1.ovan ett par viktiga frågor rörande tillämpningen av kapitalbristregelverket, däribland frågan om en fastställd årsredovisning som utvisar att kapitalbristen är läkt kan avsluta en ansvarsperiod, trots den specifika regleringen rörande ansvarsperiodens upphörande i 25 kap. 20 § ABL. Såväl tingsrätten som hovrätten kom fram till att så inte kunde vara fallet utan att det krävdes upprättande och framläggande av en särskild kontrollbalansräkning i enlighet med stadgandets ordalydelse. HD besvarade däremot frågan jakande, under förutsättning att årsredovisningen har en adekvat aktualitet (i regel fastställd inom den lagstadgade tiden). Det främsta argumentet för detta var enligt HD att en årsredovisning aldrig kan visa ett högre eget kapital än en kontrollbalansräkning, eftersom redovisningsreglerna är strängare för en årsredovisning än för en kontrollbalansräkning med tanke på de särskilda redovisningsreglerna i 13 kap. 13 § 1975 års ABL. HD konstaterade att innebörden av denna slutsats var att: ”den som tillträder som ny styrelseledamot i ett aktiebolag för vilket en i rätt tid fastställd årsredovisning utvisar full täckning för aktiekapitalet inte behöver befara att en ansvarsperiod löper på grund av förhållanden som har inträffat före räkenskapsårets utgång”. (Min kursivering.) En mindre principiellt viktig fråga som prövades av HD, men som ändå är av visst intresse, var vilken betydelse det, om någon, hade att den nyemission som läkte kapitalbristen och som hade beaktats i årsredovisningen, visserligen hade betalats före årsskiftet, men registrerats först den 31 mars. Av betydelse för denna fråga är att aktiekapitalet är ökat först i och med registreringen (se 4 kap. 12 § sista stycket 1975 års ABL). I denna del tillämpade HD rätten på ett pragmatiskt, men ändamålsenligt, sätt. Det konstaterades sålunda att det förhållandet att registrering av nyemissionen inte hade skett före räkenskapsårets utgång saknade betydelse i fråga om ansvarsperiodens slutpunkt, eftersom nyemissionen var registrerad när bolagsstämman hölls, vilket enligt HD innebar att det då hade skett ett slutligt och i förhållande till bolaget ovillkorat tillskott av fritt eget kapital som läkte kapitalbristen enligt vad som framgick av årsredovisningen. Det framhölls att situationen således skilde sig från den som var aktuell i NJA 1937 s. 87. En annan mindre fråga som avgjordes rörde värdet på tillgångar som upptagits i en balansräkning (kontrollbalansräkning eller årsredovisning). I denna fråga uttalade HD att det värde som anges för en tillgång ska godtas, om inte borgenären visar att tillgången ska tas upp till ett lägre värde.s. 1106
2.I NJA 2018 s. 602 ”Konkursbolagets skulder” hade ett bolag (gäldenärsbolaget) försatts i konkurs efter egen ansökan. En tid senare uppstod en tvist mellan gäldenärsbolaget och ett annat bolag (borgenärsbolaget). Konkursförvaltaren i gäldenärsbolaget meddelade att han inte hade för avsikt att träda in i tvisten, varför bolagets enda styrelseledamot valde att driva denna vidare. Tingsrätten ogillade gäldenärsbolagets talan och förpliktade bolaget att ersätta borgenärsbolaget för rättegångskostnaderna. Borgenärsbolaget väckte talan mot styrelseledamoten en tid därefter och yrkade att denne skulle betala ett belopp i huvudsak motsvarande rättegångskostnaderna. Som grund för detta anfördes att styreledamoten var personligt betalningsansvarig för förpliktelsen, eftersom denna uppkommit när en ansvarsperiod för styrelseledamoten enligt 25 kap. 18 ABL löpte. Innan konkursbeslutet hade styrelseledamoten nämligen underlåtit att i enlighet med 25 kap. 13 § ABL upprätta en kontrollbalansräkning trots att det fanns skäl att anta kritisk kapitalbrist i bolaget och medansvarsperioden löpte när förpliktelsen att betala rättegångskostnaden uppkom. Tingsrätten förklarade i en mellandom att ansvaret enligt 25 kap. 18 § första stycket 1 ABL inte omfattar förpliktelser som uppkommit sedan bolaget försatts i konkurs, medan hovrätten kom till motsatt slutsats. HD hade således att ta ställning till huruvida ansvarsperioden fortlöper även efter det att ett bolag har försatts i konkurs och om medansvaret därmed omfattar även de förpliktelser som bolaget i konkurs ådrar sig. HD redogjorde inledningsvis kort för de aktuella bestämmelserna inklusive deras syften. Det konstaterades att bestämmelserna syftar till att tillgodose såväl ett avvecklingsintresse som ett varningsintresse. I fråga om ansvarsperiodens avslutande noterades, med hänvisning till NJA 2012 s. 858, att inte enbart de omständigheter som räknas upp i 25 kap. 20 § ABL kan avsluta ansvarsperioden, utan även andra omständigheter om det mot bakgrund av bland annat bestämmelsernas syften och funktion inte är rimligt att ansvarsperioden löper vidare. Efter en genomgång och analys av förhållandena vid likvidation respektive konkurs konstaterade HD att effekterna av en konkurs skiljer sig från effekterna av en likvidation bland annat på så sätt att styrelsen har viss möjlighet att ådra bolaget (som konkursgäldenär) olika förpliktelser efter ett konkursbeslut (se 25 kap. 49 § ABL), vilket däremot inte är