Stycket

4.EU-domstolens dom den 21 november 2019 i saken CeDe v. KAN (mål C-198/18) avsåg frågan, som den har uppfattats av EU-domstolen, om huruvida artikel 4 i EU:s insolvensförordning nr 1346/2000 (motsvarande artikel 7 i den nya insolvensförordningen nr 2015/848) var tillämplig på en polsk konkursförvaltares talan mot ett bolag i Sverige angående betalning för varor som levererats enligt ett avtal som ingåtts innan konkursutbrottet. Det svenska företaget gjorde gällande att det hade en motfordran som översteg det yrkade beloppet och att fordringarna skulle kvittas. Enligt artikel 4 regleras konkursförfarandet och dess verkningar, inklusive förutsättningarna för kvittning, i princip av lagen i konkursmedlemsstaten. EU-domstolen kom dock fram till att artikel 4 inte var tillämplig, bl.a. med motiveringen att den omständigheten att talan väckts av en konkursförvaltare inte är avgörande för bedömningen av huruvida den omfattas av begreppet ”insolvensförfarandet och dess verkningar”. En talan som den aktuella kan nämligen väckas utan att det finns någon som helst koppling till ett insolvensförfarande. — Domstolens ställningstagande innebär att kvittningsfrågan i det aktuella fallet avgörs av avtalsstatutet (se närmare i avsnitt 7 ovan om NJA 2020 s. 485). Skulle målet ha handlat om speciella restriktioner avseende kvittning i konkurs hade dessa däremot avgjorts av konkurslandets lag.s. 983