Se bl.a. NJA 1977 s. 129 och NJA 1998 s. 293. Jfr NJA 1990 s. 687.
Hänvisas från p. 8 (s. 1126)
1.som komplementär, pantsatt en fastighet till säkerhet för ett borgensåtagande som aktiebolagets moderbolag hade utfärdat till säkerhet för ett annat dotterbolags förpliktelser mot en bank. Den pantsatta fastigheten var i princip den enda tillgången i kommanditbolaget. Sedan moderbolaget till komplementären hade försatts i konkurs väckte kommanditbolaget talan mot banken om ogiltigförklaring av pantsättningen på den grunden att pantsättningen hade utgjort en olovlig utdelning enligt bestämmelserna i 12 kap. 1975 års ABL. Kommanditbolaget framhöll bland annat att det enligt 2 kap. 18 § HBL inte var bundet av pantsättningen, eftersom pantsättningen, som var vederlagsfri, stred mot bolagets vinstsyfte och därmed krävde samtycke av samtliga bolagsmän. Samtycket från komplementären (aktiebolaget) påstods vara ogiltigt enligt 12 kap. 2 och 5 §§ 1975 års ABL då det påverkade aktiebolagets kapital och inkräktade på det bundna egna kapitalet. Tingsrätten ogillade talan och hovrätten fastställde tingsrättens domslut.s. 1122
2.Efter att ha kort redogjort för handelsbolagslagens befogenhetsregler och innebörden av och syftet bakom kapitalskyddsreglerna i 1975 års ABL konstaterade HD att det i och för sig torde ”vara möjligt att med en analog tillämpning av aktiebolagslagens kapitalskyddsregler angripa borgenärsskadliga dispositioner i ett handelsbolag där aktiebolaget är bolagsman, utifrån de principer som ligger bakom kapitalskyddsreglerna”. Det bör noteras att behovet och lämpligheten av en analog tillämpning av aktiebolagslagens kapitalskyddsregler i förhållande till just handelsbolag, inte minst med beaktande av att de två bolagsformerna har helt olika typer av borgenärsskyddssystem, normalt är begränsad. I handelsbolaget består det tvingande borgenärsskyddet enbart av det personliga ansvaret för bolagsmän. För aktiebolagets del är däremot den viktigaste grundpelaren frihet från personligt betalningsansvar. Istället har aktiebolaget ett borgenärsskyddssystem som består av ett kapitalbindningssystem bestående av en tillskottsplikt och ett läckageskydd. Det är dock intressant att notera att en analog tillämpning av regelverket förespråkas i förhållande till en annan associationsform. En analog tillämpning av aktiebolagslagens (eller lagen om ekonomiska föreningar) kapitalskyddsregler bör till exempel ofta kunna vara befogad i förhållande till i vart fall sådana ideella föreningar som bedriver ekonomisk verksamhet och som har ett i stadgarna reglerat kapitalkrav.s. 1122
3.Efter påpekandet om möjlig analog tillämpning framhölls, mot bakgrund av syftet med kapitalskyddsreglerna, att en sådan möjlighet dock måste tillkomma aktiebolaget och således inte handelsbolaget, eftersom det är värdet av aktiebolagets andel i handelsbolaget som skyddas genom regelverket. Det noterades också att systematiken i aktiebolagslagen bygger på att det är aktiebolaget som för talan om återbäring och eventuell bristtäckning. Med hänsyn härtill ansågs kommanditbolaget inte kunna grunda någon rätt mot banken på aktiebolagslagens kapitalskyddsregler. Kerstin Calissendorff var skiljaktig i fråga om motiveringen och Lars Edlund yttrade sig i ett särskilt tillägg rörande bland annat processuella aspekter på en talan som grundas i överträdelse av aktiebolagslagens kapitalskyddsregler och som rör en andel i ett handelsbolag. Det ska noteras att för det fall ett aktiebolag för talan om återbäring/ogiltighet på grund av ett samtycke till en värdefrånhändande disposition i ett handelsbolag som är ogiltigt på grund av överträdelse av kapitalskyddsreglerna är det inte nödvändigtvis fråga om analog tillämpning av kapitalskyddsreglerna utan snarare om en (direkt) tillämpning av dem i förhållande till det värdefrånhändande samtycket. Se Lars Edlunds tillägg angående möjligheten för aktiebolaget att föra en talan mot tredje man om ersättning för det som överförts. 