1.och dess ökade betydelse Som bland annat HD-avgörandet NJA 2013 s. 842 (”Kezban”) visar kan minimirättigheterna i artikel 6.3 få stor betydelse för ett företag som konventionsrättsligt sett har anklagats för brott och som riskerar att drabbas av exempelvis en miljösanktionsavgift, en spelsanktionsavgift, ett skattetillägg eller någon annan sanktionsavgift.s. 906
2.Det faktum att sanktionsavgifternas antal och användningsområden kontinuerligt vuxit alltsedan skattetilläggens tillkomst år 1971 — och att denna trend alltjämt fortsätter — gör också att betydelsen av den aktuella konventionsbestämmelsen knappast kommer att minska, utan tvärtom med all sannolikhet öka.s. 906
3.Sanktionsavgifternas framväxt kan bland annat ses i ljuset av en strävan efter en effektiv reglering och tillsyn över näringsverksamhet. I ambitionen att nå en effektiv reglering av och tillsyn över näringsverksamheter går det emellertid inte att bortse från den avvägning som måste göras mellan effektivitet och rättssäkerhet. Denna centrala fråga behandlades av Straffrättsanvändningsutredningen, som härvidlag anförde bland annat följande: Det resultat man eftersträvar med att använda sanktionsavgifter i stället för straff — oftast att få tillgång till en effektivare, dvs. billigare, snabbare och mer avskräckande, sanktion än straff — skulle knappast uppnås om exakt samma rättssäkerhetskrav skulle ställas på administrativa sanktioner som på straff. Av rationella skäl synes det alltså nödvändigt att acceptera vissa eftergifter med avseende på rättssäkerheten när det gäller sådana sanktioner. Självklart kan inte vilka eftergifter som helst accepteras. Användandet av andra repressiva metoder än straff förutsätter att tillräcklig rättssäkerhet kan garanteras. Inte minst måste de krav som följer av Europakonventionen beaktas. Som framgått av redogörelsen i avsnitt 6.5 ställer konventionen krav på rättssäkerhet inte bara när det gäller straffrätten utan också för användande av andra repressiva metoder. Om dessa krav kan allmänt sägas att de i vissa fall är tämligen långtgående men att de många gånger också ger utrymme för nyanseringar. Det framstår, enligt utredningens mening, som fullt möjligt att utforma ett sanktionsavgiftssystem så att det uppfyller konventionens krav på rättssäkerhet samtidigt som man, i tillräcklig utsträckning, uppnår de eftersträvade fördelarna med ett sådant system. Med anledning av de tankegångar som framförs i detta uttalande kan följande framhållas.s. 906
4.För det första, att få tillgång till en både billigare och snabbare och på samma gång mer avskräckande sanktion än straff, huvudsakligen genom att helt enkelt benämna denna mer avskräckande sanktion för någonting annat än ”straff”, och att därvid ”av rationella skäl” acceptera vissa eftergifter när det gäller rättssäkerheten gör inte i sig att förfarandet är godtagbart ur ett konventionsrättsligt perspektiv. Det är genom Europadomstolens praxis som konventionen får sin reella innebörd — och Europadomstolen tolkar konventionens begrepp autonomt. När det gäller begrepp som ”brott” och ”straff” är det inte avgörande hur det nationella rättssystemet klassificerar ett brott eller om en ”avskräckande sanktion” kallas för straff eller ej — begreppen har av domstolen getts en självständig och allmängiltig tolkning. En gärning som inte är ett ”brott” och en avskräckande sanktion som inte benämns ”straff” enligt svensk, nationell rätt kan med andra ord ändå vara att anse som brott respektive straff vid tillämpningen av Europakonventionen (se mer härom nedan, avseende de så kallade Engelkriterierna).s. 907
5.För det andra, erfarenheten visar att det påfallande ofta visar sig omöjligt att äta upp kakan och ändå ha den kvar. Att skapa billigare, snabbare och mer avskräckande sanktioner än vad som utgör ”straff” enligt nationell rätt och att därvid rationalisera bort viss rättssäkerhet och samtidigt lyckas upprätthålla den standard som krävs enligt Europakonventionen är naturligtvis ingen alldeles lätt uppgift. Den blir inte lättare av att Europadomstolen upprepade gånger har uttalat att Europakonventionen är ett levande instrument som måste tolkas dynamiskt, i ljuset av rådande samhällsförhållanden. Denna dynamiska tolkningsmetod innebär att det kan vara en påtaglig utmaning för medlemsstaternas lagstiftare, myndigheter och domstolar att avgöra vilken tolkningsmarginal man ska räkna med vid införande av nya regler, att göra en korrekt tolkning av en nationell bestämmelse eller en konventionsrättighet och att bedöma om ett befintligt regelverk behöver ändras för att bli förenligt med konventionen. För att lyckas med detta konststycke när det gäller situationer där någon enskild konventionsrättsligt sett blivit anklagad för brott är det givetvis en grundförutsättning att lagstiftare, myndigheter och domstolar lever upp till de minimirättigheter som anges i artikel 6.3 i Europakonventionen.s. 907
6.Det faktum att en sanktionsavgift eller annan ”administrativ sanktion” är att betrakta som ett straff i Europakonventionens mening innebär som nämnts inte att de rent inhemska krav som ställs på ett straffrättsligt förfarande är direkt tillämpliga — men de rättssäkerhetsgarantier som den enskilde enligt Europakonventionen tillerkänns vid straffrättsliga förfaranden gäller.s. 908