1.”Mama Africa”. Rättsfallet RH 2018:39 är av intresse då det på ett förhållandevis tydligt sätt illustrerar en tillämpning av rekvisiten i 25 kap. 21 § ABL. Inledningsvis uttalade hovrätten följande angående rekvisitet ”missbruk av sitt inflytande”: Det är tillräckligt att majoritetsaktieägarna uppsåtligen har medverkat till en överträdelse. Detta kan ske genom att majoriteten röstar på visst sätt på bolagsstämman eller under ett styrelsemöte. Det kan också ske genom att majoriteten instruerar någon på bolagsstämma eller i styrelsen att handla på visst sätt. Det är inte tillräckligt att överträdelsen avser allmänna rättsgrundsatser eller principer som inte kommit till sådant uttryck utan den måste avse ovan nämnda lagar eller bolagsordningen. Det är inte heller tillräckligt att majoriteten kontinuerligt och fullständigt konsekvent utnyttjar sina rättigheter enligt bolagsordningen och aktiebolagslagen. Det kan noteras att hovrätten konsekvent anger att det är majoritetsaktieägarna respektive majoriteten som ska ha missbrukat sitt inflytande. Det ska härvid noteras att det avgörande för att utöva inflytande på bolagsstämma enligt 7 kap. 40 § ABL är att en (eller flera) ägare kontrollerar mer än hälften av de på stämman avgivna rösterna, och således inte mer än hälften av aktierna eller rösterna i bolaget. I bolag som har få deltagande aktieägare på bolagsstämman kan ibland ägare som kontrollerar en minoritet av det totala antalet aktier i bolaget utöva bestämmande inflytande på bolagsstämman. Vidare kan ägare med röststarka aktier utöva ett betydande inflytande i vissa bolag, trots att de kontrollerar en minoritet av aktierna i bolaget. Mot denna bakgrund är uttrycket majoritetsaktieägare något missvisande när bestämmelsens innebörd beskrivs. Vidare ska det noteras att det av bestämmelsens rubrik visserligen framgår att den syftar till att fånga upp just majoritetsmissbruk, men att det inte framgår av lagtextens ordalydelse. Av lagtextens ordalydelse framgår endast att det ska vara aktieägare som ska ha missbrukat sitt inflytande. Det torde dock i praktiken ofta vara fråga om majoritetsaktieägare, eller snarare kontrollägare, som träffas av bestämmelsens tillämpningsområde, eftersom det ofta krävs en röstmajoritet för att utöva inflytande i bolaget. Till skillnad från tingsrätten kom hovrätten vid en sammantagen bedömning fram till att majoritetsaktieägarna genom missbruk av sitt inflytande hade medverkat till flera överträdelser av aktiebolagslagen och årsredovisningslagen (1995:1554). Överträdelserna bestod i felaktigt bokförda affärshändelser, transaktioner som utgjort olovliga värdeöverföringar, nekad rätt till insyn för minoritetsaktieägare i strid mot 7 kap. 36 § ABL samt ovilja att samarbeta med en särskild granskare. Ifråga om tillämpningen av 7 kap. 36 § ABL, en bestämmelse som det skrivits om en del under senare tid, framhöll hovrätten följande: I aktiebolag med högst tio ägare finns en upplysningsplikt och en insynsrätt såväl inom som utom bolagsstämman. Varje ägare i bolaget har rätt att få information om bolagets räkenskaper och andra handlingar, och allt som rör bolagets verksamhet, för att kunna bedöma frågor om bolagets ställning och resultat, eller för att kunna bedöma visst ärende som ska behandlas på bolagsstämman. Syftet med bestämmelsen är att i viss mån jämställa bolaget med förhållandena i handelsbolag, där delägarna normalt har en obegränsad insyn i företagets verksamhet. Varje aktieägare i bolaget har rätt att under bolagsstämman, eller utanför bolagsstämman få del av exempelvis bolagets böcker, räkenskaper och andra handlingar, inklusive korrespondens, protokoll, rapporter, analyser, avtal och orderböcker. Se Karnov, Djup kommentar — Lexino punkten 2 till 7 kap. 36 § aktiebolagslagen. (Min kursivering.) Hovrätten anser med andra ord att insynsrätten är omfattande. Missbruket var enligt hovrätten att anse som grovt på grund av dess omfattning, överträdelsernas art (det hade gjorts stora uttag av medel från bolaget och insyn hade nekats) och det faktum att det hade pågått under lång tid. Dessutom fanns det en påtaglig risk för upprepning av majoritetsaktieägarnas missbruk, eftersom stora summor även vid tiden för avgörandet tycktes försvinna ur bolaget. På grundval härav fann hovrätten att det förelåg särskilda skäl för att besluta om tvångslikvidation enligt 25 kap. 21 § ABL.s. 1097
2.Frågan om förutsättningarna för utseende av syssloman prövades härefter av HD i rättsfallet NJA 2018 s. 545, som alltså avsåg samma tvist som RH 2018:39. HD konstaterade inledningsvis, med hänvisning till NJA 2005 s. 9, att när ett yrkande om utseende av syssloman framställs ska det handläggas som en rättegångsfråga. Av HD:s domskäl framgår vidare att förutsättningarna för beslut om syssloman huvudsakligen ska vara desamma som förutsättningarna för beslut om säkerhetsåtgärd enligt 15 kap. 3 § RB, vilket innebär att käranden ska visa sannolika skäl för sin talan. I mål om utseende av syssloman innebär det enligt HD att käranden ska visa sannolika skäl för att det finns grund för tvångslikvidation enligt 25 kap. 21 § ABL. Vidare framhöll HD att en proportionalitetsbedömning bör göras vid tillämpning av 25 kap. 23 § ABL. Det noterades även att en begäran om syssloman bör kunna framställas i högre rätt och detta även om frågan inte har behandlats i en lägre instans. I det aktuella målet saknade det således betydelse att tingsrätten hade avslagit begäran om utseende av syssloman och att det inte framställdes något sådant yrkande i hovrätten. I fråga om rekvisitet att det ska finnas en påtaglig risk för att kärandens rätt kan komma att försämras väsentligt genom fortsatt missbruk uttalade HD att ”[k]äranden måste kunna belägga konkreta omständigheter som ger anledning att befara ett fortsatt missbruk och en väsentlig skada”. HD konstaterade härefter att endast förekomsten av ett tidigare, upprepat missbruk kan räcka i ett enskilt fall för att käranden ska anses ha uppfyllt bevisskyldigheten. HD kom genom vad som framkommit i målet (se RH 2018:39 ovan) fram till att käranden hade visat sannolika skäl för att majoritetsägarna hade missbrukat sitt inflytande i bolaget, att det fanns grund för tvångslikvidation enligt 25 kap. 21 § ABL samt att det fanns en påtaglig risk för att missbruket skulle fortsätta och att det skulle skada kärandens rätt väsentligt. Det ansågs inte finnas anledning att anta att ett förordnande om syssloman skulle innebära någon beaktansvärd skada för bolaget mot bakgrund av att det inte bedrev någon verksamhet och det konstaterades att den skada käranden skulle kunna drabbas av om någon syssloman inte skulle utses kunde antas vara avsevärt större. Ett beslut om att utse syssloman ansågs därmed inte oproportionerligt. HD beslutade mot bakgrund härav att utse en syssloman. 1.9.6 Fråga om likvidators retentionsrätt m.m.s. 1098