2.3 Likvidation och upplösning samt uteslutning av bolagsman 2.3.1 Automatisk likvidation vid försäljning av verksamhet i enkelt bolag Enligt 1 kap. 3 § HBL föreligger ett enkelt bolag om två eller flera parter har avtalat om att utöva näringsverksamhet i bolag utan att ett handelsbolag föreligger. Några formkrav för avtalet uppställs inte. Ett enkelt bolag kan därför bildas till exempel genom konkludent handlande och det löper då ofta på obestämd tid, vilket innebär att det kan sägas upp (träda i likvidation) med sex månaders uppsägningstid enligt 2 kap. 24 § andra stycket HBL. I RH 2012:39 ansågs ett konkludent tillsvidareavtal om enkelt bolag rörande butiksverksamhet ha ingåtts. Verksamheten såldes efter ett antal år och en av parterna ansökte vid tingsrätten om förordnande av likvidator. Tingsrätten lämnade ansökan utan bifall på den grunden att det inte ens hade gjorts gällande att bolaget hade trätt i likvidation. Hovrätten konstaterade att ett enkelt bolag träder i likvidation automatiskt om en likvidationsgrund uppkommer. Härefter framhölls att det inte rådde tvist om att parterna var överens om att verksamheten skulle säljas och att verksamheten i samband därmed upphörde. Hovrätten ansåg därför att det enkla bolaget hade trätt i likvidation i samband med att verksamheten upphörde genom försäljningen. Eftersom den ena bolagsmannen hade motsatt sig likvidationen, beslutade hovrätten att likvidator skulle förordnas med stöd av 4 kap. 7 § HBL och 2 kap. 37 § HBL. Det förtjänar att framhållas att ett handelsbolag eller enkelt bolag inte alltid upphör automatiskt om en likvidationsgrund uppkommer. Om det föreligger en likvidationsgrund enligt 2 kap. 25 § HBL krävs det att en bolagsman begär att bolaget ska träda i likvidation. Däremot träder det automatiskt i likvidation om likvidationsgrund enligt 2 kap. 26–27 §§ HBL föreligger, om inte något annat har avtalats eller följer av 29–30 §§ HBL. I det aktuella fallet löpte sex månaders uppsägningstid, vilket innebär att överenskommelsen att sälja verksamheten var av avgörande betydelse för likvidationsfrågan. 3 Ekonomiska föreningar (inklusive bostadsrätts- och samfällighetsföreningar) 3.1 Ekonomiska föreningar 3.1.1 Skadeståndsansvar för styrelseledamot respektive föreningen vid obefogad uteslutning av medlem Frågan om skadeståndsansvar på grund av obefogad uteslutning av medlem för en ekonomisk förening respektive dess styrelseledamöter behandlades i NJA 2016 s. 962. I målet hade styrelsen och sedermera även föreningsstämman fattat beslut om att utesluta ett antal medlemmar till följd av att dessa, trots upprepad uppmaning från styrelsen, underlåtit att underteckna särskilda samarbets- och aktieägaravtal. Avtalen, som samtliga föreningsmedlemmar förväntades underteckna, var av stor betydelse i en pågående omstrukturering som skulle resultera i att föreningen ersattes av ett aktiebolag. Några av de uteslutna medlemmarna ansåg att en vägran att ingå dessa avtal inte utgjorde giltig grund för uteslutning, varför skadeståndståndstalan väcktes mot både föreningen och dess styrelseledamöter. Tingsrätten ogillade käromålet på den grunden att det inte förekommit någon kränkning av de uteslutnas medlemskap. Hovrätten fastställde tingsrättens dom, men kom fram till att det hade saknats grund att utesluta medlemmarna ur föreningen. Mot bakgrund av hovrättens bedömning i denna del meddelade HD prövningstillstånd i frågan huruvida styrelseledamöterna och föreningen var skadeståndsskyldiga på grund av den obefogade uteslutningen.s. 1123
4.HD gjorde i målet flera principiella uttalanden inte minst med avseende på styrelseledamöternas rättsliga ställning och innebörden av styrelseledamöters omsorgsplikt, frågor som har behandlats i begränsad utsträckning i praxis. Inledningsvis behandlade HD frågan om förutsättningarna för styrelseledamöters skadeståndsansvar enligt 13 kap. 1 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar. Det konstaterades sålunda att styrelseledamöterna står i ett direkt sysslomannaförhållande till föreningen och att ansvaret gentemot medlem ”vilar på sysslomannarättsliga grunder”. Detta innebar enligt HD att styrelseledamöterna har samma omsorgsplikt som vanliga sysslomän. Frågan om styrelseledamöternas rättsliga ställning har diskuterats i stor utsträckning i doktrinen och har även diskuterats av HD. Vissa författare har, i likhet med HD i nu diskuterade fall, framfört uppfattningen att styrelseledamöterna är sysslomän, men det finns också de som anser att de snarare står i ett sysslomannaliknande förhållande alternativt att de har ett förhållande sui generis. Även om det inte torde ha någon större skillnad i praktiken om styrelseledamöterna anses ha en sysslomannaliknande ställning (något som jag själv har förordat) eller en ställning som regelrätta sysslomän är det jämväl betydelsefullt att frågan nu får anses klargjord av HD.s. 1125
