Det allmänna ansvarar för ren förmögenhetsskada vid fel eller försummelse vid myndighetsutövning, 3 kap. 2 § SkL, samt i vissa andra fall (se 3 kap. 3–4 §§). I specialskadeståndsrätten förekommer olika regler om skadestånd för ren förmögenhetsskada som inte fordrar något brott, t.ex. i immaterialrätten (se för en färsk undersökning av immaterialrättsliga ersättningar David Johansson, Skada och ersättning vid immaterialrättsliga intrång, Uppsala 2020). Genom Högsta domstolens prejudikat har vissa kategorier utvecklats som medger skadestånd för ren förmögenhetsskada även om skadan inte uppkommit genom brott, jfr NJA 2015 s. 899 och kommentarer i Mårten Schultz, Skadestånd för ren förmögenhetsskada utan lagstöd, SvJT 2017, s. 820 ff.
Hänvisas från p. 9 (s. 132)
9.Ren förmögenhetsskada ersätts enligt skadeståndslagen (2 kap. 3 §) just när den uppkommit genom brott (med undantag för när det allmänna är ansvarssubjekt). Inom ramen för lagen är ersättning för ren förmögenhetsskada med andra ord primärt en brottsofferersättning. Den som utsätts för bedrägeri har enligt lagen rätt till ersättning för den rena förmögenhetsskada som därmed uppkommer. Den som förlorar pengar på ett dåligt men inte kriminellt råd på travbanan har det inte. 2.5 Kränkning Den mest renodlade brottsofferersättningen i skadeståndslagen är skadestånd för kränkning. Precis som med ren förmögenhetsskada är brott en förutsättning för att få skadestånd enligt lagens huvudregel. En skillnad är att de rent ideella skadorna inte utvecklats genom HD:s rättsbildande praxis på det sätt som ren förmögenhetsskada har gjort. Principen att det krävs lagstöd för sådan ersättning har vägt tungt.s. 132