Stycket

10.I NJA 2020 s. 115 (De försvunna korna) hade ett försäkringsbolag sagt upp en företagsförsäkring i förtid på den grund att försäkringstagaren vid skadereglering skulle ha lämnat felaktig uppgift om att hans kor stulits. Försäkringstagaren krävde skadestånd på den grund att uppsägningen saknat lagstöd (jfr 8 kap. 6 § försäkringsavtalslagen). Bolaget ansågs inte ha visat att uppgifterna varit felaktiga, och väsentligt kontraktsbrott var därför inte styrkt. HD fann efter en längre diskussion att skadestånd på grund av den oberättigade uppsägningen förutsatte oaktsamhet. I det aktuella fallet hade bolaget — i belysning av det skyddssyfte som låg bakom 8 kap. 6 § — inte haft tillräckligt stabilt underlag för sin uppsägning, och skadestånd utdömdes. — Från skadeståndsrättslig synpunkt är domstolens allmänna uttalanden om skadeståndsansvar vid kontraktsbrott av intresse. Huvudregeln ansågs vara ett culpaansvar, fast i vissa situationer var ansvaret mera vittgående. Som skäl för att oaktsamhet fordrades vid företagsförsäkring anfördes dels uppsägningsrättens vikt för att bolaget med omsorg skulle upprätthålla försäkringsskyddet på likartad grund mot alla försäkringstagare, dels de svåra bedömningar den kunde innebära; ett strikt ansvar framstod som alltför strängt. — Betonar man försäkringstagarens intresse kan motiveringen diskuteras. Som HD omnämnt har strikt ansvar ansetts föreligga om bolaget utan tillräckliga skäl underlåter att utbetala försäkringsersättning. I detta fall lär bolaget inte kunna ursäkta en felaktig bedömning med att rättsläget varit oklart. Man kan fråga sig varför bolagets kontraktsbrott skulle behandlas mera överseende när det gäller en så ingripande påföljd som förtida uppsägning. Tydligen anses uppsägningsrättens särdrag motivera avvikande principer. Möjligen kan ett strängare ansvar vara befogat vid konsumentförsäkring och i än högre grad vid personförsäkring, där det kan vara svårt att få en likvärdig försäkring på grund av försämrad hälsa eller åldrande.s. 1051