Svensk och EU-domstolens rättspraxis i internationell privat- och processrätt 2019–20203 hänvisningar
- Högsta domstolens dom i NJA 2020 s. 485 handlar om samma tvist som EU-domstolens dom i saken CeDe v. KAN (mål C-198/18, se avsnitt 13 nedan). Efter att EU-domstolen i sin dom ställt fast att EU:s insolvensförordning inte var tillämplig på den i målet aktuella frågan om tillåtligheten av ett svenskt företags kvittningsinvändning mot betalningskrav riktade av ett polskt konkursbo, fick HD genom en mellandom fastställa om kvittningsinvändningen skulle prövas enligt svensk eller polsk rätt. Tvisten härrörde ur ett före konkursutbrottet ingånget avtal om leverans av varor. Avtalet innehöll en lagvalsklausul till förmån för svensk rätt, men den polska käranden hävdade att klausulen inte var bindande för konkursboet eller den som förvärvade det polska bolagets fordran efter dess konkurs. Det aktuella avtalet omfattades av lagen (1964:528) om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker (IKL), men eftersom denna, och den bakomliggande Haagkonventionen från 1955, inte klargör tillämplig lag på vare sig verkningarna av fordringsöverlåtelse eller kvittning, vände sig HD till EU:s Rom I-förordning. Beträffande överlåtelsens verkningar föreskriver förordningens artikel 14(2) tillämpning av den lag som tillämpas på den överlåtna fordran, dvs. frågan om fordringsförvärvarens bundenhet av avtalsparternas lagvalsklausul fick avgöras enligt den av parterna valda svenska rätten. Till följd därav blev det valda svenska avtalsstatutet indirekt tillämpligt också på själva kvittningsfrågan, eftersom Rom I-förordningens artikel 17 stadgar att rätt till kvittning regleras av den lag som gäller för den fordran mot vilken rätten till kvittning åberopas. HD förde emellertid även ett alternativt resonemang, som dock också utmynnade i tillämpning av svensk rätt. Det alternativa resonemanget utgick från Rom I-förordningens artikel 25(1), enligt vilken förordningen inte inverkar på tillämpningen av tidigare ingångna internationella konventioner, när dessa ”fastställer lagvalsregler för avtalsförpliktelser”. I litteraturen råder det delade meningar om artikel 1 i 1980 års FN-konvention angående avtal om internationella köp av varor (CISG), som enligt lag (1987:822) gäller som lag här i landet, innehåller sådana lagvalsregler. HD kom dock även här fram till att detta inte spelade någon roll för utgången, eftersom artikeln under alla omständigheter skulle leda till svensk lag (som CISG utgör en del av). — Det är intressant att HD förde två separata parallella resonemang och nöjde sig med att notera att de i det aktuella fallet ledde till samma resultat. Att man avstod från att diskutera vilket av resonemangen som skulle följas om resultaten inte vore identiska försvagar domens prejudikatvärde, men kan tänkas bero på att det rörde sig om tolkning av direkt tillämpliga internationella instrument, där HD ansåg sig behöva vara extra försiktig. Enligt min uppfattning ska artikel 1 CISG tillämpas framför såväl Rom I-förordningen som IKL (om förhållandet mellan IKL och artikel 1 CISG se t.ex. Bogdan och Hellner, Svensk internationell privat- och processrätt, 9 uppl., 2020, s. 368–369). Mellan IKL och Rom I-förordningen äger IKL företräde, men eftersom IKL är mycket kortfattad och avstår från att specificera bl.a. den tillämpliga lagens räckvidd kan, som HD har gjort, förordningens regler användas för att fylla sådana luckor. HD-domen innehåller ett läsvärt tillägg av JustR Herre, som dock i princip handlar om tolkning och tillämpning av CISG:s civilrättsliga regler och därför är av begränsad relevans ur internationellt privaträttslig synvinkel.
- EU-domstolens dom den 21 november 2019 i saken CeDe v. KAN (mål C-198/18) avsåg frågan, som den har uppfattats av EU-domstolen, om huruvida artikel 4 i EU:s insolvensförordning nr 1346/2000 (motsvarande artikel 7 i den nya insolvensförordningen nr 2015/848) var tillämplig på en polsk konkursförvaltares talan mot ett bolag i Sverige angående betalning för varor som levererats enligt ett avtal som ingåtts innan konkursutbrottet. Det svenska företaget gjorde gällande att det hade en motfordran som översteg det yrkade beloppet och att fordringarna skulle kvittas. Enligt artikel 4 regleras konkursförfarandet och dess verkningar, inklusive förutsättningarna för kvittning, i princip av lagen i konkursmedlemsstaten. EU-domstolen kom dock fram till att artikel 4 inte var tillämplig, bl.a. med motiveringen att den omständigheten att talan väckts av en konkursförvaltare inte är avgörande för bedömningen av huruvida den omfattas av begreppet ”insolvensförfarandet och dess verkningar”. En talan som den aktuella kan nämligen väckas utan att det finns någon som helst koppling till ett insolvensförfarande. — Domstolens ställningstagande innebär att kvittningsfrågan i det aktuella fallet avgörs av avtalsstatutet (se närmare i avsnitt 7 ovan om NJA 2020 s. 485). Skulle målet ha handlat om speciella restriktioner avseende kvittning i konkurs hade dessa däremot avgjorts av konkurslandets lag.
- RH 2019:45 5 RH 2020:34 2a