1.Immunitet Arbetsdomstolens beslut AD 2020 nr 43 handlar om den begränsning av svensk domsrätt som följer av de utländska svarandens statsimmunitet. Staten Sudan krävdes genom sin Stockholmsambassad inför svensk domstol på ersättning såväl av en uppsagd receptionist med anledning av uppsägningen som av dennas svenska fackförening för förhandlingsvägran. Arbetstagaren, som var svensk och inte sudanesisk medborgare, saknade diplomatiskt status och huvudsakligen sysslade med administrativa göromål. Ambassaden hördes inte av, men immunitetsfrågan togs upp på domstolarnas eget initiativ. Medan tingsrätten avvisade käromålen, kom Arbetsdomstolen fram till att arbetstagarens, men inte fackföreningens, talan kunde tas upp vid svensk domstol. Arbetsdomstolen utgick därvid från 2004 års FNkonvention om immunitet för stater och deras egendom, trots att denna, och den svenska lagen (2009:1514) varigenom konventionen förklarades gälla som svensk lag, ännu inte trätt i kraft. Konventionen anses nämligen utgöra en kodifiering av gällande sedvanerätt. En närmare diskussion av den folkrättsliga immunitetsproblematiken hör inte hemma i denna rättsfallsöversikt, men det är värt att nämna att Sudans passivitet inte ansågs innebära ett avstående från immuniteten. Fackföreningens talan avsåg varken ett anställningskontrakt eller någon affärstransaktion och omfattades inte heller av någon annan begränsning av immunitet enligt konventionen.s. 960
2.EU-domstolens dom den 7 maj 2020 i saken LG v. Rina (mål C-641/18) rörde de överlevande passagerarnas och de omkomnas familjemedlemmars skadeståndskrav som inför italiensk domstol riktades mot ett italienskt bolag, vilken för Republiken Panamas räkning och efter delegering från samma stat klassificerat och certifierat ett sedermera förlist fartyg. EU-domstolen ställdes i samband därmed inför dels frågan om talan föll inom ”privaträttens område” och därmed omfattades av domsrättsreglerna i Bryssel I-förordningen nr 44/2001 (se förordningens artikel 1(1) motsvarande artikel 1(1) i den nya Bryssel Ia-förordningen), dels om talans prövning inte hindrades av Panamas på folkrättslig sedvanerätt vilande immunitet. Enligt EU-domstolen är begreppet ”privaträttens område” avsett att få en vid definition, som kräver att man granskar grunderna för talan och hur denna ska väckas och föras. De aktuella skadeståndsyrkandena grundade sig på bestämmelser i den italienska civillagen som gäller mellan enskilda. Enbart den omständigheten att vissa befogenheter delegerats genom myndighetsutövning betyder inte att befogenheternas utövning utgör användning av offentligrättsliga maktbefogenheter (se redan Pula Parking, mål C-551/15). Utfärdande av certifikat kan inte anses ha utgjort myndighetsutövning i EUrättslig mening, eftersom den tekniska och finansiella kontroll som ligger till grund for certifieringen inte innefattar det sådan självständigt beslutsfattande som innebär utövande av offentlig makt. Bryssel I-förordningen var därför tillämplig på skadeståndstalan. Såvitt gäller svarandebolagets immunitetsinvändning bekräftade EU-domstolen att folkrättslig sedvanerätt utgör en del av EU-rätten, men kom fram till att immunitet inte åtnjuts av privaträttsliga subjekt i fråga om handlingar vilka inte innebär användning av offentliga maktbefogenheter. Immunitetsinvändningen underkändes således. — Notera att Bryssel I-förordningen ansågs tillämplig trots att tvisten rörde en enda medlemsstat. Detta överensstämmer med domstolens tidigare avgöranden (se t.ex. Owusu, mål C-281/02).s. 961
3.Frågor om immunitet och Bryssel Ia-förordningens tillämpningsområde diskuterades också i EU-domstolens dom den 3 september 2020 i saken Supreme v. Shape (mål C-186/19). En mellanstatlig organisation (Shape) stämdes på grund av påstådd bristande betalning inför nederländsk domstol av några varuleverantörer, vilka även utverkade domstolens beslut att kvarstadsbelägga medel som Shape hade på ett bankkonto i Belgien. Shape åberopade sin immunitet och ansökte i ett annat förfarande inför samma nederländska domstol att kvarstaden skulle hävas och att leverantörerna skulle förbjudas att på nytt begära kvarstad på grundval av samma omständigheter. EU-domstolen ställdes i detta sammanhang inför frågan om Shapes talan om hävande av en kvarstad som verkställts i en annan medlemsstat omfattas av ”privaträttens område” enligt Bryssel Ia-förordningens artikel 1(1) med hänsyn till Shapes immunitet. Domstolen konstaterade att frågan om huruvida en interimistisk åtgärd omfattas av Brysselreglerna avgörs av arten av de rättigheter i sak som åtgärden avser att skydda. Även om de bakomliggande avtalen avsåg leverans av bränsle till Shape for en militär insats för att upprätthålla fred och säkerhet i Afghanistan byggde de på ett privaträttsligt rättsförhållande mellan parterna och innebar inte utövande av offentliga maktbefogenheter, vilket medförde att talan omfattades av begreppet ”privaträttens område” i förordningens mening. En annan fråga var huruvida Shapes talan, såsom avseende verkställighet, inte omfattades av den exklusiva behörighet som förordningens artikel 24(5) tillerkänner domstolar i den medlemsstat där en dom har verkställts eller ska verkställas. EUdomstolen besvarade frågan nekande, eftersom det aktuella förfarandet om hävande av kvarstad inte i sig avsåg verkställighet av domar. — Själva immunitetsinvändningen prövades av EU-domstolen endast domskälsvis i samband med omfattningen av ”privaträttens område” enligt förordningens artikel 1, eftersom frågan huruvida immuniteten utgör ett rättegångshinder uppkommer enligt domstolens mening i ett senare skede, efter fastställandet av domstolens domsrätt enligt förordningen. Bryssel/Luganoreglernas tillämpningsområde EU-domstolens domar avseende avgränsning av Bryssel/Luganoreglernas tillämpningsområde såvitt gäller erkännande och verkställighet är lika relevanta för tillämplighet av dessa instruments domsrättsregler, se avsnitt 10 nedan om t.ex. EU-domstolens dom den 28 februari 2019 i saken BUAK v. Korana (mål C-579/17) och dess dom den 6 juni 2019 i saken Weil v. Gulácsi (mål C-361/18).s. 961
