Stycket

4.Inledningsvis framhöll HD att målet inte handlade om frågan huruvida den som utfäst sig att teckna aktier kan förpliktas att göra det, det vill säga den fråga som besvarades nekande i NJA 1918 s. 394. Efter en redogörelse för innebörden av en emissionsgaranti och olika former av teckningsåtaganden konstaterade HD att en emissionsgaranti är en ensidig förpliktelse att ingå ett avtal av särskilt slag, att teckna aktier. Vad gäller frågan om ett underlåtet infriande av en teckningsutfästelse kan utgöra ett skadeståndsgrundande avtalsbrott konstaterades att den frågan bör avgöras mot bakgrund av vad som allmänt gäller för rättshandlingar av det slaget. Bindningsverkan av såväl optionsavtal avseende fast egendom som andra köp- respektive säljoptioner diskuterades. Med hänvisning till NJA 1992 s. 66 konstaterades att utgångspunkten är att optionsavtal är bindande även avseende formbundna transaktioner. Det uttalades att bindningsverkan av en utfästelse att ingå ett formbundet avtal inte ska begränsas mer av formkravet än vad dess ändamål motiverar. HD undersökte därför i vilken utsträckning undantag skulle kunna göras med hänsyn till de ändamål som ligger bakom formkraven för aktieteckning. Domstolen förklarade härvid att formkraven avser att tillgodose de behov av klarhet, transparens samt ordning och reda som finns i ett aktiebolag. Det konstaterades därför att formkraven inte föranledde någon annan bedömning än att ett emissionsgarantiavtal var bindande, om garantin gjordes skriftligen och garanten hade fått adekvat information om villkoren och förutsättningarna för nyemissionen. I fråga om skadeberäkningen presenterade HD en formel (som dock inte behövde tillämpas i målet) för hur skadestånd ska beräknas när en emissionsgaranti har brutits.s. 1080