5.Styrelseledamöternas omsorgsplikt har koppling till den så kallade business judgment rule, som i svensk rätt i huvudsak innebär att en styrelseledamot normalt inte kan anses ha agerat vårdslöst om ärendet har beretts på grundval av ett tillfredsställande beslutsunderlag och det har gjorts en avvägning och bedömning att affären/åtgärden låg i bolagets intresse. Intressant att notera är att HD i det aktuella målet framhöll att den omsorg som har iakttagits i fråga om beslutsunderlaget är av särskild betydelse för frågan om styrelseledamoten uppfyllt sin omsorgsplikt. HD framhöll härefter att det krävdes att styrelsen hade godtagbara utgångspunkter för uteslutningen och att ovidkommande hänsyn inte styrt handlandet. Det framhölls vidare att det kan krävas mer ingående överväganden och även inhämtande av särskild sakkunskap om en uteslutningsfråga är komplicerad och kan få stora negativa konsekvenser för medlemmen. Oavsett eventuellt inhämtande av särskild sakkunskap framhölls dock att ansvaret alltjämt ligger kvar hos styrelseledamöterna. Även dessa uttalanden bör i allt väsentligt äga bäring även på ansvaret för styrelseledamöter och verkställande direktören i aktiebolag.s. 1125
6.Bolagsordningen respektive stadgarna har i doktrinen ansetts utgöra ett avtal mellan medlemmarna och bolaget respektive föreningen. I det aktuella målet konstaterade HD följdriktigt att stadgarna ska tolkas med hjälp av objektiva avtalstolkningsmetoder och med beaktande av ”vad som med normalt språkbruk kan anses ligga inom föreningens ändamål”.s. 1126
7.Vad avser bedömningen i det aktuella fallet konstaterades — även om HD instämde i hovrättens bedömning att det saknades grund för uteslutningsbeslutet — att bedömningen att styrelsen inte kunde kräva att medlemmar skulle ingå aktieägar- och samarbetsavtalen vid äventyr av uteslutning ur föreningen var rättsligt komplicerad, att styrelsen hade anlitat juridisk expertis vid framtagande av avtalsvillkoren, samt att avtalsvillkoren hade föregåtts av omfattande bearbetning och diskussion med medlemmar. Det hade inte heller framkommit något som tydde på att uteslutningsbeslutet hade grundats på några ovidkommande hänsyn. Mot bakgrund härav konstaterades att styrelsen inte hade ”brustit i omsorg i så hög grad att ledamöterna har gjort sig skyldiga till skadeståndsgrundande oaktsamhet”. (Min kursivering.) Talan mot styrelseledamöterna avseende uteslutningsbeslutet den 30 december 2008 ogillades därför. Det kan noteras att uttrycket ”i så hög grad” vid culpabedömningen skulle kunna tolkas så att det hade krävts mer än vanlig culpa för ansvar, något som dock inte har stöd i lagtexten.s. 1126
8.Gällande föreningens skadeståndsansvar kom HD dock fram till en annan slutsats. Inledningsvis konstaterades med hänvisning till förarbetena att rättsförhållandet mellan en medlem och föreningen vilar på kontraktuell grund och att stadgarna kan jämkas med stöd av 36 § avtalslagen. Då praxis avseende skadestånd på grund av uteslutning ur en ekonomisk förening saknas, hämtade domstolen vägledning i den praxis som föreligger för ideella föreningar. HD konstaterade sålunda att det har fastställts i praxis att en domstol kan pröva tvister om uteslutning ur en ideell förening om föreningens verksamhet har ekonomisk betydelse för medlemmen. Vidare noterades att en obefogad uteslutning kan medföra skadeståndsskyldighet för en ideell förening. Det konstaterades att ett argument som har framförts mot ett kontraktuellt skadeståndsansvar för ett aktiebolag gentemot ägarna är att ett sådant ansvar inte skulle vara förenligt med reglerna om värdeöverföringar från bolaget. Detta argument ansågs inte relevant beträffande uteslutning ur en ekonomisk förening mot bakgrund av att det då inte är fråga om en värdeöverföring, utan om att upprätthålla en grundläggande föreningsrättslig princip av innebörd att en medlem kan uteslutas endast med stöd av stadgarna. Det konstaterades att en medlem som blir utesluten utan giltiga skäl har rätt att få uteslutningen prövad av domstol och att det därmed också bör vara möjligt att få ersättning för ekonomisk skada som orsakats av en obefogad uteslutning och detta oavsett om det är styrelsen eller föreningsstämman som har fattat beslutet.s. 1126