4.Bryssel Ia-förordningens begränsning till ”privaträttens område” blev föremål för EU-domstolens prövning också den 16 juli 2020 i saken Belgische Staat v. Movic (mål C-73/19), där belgiska staten vid en belgisk domstol väckte talan mot nederländska bolag vilka använt sig av påstått otillbörliga affärsmetoder på den belgiska konsumentmarknaden. Staten yrkade att domstolen skulle fastställa att dessa lagöverträdelser hade skett och att bolagen skulle förpliktas att upphöra därmed. Accessoriskt yrkades att förbudet skulle förenas med vite och att det skulle fastställas att framtida överträdelser skulle kunna fastställas genom enbart en tjänstemannarapport (dvs. utan medverkan av domstol). Svarandebolagen invände mot den belgiska domstolens behörighet med motiveringen att det rörde sig om utövande av offentliga maktbefogenheter utanför Bryssel Ia-förordningens tillämpningsområde. EU-domstolen slog fast att en talan om förbud för näringsidkare att använda oskäliga villkor omfattas av privaträttens område (se redan Henkel-domen, mål C-167/00). Att talan syftar till att skydda ett allmänintresse kan inte likställas med utövande av offentliga maktbefogenheter och den omständigheten att talan väckts av en myndighet är inte avgörande så länge myndigheten inte ges bättre villkor för att väcka talan än andra kärande (t.ex. en konsumentskyddsförening). Den belgiska myndigheten fick inte själv besluta om följderna av en överträdelse utan måste vända sig till domstol. Den aktuella tvisten omfattades därför av begreppet ”privaträttens område”, dock med undantag av yrkandet om behörighet att fastställa framtida överträdelser genom en tjänstemannarapport. En sådan behörighet skulle gå utöver vad som gällde enligt allmänna rättsregler som var tillämpliga mellan enskilda, och yrkandet föll därför utanför Bryssel Ia-förordningen.s. 962
5.EU-domstolens dom den 5 december 2019 i saken Ordre des avocats v. JN (mål C-421/18) rörde ett lokalt belgiskt advokatsamfunds talan mot en i Frankrike bosatt medlem avseende dennes betalning av obligatoriska årliga avgifter, huvudsakligen avseende försäkringspremier. Medlemskapet i samfundet var ett lagstadgat krav för att få utöva advokatyrket. Detta gav upphov till frågan om huruvida talan avsåg avtal i den mening som avses i artikel 7(1)(a) Bryssel Iaförordningen nr 1215/2012. EU-domstolen valde dock att först diskutera huruvida förordningen överhuvudtaget var tillämplig med hänsyn till att den enligt sin artikel 1(1) endast tillämpas på privaträttens område. I domslutet står att förordningen är tillämplig under förutsättning att samfundets krav enligt tillämplig nationell rätt inte utgör utövande av offentliga maktbefogenheter. Talan ”avser avtal” om årsavgifterna utgör vederlag för tjänster som samfundet tillhandahåller sina medlemmar och som den berörda ledamoten frivilligt har samtyckt till. — Domslutet är allmänt hållet och lägger till att allt detta ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva. EU-domstolens motivering tyder dock på att den omständigheten att advokatsamfundet inte är en myndighet och att medlemskapet i samfundet rimligtvis är en följd av frivilligt yrkesval inte i sig inte räcker för att göra förordningen tillämplig (jfr t.ex. domen i Verein für Konsumenteninformation v. Henkel, mål C-167/00).s. 963
6.EU-domstolens dom den 6 februari 2019 i saken NK v. Fortis (mål C-535/17) avser tolkning av artiklarna 1(1) och 1(2)(b) i Bryssel Iförordningen nr 44/2001, vilka begränsar förordningens tillämpningsområde till privaträtten och undantar därutöver konkurs, ackord och liknande förfaranden. En konkursförvaltare väckte vid nederländsk domstol utomobligatorisk skadeståndstalan mot en bank som genom att låta konkursgäldenären otillbörligen uppbära vissa betalningar har bidragit till att konkursborgenärerna lidit skada. Detta gav upphov till frågan om huruvida denna talan omfattas av Bryssel Iförordningen. Domstolen påpekade att ett negativt svar skulle betyda att talan faller inom insolvensförordningens tillämpningsområde, eftersom alla luckor och all överlappning mellan de båda regelverken ska undvikas. Enligt domstolen var det unionslagstiftarens avsikt att ge Brysselreglerna, i motsats till insolvensförordningen, ett brett tillämpningsområde. Endast en talan som är direkt hänförlig till ett insolvensförfarande och har ett nära samband med detta är utesluten från Brysselreglerna. Även om det i det aktuella målet förelåg ett obestridligt samband med insolvensförfarandet, eftersom det var fråga om en talan väckt av konkursförvaltaren i borgenärernas intresse, kunde talan ha väckts av borgenärerna individuellt och den grundade sig inte på undantagsregler specifika för insolvensförfaranden utan på allmänna privaträttsliga regler. Talan föll därför inom Bryssel I-förordningens tillämpningsområde. — Avgörandet är relevant också för tolkningen av artiklarna 1(1) och 1(2)(b) i Bryssel Ia-förordningen nr 1215/2012.s. 963
7.EU-domstolens dom den 7 november 2019 i saken Guaitoli v. Easyjet (mål C-213/18) handlar om domstolars behörighet att pröva flygpassagerarnas krav på kompensation för den skada som orsakats av att en flygning blivit inställd respektive försenad. De aktuella passagerarna yrkade schabloniserad ersättning enligt förordning nr 261/2004 om fastställande av gemensamma regler om kompensation och assistans till passagerare vid nekad ombordstigning och inställda eller kraftigt försenade flygningar, liksom även ytterligare skadestånd enligt 1999 års Montrealkonvention om vissa enhetliga regler för internationella lufttransporter. Montrealkonventionen, vilken utgör en integrerad del av EU-rätten, innehåller i artikel 33 egna jurisdiktionsregler, vilka skiljer sig från Bryssel Ia-förordningen och enligt förordningens artiklar 67 och 71(1) åtnjuter förtur framför denna. Enligt EU-domstolen medför detta att behörighet att pröva anspråk grundade på förordning nr 261/2004 bestäms av Bryssel Ia-förordningen (närmast dess artikel 7(1)) medan ytterligare anspråk prövas av domstol behörig enligt Montrealkonventionens artikel 33, vilken reglerar inte endast fördelningen av domstolsbehörigheten mellan konventionsstaterna utan även den lokala behörigheten mellan domstolarna i respektive stat.s. 964
