Stycket

11.HD har i och med avgörandet slagit fast vikten av att samarbeten som inte fungerar ska kunna avslutas genom ett beslut om likvidation. Svensk rätt saknar, till skillnad från exempelvis norsk rätt, särskilda exitregler för privata bolag, varför likvidationsinstitutet onekligen får en särskilt stor vikt vid bland annat allvarliga samarbetsproblem. Samtidigt ska noteras att det i målet framhölls att aktieägarna hade försökt lösa tvisten i god anda och att minoritetsaktieägaren hade fått ett inlösenerbjudande, vilket synes ha påverkat otillbörlighetsbedömningen. Det är därmed inte uteslutet att beslut om likvidation kan strida mot generalklausulen i andra fall, även om kravet på otillbörlighet medför att det endast bör bli aktuellt vid tydliga fall av maktmissbruk. Det ska i sammanhanget tilläggas att aktieägare som samarbetar nära och har ingått ett aktieägaravtal (muntligen, skriftligen eller konkludent) kan ha en lojalitetsplikt mot varandra på kontraktuell grund alternativt på bolagsrättslig grund om överenskommelsen utgör ett enkelt bolag. Ett beslut om likvidation som företas i rent illojalt syfte bör kunna strida mot en sådan lojalitetsplikt. Detta ligger också i linje med HD:s uttalande om lojalitetsplikt i NJA 2017 s. 981 (se avsnitt 1.3.3 nedan). 1.2.2 Fråga om tillämpning av 4 kap. 37 § ABL vid väckande av talan mot skiljedom I 4 kap. 37 § första stycket 1 ABL stadgas att en aktieägare inte får utöva de rättigheter gentemot bolaget som aktierna ger förrän aktieägaren är införd i bolagets aktiebok. I rättsfallet RH 2015:38 prövades frågan om en aktieägare som hade förvaltarregistrerade aktier och som väckte talan vid Stockholms tingsrätt mot en skiljedom i ett mål om tvångsinlösen enligt 22 kap. ABL hade talerätt trots att han inte var införd i bolagets aktiebok (på grund av förvaltarregistreringen). Hovrätten framhöll att förfarandet kring inlösen av minoritetsaktier inte innebär ett sådant utövande av rättigheter gentemot bolaget som avses i 4 kap. 37 § ABL. Istället berör bestämmelserna själva äganderätten till aktier, aktieägare emellan. Det framhölls att vare sig ordalydelsen i 4 kap. 37 § ABL, en subjektiv teleologisk tolkning av 4 kap. 37 § eller förfarandebestämmelserna i 22 kap. ABL talade för att bestämmelsen i 4 kap. 37 § ABL skulle vara tillämplig i ett inlösenförfarande. Det konstaterades härtill att utrymmet för analogier i ett så detaljerat regelverk som ABL är begränsat och att en analogi endast kan bli aktuell om mycket starka skäl föreligger när syftet är att begränsa möjligheten till domstolsprövning av en till äganderätten knuten fråga. Till skillnad från tingsrätten kom hovrätten mot bakgrund härav till slutsatsen att aktieägaren hade rätt att väcka talan mot skiljedomen trots att han inte var införd i aktieboken. 1.3 Klandertalan och talan mot beslut om styrelseval 1.3.1 Fråga om bestämmelsen i 7 kap. 50 § ABL är en talerättsregel Av 7 kap. 50 § ABL följer att en aktieägare, styrelse, styrelseledamot eller verkställande direktör har rätt att väcka talan i allmän domstol mot ett bolagsstämmobeslut som inte har tillkommit i behörig ordning (så kallat formellt fel) eller som på annat sätt strider mot aktiebolagslagen, tillämplig lag om årsredovisning eller bolagsordningen (så kallat materiellt fel). I RH 2015:19 uttalade hovrätten att bestämmelsen utgör en talerättsregel som fordrar att domstolen ex officio gör en talerättsprövning innan frågan kan prövas i sak. Om talan har väckts av en person som saknar talerätt, ska käromålet således avvisas på grund av rättegångshinder. För en sådan ordning talar enligt hovrätten främst skyddsbehovet för de frånvarande aktieägarna som blir bundna av att en klanderdom vinner bifall (7 kap. 52 § första stycket ABL). 1.3.2 Talan mot beslut om styrelseval och fråga om rätt till interventions. 1068