9.HD biföll således de uteslutna medlemmarnas fastställelsetalan i den del som riktades mot den ekonomiska föreningen. Med hänsyn till HD:s specifika uttalanden ovan angående just uteslutningsbeslut torde prejudikatvärdet vara begränsat till främst sådana fall och fall som kan likställas därmed. Det finns således knappast skäl att tolka fallet så att HD generellt har öppnat upp för en associations skadeståndsansvar gentemot en medlem med hänvisning till det kontraktuella förhållandet mellan medlemmen och associationen. Det ska i sammanhanget framhållas att den kontraktuella relationen mellan en ekonomisk förening och dess medlemmar är tydligare än den kontraktuella relation som kan sägas föreligga mellan en aktieägare och ett aktiebolag genom bolagsordningen. Skälet härtill är att en ekonomisk förenings syfte alltid är att främja medlemmarnas ekonomiska intresse samt att det föreligger ett kooperativt krav och därmed ett åtagande från medlemmens sida att verka för föreningens ändamål. Aktiebolag ska visserligen bedrivas med vinstsyfte, men det finns ingen förpliktelse att verka för de enskilda aktieägarnas ekonomiska intresse därutöver och vidare gäller att aktieägare inte kan åläggas förpliktelser gentemot bolaget utöver eventuell inbetalning av aktiekapitalet. 3.2 Bostadsrättsföreningar 3.2.1 Fråga om bevisbörda angående majoritetskrav enligt 9 kap. 16 § första stycket 2 BRL Beslut på en bostadsrättsförenings stämma ska enligt huvudregeln fatttas med enkel majoritet (se 9 kap. 14 § bostadsrättslagen 1991:614, ”BRL”, med hänvisning till 6 kap. lag (2018:672) om ekonomiska föreningar). Även beslut som innebär att en bostadsrättslägenhet kommer att förändras fattas med enkel majoritet, men detta förutsätter att den berörda bostadsrättshavaren har samtyckt till förändringen. Har samtycke inte lämnats, krävs det att en kvalificerad majoritet om minst två tredjedelar av de röstande på stämman röstar för beslutet. Dessutom måste hyresnämnden godkänna det (se 9 kap. 15 § och 16 § första stycket 2 BRL). Regleringen skyddar därmed den berörde bostadsrättshavaren. I avgörandet NJA 2012 s. 198 hade tre bostadsrättshavares begäran om nybyggnad av balkonger till deras respektive lägenheter behandlats på en bostadsrättsförenings årsstämma. Stämmoordföranden var av uppfattningen att ett beslut till de tre bostadsrättshavarnas fördel krävde kvalificerad majoritet. Då endast en enkel majoritet röstade för förslaget ansåg ordföranden att beslutet hade avslagits. Beslutet klandrades därför vid tingsrätten. Grunden för stämmoordförandens uppfattning (tillika grunden för föreningens ståndpunkt i domstolarna) var att en fjärde bostadsrättshavare, vars lägenhet också skulle komma att beröras av balkongbyggena eftersom den låg precis intill de andra lägenheterna, inte hade gett sitt samtycke. Beslut med kvalificerad majoritet ansågs därför vara erforderligt. Tingsrätten ändrade det relevanta stämmobeslutet så att föreningsstämman ansågs ha röstat ”ja till nya balkonger” och hovrätten fastställde domslutet.s. 1127
10.HD bekräftade inledningsvis att den hovrättspraxis som etablerats rörande balkongbyggen i det här avseendet ska gälla även fortsättningsvis. Av denna praxis framgår att skyddet i 9 kap. 16 § första stycket 2 BRL omfattar såväl bostadsrättshavare vars lägenheter förändras fysiskt av en åtgärd som bostadsrättsinnehavare vars lägenhet inverkas menligt till följd av en åtgärd (till exempel genom försämrat ljusinsläpp eller ökad insyn). Att den fjärde bostadsrättshavaren som berördes av balkongbyggena inte hade lämnat sitt samtycke skulle alltså i och för sig kunna utgöra ett skäl för att kvalificerad majoritet krävdes. Det ankommer emellertid på bostadsrättföreningen, uttalade HD, att utreda och bevisa att förutsättningarna för att kvalificerad majoritet enligt 9 kap. 16 § första stycket 2 BRL är uppfyllda. I målet hade den fjärde bostadsrättshavarens berörda lägenhet varken omnämnts i tingsrätten eller hovrätten. Enligt HD:s mening utgjorde detta därför en ny omständighet som inte kunde bli föremål för prövning i högre instans enligt 55 kap. 13 § RB. På grund härav hade HD att utgå ifrån att endast de tre bostadsrättshavarnas respektive lägenheter berördes av balkongbyggena. Mot bakgrund av dessa omständigheter ansågs stämmobeslutet i fråga endast kräva enkel majoritet, varvid hovrättens domslut fastställdes. 3.2.2 Om innebörden av SAS-principen och framtida medlemmars intresses. 1128