8.Bryssel/Luganoreglernas tillämpningsområde rörande domsrätt berördes också i de ovannämnda immunitetsmålen LG v. Rina (mål C-641/18) och Supreme v. Shape (mål C-186/19) samt i den senare i detta avsnitt beskrivna domen den 29 juli 2019 i saken Tibor Trans v. DAF (mål C-451/18). Det insolvensrättsliga undantaget i Bryssel Iaförordningens artikel 1(2)(b) tolkades av EU-domstolen den 18 september 2019 också i saken Skarb Panstwa v. Riel (mål C-47/18), som närmare beskrivs i avsnitt 13 nedan. Bryssel/Luganoreglernas särskilda behörighetsbestämmelser Den i avsnitt 7 ovan redan delvis beskrivna saken Kerr v. Postnov (mål C-25/18), avgjord av EU-domstolen den 8 maj 2019, aktualiserade även en domsrättsfråga. De svarande, vilka var delägare i en fastighet i Bulgarien, hade hemvist i Irland men stämdes inför bulgarisk domstol på betalning av sin andel av utgifter för underhåll av byggnadens gemensamma utrymmen. EU-domstolen fick ta ställning till huruvida dylik betalningsförpliktelse, beslutad av delägarnas stämma, byggde på avtal omfattat av Bryssel Ia-förordningens artikel 7(1). Med hänvisning till sina tidigare avgöranden konstaterade EU-domstolen att för att talan ska anses avse avtal ska det föreligga en rättslig förpliktelse som en person frivilligt har åtagit sig gentemot en annan person. Betalningsförpliktelser som grundar sig på banden mellan en sammanslutning och dess medlemmar uppfyller denna förutsättning, eftersom inträdet i en sammanslutning skapar nära förbindelser av samma karaktär som mellan avtalsparter. Deltagande i det gemensamma ägandet inleds genom ett frivilligt förvärv, varvid varje delägare samtycker till att underkasta sig samtliga bestämmelser i den rättsakt som reglerar det aktuella gemensamma ägandet. Huruvida betalningsskyldigheten enbart är en följd av detta förvärv eller av detta förvärv kombinerat med ett beslut som fattats av delägarstämman saknar betydelse. — Se redan domen i saken Peters v. ZNAV (mål 34/82).s. 964
9.Ett delvis liknande avgörande, i form av ett beslut, meddelades av EU-domstolen den 19 november 2019 i saken INA-Industrija v. Ljubljanska banka (mål C-200/19), där en slovensk bank, som var delägare till en fastighet i Kroatien, enligt de kärande inte hade uppfyllt sin skyldighet att bidra till en reservfond avsedd att täcka underhåll och förbättring av fastigheten. EU-domstolen slog även i detta fall fast att tvisten avsåg ett avtalsförhållande i den mening som avses i Bryssel Iaförordningens artikel 7(1). Domstolen fick också ta ställning till tilllämpligheten av förordningens artikel 7(5), enligt vilken en person med hemvist i en medlemsstat kan i tvist som hänför sig till verksamheten vid en filial, agentur eller annan etablering sökas vid domstolen i den ort där denna är belägen. Enligt domstolen var det uppenbart att tvisten inte avsåg handlingar rörande driften av etableringen i artikelns mening, utan bara svarandens skyldigheter i dess egenskap av fastighetsdelägare.s. 965
10.Att EU-domstolen den 13 februari 2020 valde att avgöra saken flightright v. Iberia (mål C-606/19) genom beslut i stället för genom dom beror på att svaret på den ställda frågan ansågs givet. Målet handlade om tolkning av ”uppfyllelseorten” i den mening som avses i Bryssel Iaförordningens artikel 7(1)(b). Tvisten avsåg kompensation för inställd sista etapp av en flygresa avtalad medelst en enda bokning men bestående av flera etapper med olika flygbolag. Med hänvisning till sina tidigare domar (Rehder, mål C-204/08, flightright, mål C-274/16) bekräftade EU-domstolen att såväl avreseorten som destinationsorten för hela flygresan kan betraktas som uppfyllelseort för densamma, så att talan mot det flygbolag som ansvarade för den inställda sista etappen kan väckas på avreseorten för den första etappen.s. 965
11.Ett annat avgörande avseende kontraktforum är Králová v. Primera Air (mål C-215/18), meddelat av EU-domstolen den 26 mars 2020. Målet avsåg bl.a. tolkning av Bryssel I-förordningens artiklar 5(1) och 15–17, motsvarande Bryssel Ia-förordningens artiklar 7(1) och 17–19. En i Tjeckien bosatt resenär, som av en tjeckisk researrangör köpt en paketresa inkluderande flygresa från Tjeckien till Island, stämde vid tjeckisk domstol det danska flygbolag som utfört flygningen och krävde kompensation för försening. Efter att ha ställt fast att passageraren enligt EU-förordningen nr 261/2004 kan rikta sådant ersättningskrav direkt mot flygbolaget även om de inte ingått något avtal med varandra och flygningen ingick i ett paketarrangemang, fick EUdomstolen ta ställning till huruvida talan avsåg avtal i den mening som avses i domsrättsregeln i artikel 5(1) respektive om det rörde sig om konsumenttvist inom tillämpningsområdet för domsrättsreglerna i artiklarna 15–17. Enligt domstolen är tillämpning av artikel 5(1) beroende av grunden för talan och inte av parternas identitet, så att artikeln omfattar även talan som grundas på ett åtagande som flygbolaget frivilligt gjort gentemot en annan part än käranden. Artiklarna om konsumenttvister var däremot inte tillämpliga, eftersom de uttryckligen förutsätter att avtalet faktiskt ingåtts mellan parterna i tvisten (de hänvisar till bl.a. ”konsumentens avtalspart”).s. 966
