lidit skada. Utan skada eller om B inte uppfyller beviskravet kommer skadeståndstalan att ogillas. Frågan är i vilken mån ett avtalsvite förändrar bilden, det vill säga, har B rätt till vitesbeloppet även om han inte har drabbats av skada? I ”Vitesundantaget i försäkringen”, NJA 2018 s. 834 gjorde Högsta domstolen ett antal intressanta uttalanden, bland annat om ett avtalsvite är villkorat av skada och vilka funktioner ett avtalsvite har.s. 157
2.Det andra grundproblemet gäller vitesbeloppets relation till skadestånd enligt den dispositiva rätten. Anta att parterna har ett vite enligt (1), men avtalsbrottet gör att B drabbas av en skada på 200. Utan ett vite har B rätt till ersättning för hela skadan, och frågan är om vitet påverkar tillämpningen av denna regel. Detta har diskuterats i svensk litteratur under lång tid, men utan att uppnå någon samsyn. Två avgöranden från Högsta domstolen under 2010-talet, ”Temarör och den borttappade huvudnyckeln”, NJA 2010 s. 629 och ”Det Andra Bolaget”, NJA 2014 s. 960 har emellertid delvis klargjort bilden.s. 157