fallet vid likvidation. Det framhölls dock att denna möjlighet är förhållandevis begränsad med hänsyn till att konkursförvaltaren ensam har rådighet över den egendom som ingår i konkursboet och med beaktande av den osäkerhet som konkurstillståndet skapar i förhållande till tredje man. HD konstaterade att den praktiska situation där styrelsen kan rättshandla för konkursbolaget och ådra det kostnader är en situation som den i det aktuella målet, där styrelsen driver vidare en pågående rättegång som konkursförvaltaren inte vill träda in i. Det framhölls dock, vilket är värt att framhålla, att styrelsen i princip kan vara skyldig att driva vidare processen om förutsättningarna motiverar det. Härtill noterades att handlingsmönstret i 25 kap. 13–17 §§ ABL framstår som opraktiskt och meningslöst efter ett konkursbeslut samt att intresset bakom de reglerna (avvecklingsintresset och varningsintresset) tillgodoses genom konkursförfarandet. Ifråga om riskerna för en borgenär vid processande mot en konkursgäldenär som ensamt svarar för rättegångskostnaderna framhölls att svensk rätt saknar begränsningar i fråga om rätten för en ekonomiskt svag part att föra talan vid domstol samt att problem som är av främst processrättsligt slag bör lösas på annat sätt än genom tillämpning av aktiebolagsrättsliga bestämmelser. Mot bakgrund av det anförda förklarade HD att medansvarsperioden enligt 25 kap. 18 § ABL ska anses upphöra i och med ett konkursbeslut.s. 1107
3.Enligt 1 kap. 1 § och 2 kap. 6 § tidigare gällande lag (1996:764) om företagsrekonstruktion (”LFR”) kan en näringsidkare som har betalningssvårigheter rekonstruera sin verksamhet genom ett särskilt förfarande som kräver ett domstolsbeslut, så kallad företagsrekonstruktion. Regleringen om företagsrekonstruktion har till syfte att hjälpa krisdrabbade företag att fortsätta med sin verksamhet som ett alternativ till att avveckla verksamheten genom konkurs. Beslut om företagsrekonstruktion får enligt 2 kap. 6 § andra stycket LFR inte meddelas, om det saknas skälig anledning att anta att syftet med företagsrekonstruktionen kan uppnås. Rekonstruktionen i sig innebär framför allt ett skydd mot alla typer av exekutiva åtgärder från borgenärernas sida (se 2 kap. 17– 18 §§ LFR). Förfarandet skiljer sig från likvidation och konkurs huvudsakligen på så sätt att företagsrekonstruktion inte innebär någon inskränkning i ett företags rådighet över egen egendom. Förvisso gäller upplysnings- och lydnadsplikt gentemot rekonstruktören samt krav på samtycke av denne i vissa fall, men samma långtgående begränsning i möjligheten att rättshandla (som är fallet vid likvidation och konkurs) föreligger inte vid rekonstruktion (se bland annat 2 kap. 14–15 §§ LFR). Denna principiellt viktiga skillnad utgjorde ett av HD:s huvudargument i NJA 2018 s. 1038 ”Rekonstruktionsbolagets skuld”. I det målet meddelades prövningstillstånd rörande frågan huruvida styrelsens medansvarsperiod enligt 25 kap. 18 § ABL kan avslutas genom beslut om företagsrekonstruktion. Underinstanserna hade besvarat frågan nekande. Även HD fann att beslut om rekonstruktion inte medför att medansvarsperioden avslutas. Det framhölls att aktiebolagslagens kapitalbristregler är ett sammanhängande och förutsebart system som inte bör frångås av rättstillämparen annat än då andra handlingsmönster till syfte och funktion går att rättsligt likställas med det som fordras av lagen. Mot bakgrund av att syftet med en företagsrekonstruktion skiljer sig från syftet med både likvidation och konkurs och då det inte finns några regler om kontroll av aktiekapitaltäckning enligt reglerna för företagsrekonstruktion ansågs regelverket om företagsrekonstruktion inte tillgodose de intressen som motiverar kapitalbristregelverket. HD:s avgörande medförde att den situationen kunde uppstå, att styrelsen i syfte att undvika medansvar enligt kapitalbristregelverket, var tvungen att besluta om likvidation, trots att företagsrekonstruktion var inledd och det fanns goda möjligheter att rädda bolaget. Mot bakgrund av detta och då det inte ligger i linje med syftet bakom de nyligen ändrade reglerna om företagsrekonstruktion har bestämmelsen i 25 kap. 16 § ABL ändrats såtillvida att det har införts ett undantag från skyldigheten att hålla en andra kontrollstämma inom åttamånadersfristen under en pågående företagsrekonstruktion. Enligt den nya bestämmelsen i 25 kap. 16 § första stycket 2 ABL behöver den andra kontrollstämman inte hållas förrän tidigast två månader efter det att företagsrekonstruktionen har avslutats. Detta innebär att om skyldigheten att hålla den andra kontrollstämman redan har inträtt när företagsrekonstruktionen avslutas, det vill säga om åttamånadersfristen har löpt ut vid den tidpunkten, måste den andra kontrollstämman hållas senast inom två månader från avslutandet av företagsrekonstruktionen. Om däremot åttamånadersfristen löper ut senare än två månader efter det att företagsrekonstruktionen avslutats kan den andra kontrollstämman hållas inom den ”vanliga” åttamånadersfristen. 1.10.5 Betydelsen av borgenärs vetskap om styrelseledamots ansvarsgrundande underlåtenhets. 1109