12.Bryssel Ia-förordningens artikel 7(2), enligt vilken utomobligatorisk skadeståndstalan mot en person med hemvist i ett medlemsland får väckas i ett annat medlemsland ”vid domstolen för den ort där skadan inträffade”, blev den 29 juli 2019 föremål för EU-domstolens tolkning i saken Tibor-Trans v. DAF (mål C-451/18). Efter att EU-kommissionen funnit att ett antal lastbilstillverkare, bl.a. det nederländska bolaget DAF, hade gjort sig skyldiga till fördragsstridig priskartell omfattande hela EES-området, krävde ett ungerskt transportföretag vid ungersk domstol att DAF skulle ersätta den skada som orsakats av att transportföretaget köpt lastbilar till priser som snedvridits av tillverkarnas prissamverkan. Till saken hör att transportföretaget inte köpt lastbilar direkt från DAF, utan av ungerska återförsäljare. Efter att DAF bestridit ungerska domstolars behörighet hamnade jurisdiktionsfrågan hos EU-domstolen. Domstolen påpekade att en talan avseende skadestånd för skada som uppkommit genom åsidosättande av EU:s konkurrensrätt omfattas av privaträttens område och följaktligen täcks av Bryssel Ia-förordningen. Domstolen bekräftade också sin etablerade praxis enligt vilken ”den ort där skadan inträffade” avser både den ort där skadan uppkom och den ort där den skadevållande händelsen inträffade. Då ingen del av prissamverkan skedde i Ungern fick domstolen fokusera på lokaliseringen av den uppkomna skadan. Trots frånvaron av direkt avtalsförhållande mellan transportföretaget och DAF kom domstolen fram till att transportföretagets skada var direkt skada och inte en följd av någon skada som kunde ha åsamkats de ungerska återförsäljarna, vilka övervältat prisstigningarna på lastbilarnas slutanvändare. Denna direkta skada uppkommit där marknaden påverkats av överträdelsen, dvs. på den ort där transportföretaget påstår sig ha drabbats av de snedvridna marknadspriserna. Detta gäller enligt EU-domstolen även om talan riktas mot en deltagare i den berörda prissamverkan med vilken den drabbade inte haft några avtalsförhållanden. Att talan väckts mot endast ett av de kartellmedverkande företagen spelade ingen roll, eftersom dessa var solidariskt ansvariga för den uppkomna skadan.s. 966
13.EU-domstolens dom den 9 juli 2020 i saken Verein für Konsumenteninformation v. Volkswagen (mål C-343/19) handlade om en utomobligatorisk skadeståndstalan väckt vid österrikisk domstol mot en i Tyskland hemmahörande biltillverkare med anledning av skador som österrikiska konsumenter lidit till följd av att de fordon de köpt hade utrustats med en olagligt manipulerad programvara. Enligt käranden, en förening till vilken 574 konsumenter överlåtit sina rättigheter, bestod skadan av att felet sänkt bilarnas marknadsvärde under det pris som de betalat för dem, vilket enligt käranden grundade österrikisk domsrätt enligt Bryssel Ia-förordningens artikel 7(2). EU-domstolen erinrade om att den vid upprepade tillfällen slagit fast att begreppet ”den ort där skadan inträffade” i artikeln avser både den ort där skadan uppkom och den ort där den skadevållande händelsen inträffade, så att käranden kan välja i vilken av dessa två orter han väcker talan. I förevarande fall inträffade den skadevållande händelsen i Tyskland, där fordonen utrustats med den felaktiga programvaran, och domen fokuserade därför i stället på lokaliseringen av den uppkomna skadan. Med hänvisning till tidigare avgöranden (Dumez, mål C-220/88 och Marinari, mål C-364/93) erinrade domstolen också om att det bara är en direkt och omedelbar skada (således inte tredjemansskada eller följdskada) som är domsrättsgrundande. Trots att de aktuella fordonen blev defekta så snart den felaktiga programvaran hade installerats har den domsrättsgrundande initiala skadan emellertid uppkommit först när — och där — de av tredje man (den slutliga förvärvaren) köptes till ett pris som översteg deras verkliga värde (vilket skett i Österrike). — Domstolen underkände resonemang enligt vilket målet handlade om ren förmögenhetsskada (kompensation för fordonens värdeminskning), eftersom det var fråga om ett fel i materiella tillgångar i motsats till en minskning av värde hos finansiella investeringar (en sådan minskning kan vara svår att lokalisera, se t.ex. Löber, mål C-304/17).s. 967
14.Om gränsdragning mellan Bryssel Ia-förordningens kontraktforum enligt artikel 7(1) och deliktforum enligt artikel 7(2) handlar EUdomstolens dom den 24 november 2020 i saken Wikingerhof v. Booking.com (mål C-59/19). Ett tyskt hotellföretag väckte i tysk domstol talan mot ett nederländskt företag, som driver en internetplattform for hotellbokningar, och yrkade att svaranden skulle förbjudas att missbruka sin dominerande ställning genom att bl.a. göra rangordningen av hotell vid internetsökningar beroende av att hotellföretaget betalade en högre kommission. I samband därmed uppstod frågan om talan avsåg det befintliga standardavtalet mellan parterna eller avsåg utomobligatoriskt skadeståndsansvar. EU-domstolen (stora avdelningen) erinrade om sin fasta praxis enligt vilken artikel 7(2) omfattar varje talan som gör gällande ett ansvar som inte avser avtal i den mening som åsyftas i artikel 7(1), varvid begreppet ”avtal” ska tolkas självständigt och oberoende av hur det tolkas enligt nationell rätt. En talan avser avtal i den mening som avses i artikel 7(1) om det för att bedöma svarandens agerande är nödvändigt att tolka avtalet, men inte om käranden åberopar svarandens åsidosättande av en lagstadgad skyldighet oberoende av avtal eller andra frivilliga åtaganden. I det förevarande fallet gjorde käranden gällande att den tyska konkurrensrättens förbud mot missbruk av dominerande ställning har åsidosatts. Talan föll därför inom tillämpningsområdet för artikel 7(2).s. 968
