Stycket

1.I främst den aktiebolagsrättsliga doktrinen har frågan om ansvaret för de facto directors respektive shadow directors diskuterats under senare år. Den härskande uppfattningen är att såväl de facto directors som shadow directors kan åläggas ett skadeståndsansvar i allt väsentligt på samma grunder som en styrelseledamot. Frågan har även behandlats i svensk rättspraxis, men där har ofta andra begrepp än just de facto directors och shadow directors använts. I NJA 2017 s. 690 ”Kompanjonens ansvar” som rörde grovt bokföringsbrott respektive försvårande av skattekontroll, prövade HD huruvida en person, S.H.R., som var hälftendelägare, suppleant och firmatecknare i ett bolag, skulle kunna åtalas för brott i egenskap av faktisk företrädare. Det stod klart att den andra hälftendelägaren, tillika styrelseledamoten, M.N., hade haft det faktiska ansvaret för bokföringen och administrationen i bolaget. S.H.R. hade i huvudsak haft till uppgift att leverera varor till kunder. Tingsrätten friade på olika grunder både M.N. och S.H.R. från brott, men hovrätten kom till motsatt slut. HD diskuterade inledningsvis innebörden av det så kallade garantansvaret för bolagets bokföring och medelsförvaltning. Domstolen konstaterade att det är styrelsen som bär garantansvaret, att styrelsen kan delegera vissa uppgifter, men att det måste ske med omsorg och under tillsyn samt att om verkställande direktör finns är det denne som ”ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att bolagets bokföring ska fullgöras i överensstämmelse med lag och för att medelsförvaltningen ska skötas på ett betryggande sätt”. Härefter konstaterades att såväl styrelseledamöter som verkställande direktören kan ådra sig ansvar för bland annat bokföringsbrott genom underlåtenhet att utöva tillsyn och kontroll. Vid bedömningen av detta ansvar är eventuell arbetsfördelning av betydelse. I samband med detta konstaterande gjordes följande principiellt intressanta uttalande: Styrelsen är visserligen skyldig att fortlöpande kontrollera att arbetsfördelningen i bolaget fungerar. En styrelseledamot har emellertid då normalt rätt att utgå från att de uppgifter som han eller hon får om hur bokföringen sköts är riktiga. Endast om styrelseledamoten har skäl att misstänka att dessa uppgifter är vilseledande, eller om han eller hon faktiskt har ett särskilt uppdrag att utöva tillsyn över bokföringen, finns det en straffrättslig skyldighet att reagera och undersöka förhållandena med risk för att annars bli ansvarig för underlåtenhet att agera (se t.ex. NJA 1936 s. 78 och NJA 2003 s. 550). Det står således klart att styrelseledamöter ur ett straffrättsligt perspektiv kan utgå ifrån att uppgifter som de får angående hur bokföringen sköts är riktiga. Däremot måste styrelseledamoten reagera och vidta åtgärder om det finns skäl att misstänka att uppgifterna inte är korrekta. Det finns inte skäl att se saken på ett annat sätt i fråga om det skadeståndsrättsliga ansvaret. Det konstaterades härefter, med hänvisning till rättsfallen NJA 1976 B 29, NJA 1979 s. 555 och NJA 1993 s. 740, att det legala ansvaret för formella ställföreträdare även omfattar faktiska företrädare. En diskussion av begreppets innebörd fördes, varvid HD med hänvisning till 3 § lag (2014:836) om näringsförbud och förarbeten till den lagen konstaterade att en faktisk företrädare är en person som de facto har utövat ett bestämmande inflytande över en verksamhet. Att personen i fråga har möjlighet att utöva visst inflytande (exempelvis i egenskap av aktieägare) eller har behörighet att binda bolaget gentemot tredje man på grund av firmateckningsrätt eller fullmakt, är däremot inte tillräckligt för att denne ska anses vara faktiskt företrädare. I fråga om S.H.R. konstaterades att S.H.R. var hälftendelägare, firmatecknare och suppleant och att han skött leveransen av varor till kunder, men att han aldrig inträtt i funktionen som styrelseledamot eller utövat ett bestämmande inflytande. Vidare fanns det en klar arbetsfördelning, där M.N. var den som faktiskt skötte bokföring, medelsförvaltning och administration. Mot bakgrund av dessa omständigheter ansågs det inte visat att S.H.R. var faktisk företrädare i bolaget, varvid åtalet ogillades. Det kan konstateras att utgången i målet ligger väl i linje med den diskussion som har förts i doktrinen om ansvaret för de facto directors och shadow directors. 1.5 Ökning av aktiekapitalet 1.5.1 Rättsverkan av emissionsgarantier Av 13 kap. 13 § första stycket ABL följer att teckning av aktier enligt huvudregeln ska ske på en teckningslista som innehåller emissionsbeslutet. Av andra stycket samma bestämmelse framgår att viss information ska tillhandahållas aktietecknaren i samband med aktieteckningen. Om en aktieteckning inte sker i enlighet med formkraven följer av 13 kap. 14 § ABL att den endast kan göras gällande om emissionsbeslutet registreras utan att bristen har anmälts hos Bolagsverket.s. 1077