15.I sin dom den 11 april 2019 i saken ZX v. Ryanair (mål C-464/18) befattade sig EU-domstolen med tolkning av Bryssel Ia-förordningens artikel 7(5), enligt vilken den som har hemvist i en medlemsstat kan stämmas i en annan medlemsstat där svaranden har en filial, agentur eller annan etablering, förutsatt att tvisten hänför sig till verksamheten vid denna. En passagerare som via internet köpt en flygbiljett krävde inför spansk domstol skadestånd för att flyget blivit försenat. Flygbolaget (svaranden) var hemmahörande i Irland men hade en filial i Spanien. EU-domstolen bekräftade, med hänvisning till tidigare avgöranden, att tillämpning av artikel 7(5) kräver att två förutsättningar är uppfyllda. För det första ska filialen vara ett verksamhetscentrum som varaktigt framträder utåt som en förlängning av ett ”huvudkontor”. Detta centrum ska ha en ledning och vara materiellt så utrustat att det kan förhandla med tredje man på så sätt att denne inte behöver vända sig direkt till huvudkontoret. För det andra måste tvisten avse filialens verksamhet eller förpliktelser som den åtagit sig i huvudkontorens namn, när dessa ska uppfyllas i den stat där filialen är etablerad. Det senare villkoret var inte uppfyllt i det aktuella målet, där biljetten köpts online utan någon inblandning från filialens sida. En annan fråga som EU-domstolen fick ta ställning till berodde på att flygbolaget inte hörsammat den spanska domstolens uppmaning varigenom parterna ombetts att inkomma med yttranden avseende domsrättfrågan. Att svaranden varken har yttrat sig eller gått i svaromål kunde enligt EU-domstolen inte betraktas som ett sådant tyst medgivande av den spanska domstolens behörighet som skulle utgöra s.k. tyst prorogation enligt Bryssel Ia-förordningens artikel 26(1). — Det bör noteras att Bryssel Ia-förordningens speciella konsumenträttsliga domsrättsregler inte var tillämpliga i detta fall p.g.a. undantaget i artikel 17(3).s. 968
16.Se också EU-domstolens dom den 11 november 2020 i saken Ellmes v. SP (mål C-433/19), vilken beskrivs nedan i samband med exklusiv behörighet. Domsrätt i försäkrings-, konsument- och anställningstvister EU-domstolens dom den 27 februari 2020 i saken Balta v. Grifs AG (mål C-803/18) rörde Bryssel Ia-förordningens speciella domsrättsregler avseende försäkringstvister. Reglerna är i princip tvingande till förmån för försäkringstagaren resp. den försäkrade, men artiklarna 15(5) och 16(5) tillåter att man genom prorogationsavtal avviker från dem vid tvister som hänför sig till avtal om s.k. stora risker (dessa definieras i det s.k. Solvens II-direktivet 2009/138). Till kategorin stora risker hörde ett ansvarsförsäkringsavtal ingånget mellan ett litauiskt bevakningsföretag och ett lettiskt försäkringsbolag. Avtalet, vilket även omfattade ansvarsförsäkring för bevakningsföretagets dotterbolag Grifs. stadgade att eventuella tvister skulle avgöras av lettisk domstol med tillämpning av lettisk lag. I egenskap av försäkrad väckte Grifs icke desto mindre talan härrörande ur detta avtal vid litauisk domstol, vilket gav upphov till frågan om prorogationsklausulen i ett avtal om stora risker endast var bindande för avtalsparterna eller kunde utsträckas till en försäkrad tredje man (in casu Grifs). EU-domstolen slog fast att prorogationsklausulen inte kunde göras gällande mot en försäkrad när denna inte var näringsidkare inom försäkringsbranschen, inte hade samtyckt till klausulen och hade hemvist i en medlemsstat annan än den där försäkringstagaren och försäkringsgivaren hade hemvist. En bedömning från fall till fall av huruvida en försäkrad kan anses vara en svagare part och därför förtjäna de tvingande domsrättsreglernas skydd fick däremot inte göras, eftersom den skulle ge upphov till rättsosäkerhet.s. 969
17.Den i avsnitt 7 ovan omnämnda saken Milivojevič v. Raiffeisenbank (mål C-630/17), avgjord av EU-domstolen den 14 februari 2019, aktualiserade också flera av Bryssel Ia-förordningens domsrättsregler. Den kroatiska lagen om ogiltighet av vissa kreditavtal avvek från dessa domsrättsregler genom att utvidga tillämpningsområdet för den konsumenträttsliga domsrättsregeln i förordningens artikel 18(1) till att gälla samtliga låntagare. Enligt EU-domstolen stred denna utvidgning mot artikel 4(1) och var därför utan verkan. En annan fråga var huruvida en låntagare, som ingått kreditavtalen för att kunna bygga om en fastighet där hon hade sin bostad i syfte att där tillhandahålla logi till turister, kunde kvalificeras som ”konsument” i den mening som avses i förordningens artikel 17(1). EU-domstolen besvarade frågan nekande med hänvisning till att konsumentstatus förutsätter att kopplingen mellan avtalet och näringsverksamheten är så marginell och försumbar att det förefaller uppenbart att avtalet i första hand ingåtts för privata ändamål. Domstolen ställdes slutligen inför frågan huruvida talan om fastställelse av kreditavtalets och garantihandlingens ogiltighet samt talan om att anteckningen därav skulle avföras ur fastighetsregistret omfattades av exklusiv behörighet enligt förordningens artikel 24(1) såsom avseende sakrätt i fast egendom. Domstolen påpekade att skillnaden mellan en sakrätt och en obligationsrätt består i att sakrätten gäller mot envar, medan obligationsrätten endast kan göras gällande mot gäldenären. Yrkandena om ogiltigförklaring av avtalet och garantihandlingen tillhör den senare kategorin och omfattas inte av artikel 24(1). Yrkandet om att inteckningen i fastighetsregistret ska avföras avser däremot en sakrätt med allmängiltiga verkningen och omfattas därför av den exklusiva behörigheten för domstolar i den medlemsstat där egendomen är belägen.s. 969
18.Ett annat avgörande av EU-domstolen avseende Bryssel Iaförordningens konsumenträttsliga domsrättsregler meddelades den 3 oktober 2019 i saken Petruchová v. FIBO (mål C-208/18). Käranden var en privatperson i Tjeckien som ägnat sig åt valutaspekulationer genom ett cypriotiskt mäklarföretags onlinehandelsplatform. Ramavtalet mellan henne och företaget föreskrev att cypriotiska domstolar skulle vara behöriga. På grund av ett tekniskt problem hos företaget blev en av hennes order verkställd med en försening på 16 sekunder, vilket minskat hennes vinst. Hon stämde företaget hos en tjeckisk domstol och menade att hon som konsument enligt Bryssel Ia-förordningen hade rätt att väcka talan i sitt eget land och att prorogationsavtalet på grund av förordningens artikel 25(4) saknade verkan. EU-domstolen ställdes i detta sammanhang inför frågan om käranden kunde förvägras ställningen som konsument i den mening som avses i förordningens artikel 17(1) på grund av sådana faktorer som de risker som är förknippade med finansiella kontrakt av den aktuella typen, transaktionernas stora värde, hennes kunskaper om finansiella instrument eller hennes aktiva agerande på marknaden. EU-domstolen fann alla dessa faktorer sakna betydelse, huvudsakligen eftersom deras beaktande saknar stöd i förordningen. Domstolen fann det också irrelevant att finansiella instrument inte omfattas av de konsumenträttsliga lagvalsreglerna i Rom I-förordningens artikel 6. Den i och för sig eftersträvade överensstämmelsen mellan Rom- och Brysselreglerna kan enligt domstolen inte under några omständigheter leda till en tolkning av Brysselreglerna som inte är förenlig med deras systematik och syften. Huruvida personen i fråga har ställning som icke-professionell kund enligt artikel 4(1) i EU-direktivet 2004/39 om marknader för finansiella instrument är inte heller avgörande för ställningen som konsument, eftersom det inte råder en fullständig överlappning mellan de två begreppen.s. 970
19.Betydande likheter med det föregående avgörandet har EU-domstolens dom den 2 april 2020 i saken AU v. Reliantco (mål C-500/18). Även i detta fall var det en missnöjd privatperson som i sitt eget land (Rumänien) stämde ett cypriotiskt finansföretag på grund av misslyckad investering, trots att avtalet mellan parterna innehöll en prorogationsklausul till förmån för cypriotiska domstolar. Detta gav upphov till frågan om privatpersonen i fråga omfattades av Bryssel Iaförordningens konsumentregler; en annan fråga var om dessa regler var tillämpliga även när käranden stämde på utomobligatorisk grund (svindleri). Med hänvisningar till sin dom i Petruchová-saken (se ovan) bekräftade EU-domstolen att en fysisk person ska behandlas som konsument såvida personens avtal med finansbolaget inte omfattas av hennes affärs- eller yrkesverksamhet, varvid det saknar betydelse att personen under en relativt kort tidsperiod har genomfört ett stort antal transaktioner, har investerat betydande belopp och är en ickeprofessionell kund enligt artikel 4(1) i direktivet 2004/39. Enligt EUdomstolen omfattar Bryssel Ia-förordningens konsumenträttsliga domsrättsregler även talan om utomobligatoriskt skadeståndsansvar, förutsatt att talan har ett oupplösligt samband med ett avtal som faktiskt har ingåtts mellan konsumenten och näringsidkaren.s. 971
20.EU-domstolens dom den 2 maj 2019 i saken Pillar v. Arnadottír (mål C-694/17) rörde tolkning av Lugano II-konventionen, närmare bestämt avgränsningen av konsumentavtal i dess artikel 15 (motsvarande artikel 17–19 Bryssel Ia-förordningen). Frågan var om en på Island hemmahörande privatperson, som för privata ändamål lånat över en miljon EUR av en luxemburgisk bank, var bunden av låneavtalets prorogationsklausul, där luxemburgiska domstolar utpekades som behöriga. En sådan klausul var oförenlig med artikel 17 om konsumenttvister, men banken (käranden) menade att konventionens konsumentskyddsregler endast avser sådana låneavtal som omfattas av EU-direktivet 2008/48 om konsumentkreditavtal, dvs. låneavtal avseende belopp mellan 200 och 75 000 EUR. EU-domstolen noterade behovet av att säkerställa konsekvensen mellan olika unionsrättsakter, men också att detta behov inte i något fall kan läggas till grund för en tolkning oförenlig med respektive rättsakts systematik och syften. Med hänsyn till att direktiv 2008/48 syftar till att harmonisera vissa delar av den materiella rätten, medan Luganokonventionen syftar till att reglera domstols behörighet, kom EU-domstolen fram till att den omständigheten att det aktuella kreditavtalet inte omfattades av direktivet saknade betydelse för fastställande av tillämpningsområdet för Luganokonventionens artikel 15.s. 971
21.Den 10 december 2020 avkunnade EU-domstolen sin dom i saken A.B. v. Personal Exchange (mål C-774/19), rörande tolkning av konsumentbegreppet i artikel 15(1) i den gamla Bryssel I-förordningen nr 44/2001, motsvarande artikel 17(1) i Bryssel Ia-förordningen. Ett maltesiskt bolag, som erbjuder pokerspelstjänster på internet, stämdes till slovensk domstol av i Slovenien hemmahörande fysisk person med krav på utbetalning av vissa vinster. Det av bolaget ensidigt utformade avtalet mellan parterna innehöll en prorogationsklausul enligt vilken maltesiska domstolar var behöriga att avgöra eventuella tvister. Käranden var dock enligt förordningen inte bunden av klausulen om han var konsument som agerat utanför sin affärsverksamhet eller yrkesverksamhet, vilket bestreds av svarandebolaget med motivering att käranden var en professionell pokerspelare och följaktligen inte omfattades av förordningens artiklar 15–17. Han hade stora sakkunskaper om spelet, hade sedan 2008 försörjt sig på pokervinsterna och i genomsnitt spelat poker nio timmar varje vardag. EU-domstolen noterade att käranden varken officiellt registrerat sin verksamhet eller mot betalning erbjudit sina spelartjänster åt tredje man. Beträffande beloppens storlek poängterade domstolen att tillämpningsområdet för sagda artiklar inte är begränsat till särskilda belopp. Motsatt tolkning skulle vara oförenlig med kravet på förutsebarhet, särskilt vad gäller pokerspel. Kärandens subjektiva egenskaper, såsom stora sakkunskaper, var också irrelevanta och detsamma gällde spelandets regelbundenhet. Sådana omständigheter medför således inte i sig att personen förlorar sin ställning som konsument i förordningens mening.s. 971
22.I saken mBank v. PA (mål C-98/20), avgjord genom EU-domstolens beslut den 3 september 2020, uppstod frågan om Bryssel Ia-förordningens artikel 18(2), enligt vilken talan mot en konsument får av den andra avtalsparten väckas endast vid domstolarna i den medlemsstat där konsumenten har hemvist, åsyftar hemvist vid tiden för avtalets ingående eller vid tidpunkten då talan väcks. Domstolen valde med hänsyn till bl.a. regelns ordalydelse och kravet på rättssäkerhet det senare alternativet. — Det bör noteras att domslutet endast talar om artikel 18(2). Samma hemvisttolkning vid tillämpning av artikel 18(1), som skulle ge konsumenten rätt att tvinga näringsidkaren (kanske en liten butik eller verkstad) att gå i svaromål i en annan medlemsstat till vilken konsumenten efter avtalsslutet valt att flytta, vore mindre rimlig. Att artikel 17(1)(c) med konsumentens hemvist åsyftar hemvist vid tiden för avtalsslutet torde vara klart.s. 972
23.Bryssel Ia-förordningens regler om behörighet i konsumenttvister aktualiserades också i EU-domstolens redan beskrivna dom den 26 mars 2020 i saken Králová v. Primera Air (mål C-215/18). Se även EUdomstolens dom den 4 september 2019 i saken Salvoni v. Fiermonte (mål C-347/18), som beskrivs i avsnitt 10 nedan.s. 972
24.Den centrala frågan i EU-domstolens dom den 11 april 2019 i saken Bosworth v. Arcadia (mål C-603/17) var huruvida ett avtal mellan en person i hög företagsledande ställning och själva företaget utgör ett sådant anställningsavtal som åsyftas i de Bryssel/Lugano-regler vilka tillerkänner den anställde en privilegierad behandling i domsrättsavseende. I det aktuella fallet rörde det sig om tolkning av artiklarna 18–21 i Lugano II-konventionen, men dessa motsvarar i princip artiklarna 18–21 i 2000 års Bryssel I-förordning och artiklarna 20–23 i Bryssel Ia-förordningen. EU-domstolen konstaterade att begreppet ”anställningsavtal” ska ges en självständig tolkning gemensam för samtliga konventionsstater, varvid det förutsätts att arbetstagaren med beaktande av samtliga omständigheter kan anses ha en underordnad ställning i förhållande till arbetsgivaren. Denna förutsättning är inte uppfylld när företagsledaren har möjlighet att ange villkoren för avtalet och har en självständig befogenhet att kontrollera hur det egna arbetet utförs. Det spelar härvid ingen roll att aktieägarna i företaget har rätt att avsluta avtalet och avsätta företagsledaren. Exklusiv behörighet I saken Reitbauer v. Casamassima (mål C-722/17) tolkade EU-domstolen den 10 juli 2019 reglerna om exklusiv behörighet i Bryssel Ia-förordningens artikel 24(1), rörande talan om sakrätt i fast egendom, och i artikel 24(5) rörande talan om verkställighet av domar. Kvinnan i ett i Italien bosatt (f.d.) sambopar var registrerad som ensam ägare till en fastighet i Österrike. Hon beställde byggnadsrenovering hos en österrikisk firma men betalade inte fakturorna. Firman utverkade en dom som ålade henne att betala, men innan denna blev verkställbar hann hon med att inför domstol erkänna att hon hade en skuld gentemot sambon och registrera en panträtt till förmån för densamme i det österrikiska fastighetsregistret. Sambon ansökte om exekutiv försäljning av fastigheten och nästan hela köpeskillingen tillföll honom, eftersom han på grund av panträtten hade bättre förmånsrätt än firman. Firman överklagade fördelningsbeslutet hos österrikisk domstol på två grunder, nämligen att sambons fordran hade upphört genom kvittning och att sambons panträtt inte var giltig eftersom dess enda syfte var att hindra att firman fick betalt. Den sistnämnda grunden stöddes på österrikisk lag om s.k. actio pauliana, enligt vilken bedrägliga rättshandlingar rörande gäldenärens egendom kan förklaras overksamma gentemot den sökande borgenären (och endast gentemot denne). EU-domstolen ställdes inför frågan om österrikisk domstol var behörig att pröva överklagandet i egenskap av exklusivt forum. Såvitt gällde artikel 24(1) besvarades frågan nekande, eftersom varken upphörandet av sambons fordran genom kvittning eller panträttens ogiltighet gentemot firman avsåg sakrätt i fast egendom i stadgandets mening. Artikel 24(5) var inte heller tillämplig, eftersom firmans invändningar inte hade med genomförandet av verkställigheten i sig att göra. — Trots att de av den österrikiska domstolen till EU-domstolen ställda frågorna uteslutande handlade om artikel 24 erinrade EU-domstolen också om artikel 7(1), enligt vilken talan avseende avtal får väckas vid domstolen på uppfyllelseorten. Eftersom firmans talan avsåg uppfyllandet av förpliktelser p.g.a. renoveringsavtalet, och arbetet hade utförts i Österrike, kunde österrikisk domsrätt enligt EU-domstolens mening grundas på artikel 7(1). Att en typisk actio pauliana faller under artikel 7(1) även när det rör sig om ogiltighet gentemot sökanden av en annars sakrättslig rättighet framgår redan av EU-domstolens avgörande i saken Feniks v. Azteca (mål C-337/17, se SvJT 2019 s. 607–608).s. 972
25.Avgränsningen av Bryssel Ia-förordningens artikel 24(1) om exklusivt fastighetsforum blev den 11 november 2020 föremål för EUdomstolens prövning också i saken Ellmes v. SP (mål C-433/19). Ett brittiskt bolag ägde och till sommargäster uthyrde en i Österrike belägen lägenhet, vilken enligt avtal om ägargemenskap, slutet mellan fastighetens samtliga lägenhetsinnehavare, inte fick användas för dylik uthyrning. En lägenhetsinnehavare vände sig till österrikisk domstol för att få till stånd ett förbud mot bolagets uthyrningsverksamhet. Bolaget gjorde jurisdiktionsinvändning. I samband därmed ställdes EUdomstolen inför frågan om talan, såsom avseende sakrätt i fast egendom, omfattades av artikel 24(1). Om denna fråga besvarades nekande, och talan såsom avseende avtal därför i stället omfattades av artikel 7(1), undrade den hänskjutande österrikiska domstolen huruvida talan avsåg avtalsförpliktelser som skulle uppfyllas på den ort där egendomen var belägen. EU-domstolen erinrade om att uttrycket ”sakrätt i fast egendom” i artikel 24(1) skall tolkas självständigt och enhetligt och att skillnaden mellan sakrätt och obligationsrätt är att sakrätten gäller mot envar medan obligationsrätten endast kan göras gällande mot gäldenären. Det fick därför prövas huruvida den aktuella bestämmelsen i avtalet om ägargemenskap kunde åberopas mot envar och inte bara mot andra lägenhetsinnehavare, vilket ankom på den hänskjutande domstolen att utreda. För det fall bestämmelsen inte kunde göras gällande mot envar, kunde österrikisk domstol enligt EU-domstolen vara behörig enligt artikel 7(1)(a), varvid kravet avseende användningen av lägenheten skulle uppfyllas på den ort där den är belägen. Den omständigheten att en lägenhetsägare inte var part i de ursprungliga ägarnas avtal saknade enligt EU-domstolen betydelse, eftersom han genom att bli ägare till en lägenhet samtyckt till att underkasta sig avtalet.s. 974
26.Lugano II-konventionens regel om exklusivt fastighetsforum tolkades av EU-domstolen i dess beslut den 15 maj 2019 i saken MC v. ND (mål C-827/18). En i Tyskland bosatt privatperson, som av en i Schweiz hemmahörande säljare köpt en till tredje man uthyrd lägenhet i Tyskland, väckte vid tysk domstol talan mot säljaren med krav på utbetalning av hyresbelopp som till den sistnämnde erlagts av hyresgästen avseende tiden efter att rätten till hyran enligt köpeavtalet övergått till köparen. Den tyska domstolens behörighet var beroende av om tvisten kunde anses gälla sakrätt i fast egendom eller nyttjanderätt till fast egendom (konventionens artikel 22(1), motsvarande Bryssel I-förordningens artikel 24(1)). EU-domstolen besvarade frågan nekande, med motiveringen att fordran inte hängde ihop med äganderättens övergång och inte heller var grundad på det komplexa förhållandet mellan hyresvärd och hyresgäst. — Att EU-domstolen valde att avgöra saken genom beslut i stället för genom dom tyder på att den uppfattade utgången som närmast självklar.s. 974
27.Se också EU-domstolens tidigare i detta avsnitt beskrivna dom den 14 februari 2019 i saken Milivojevič v. Raiffeisenbank (mål C-630/17).s. 975
28.Arbetsdomstolens beslut AD 2020 nr 35 bekräftar domskälsvis att svensk domstol på grund av den exklusiva domsrättsregeln i Bryssel Iaförordningens artikel 24(2) saknar behörighet att pröva ansökan om återregistrering av ett upplöst engelskt bolag. — Se närmare om detta avgörande i avsnitt 2 ovan. Prorogation Frågor om giltigheten av ett prorogationsavtal aktualiserades i några av EU-domstolens ovan beskrivna försäkrings- och konsumentavgöranden, se Balta v. Grifs AG (mål C-803/18), Petruchová v. FIBO (mål C-208/18), AU v. Reliantco (mål C-500/18), Pillar v. Arnadottir (mål C-694/17) och A.B. v. Personal Exchange (mål C-774/19).s. 975
29.Bryssel Ia-förordningens artikel 25 om prorogationsavtal blev den 18 november 2020 föremål för EU-domstolens tolkning i saken Ryanair v. DelayFix (mål C-519/19). En passagerare, vars flyg med det irländska flygbolaget Ryanair blivit inställt, överlät sin ersättningsfordran till DelayFix, som är ett polskt bolag specialiserat på indrivning av sådana fordringar. Efter att DelayFix väckt talan mot Ryanair vid polsk domstol åberopade Ryanair sina allmänna transportvillkor som gav exklusiv behörighet åt irländsk domstol. Enligt flygbolaget var denna prorogationsklausul i transportvillkoren, vilka ingick i det avtal som bolaget ingått med passageraren i samband med dennes biljettköp online, bindande för DelayFix i egenskap av förvärvare av passagerarens fordran. EU-domstolen påpekade att en prorogation i ett avtal i princip endast kan ha rättsverkan mellan de parter som har samtyckt till avtalet. En prorogationsklausul i ett transportavtal mellan en passagerare och flygbolaget kan därför i princip inte åberopas av flygbolaget mot ett inkassoföretag till vilket passageraren överlåtit sin fordran på flygbolaget, om inte inkassoföretaget enligt lagen i den i klausulen utpekade domstolens lag har övertagit passagerarens samtliga rättigheter och skyldigheter. Att kontrollera detta ankommer på den hänskjutande domstolen, som dessutom i förekommande fall kan anse att prorogationsklausulen i ett konsumentavtal, som ingåtts utan individuell förhandling och ger exklusiv behörighet åt domstol i näringsidkarens land, är oskälig i den mening som avses i artikel 3(1) i direktiv 93/13 om oskäliga villkor i konsumentavtal.s. 975
30.Frågan om s.k. tyst prorogation prövades i EU-domstolens dom den 11 april 2019 i saken ZX v. Ryanair (mål C-464/18), som beskrivits ovan i detta avsnitt. En mycket liknande frågeställning besvarades samma dag också i saken OD v. Ryanair (mål C-646/18), där EUdomstolen genom beslut bekräftade att Bryssel Ia-förordningens artikel 26(1) inte är tillämplig när svaranden varken har yttrat sig eller gått i svaromål. Övrigt Saken AMS v. Heritage (mål C-172/18), avgjord av EU-domstolen den 5 september 2019, handlade om tolkning av den speciella alternativa domsrättsregeln i artikel 97(5) i förordningen 2007/2009 om EUvarumärken, som stadgar att talan om intrång i ett EU-varumärke får väckas bl.a. vid domstol i den medlemsstat i vilken intrång redan förekommer eller i vilken det finns risk för intrång. I det aktuella fallet hade sådan talan med stöd i denna bestämmelse väckts hos brittisk domstol mot ett spanskt bolag som enligt käranden bl.a. på internet riktat reklam och varuerbjudanden till konsumenter och näringsidkare i Förenade kungariket. Svaranden gjorde jurisdiktionsinvändning och hänvisade till att de påstådda intrångsåtgärderna vidtagits i en annan medlemsstat. I sitt avgörande i saken Nintendo (mål C-24/16 och C-25/16, se SvJT 2019 s. 602) tolkade EU-domstolen en liknande formulering i Rom II-förordningens artikel 8(2) så att den avsåg landet där svaranden utfört intrångshandlingen, men det målet handlade om tillämplig lag och ansågs därför inte vägledande för domsrättsfrågan. Bl.a. för att undvika att domsrätt manipuleras genom att intrångshandlingen (t.ex. publicering på internet) begås från ett visst land kom EU-domstolen fram till att talan enligt artikel 97(5) kan väckas i den medlemsstat där de konsumenter eller näringsidkare som är målet befinner sig, låt vara endast rörande intrångets verkan i den medlemsstaten.s. 975