Stycket

12.Även om ratio för regleringen kring nödvärnsexcess alltså i någon bemärkelse har att göra med hur människan som varelse fungerar (på så sätt det inte alltid vore rimligt att begära av personen att den agerar i enlighet med den rationalitet som nödvärnsregleringen påbjuder) ses i praxis att regleringens tillämpning bygger på vissa antaganden om människan, antaganden som inte stämmer särskilt bra med vad vi i dag vet om hur människor de facto fungerar i krissituationer. Ett välgörande avgörande därvidlag är NJA 2009 s. 234, där viss positiv förändring i sådant hänseende tycks kunna skönjas; exempelvis synes HD ha tagit till sig forskning som visar att en persons nivå av arousal i en kritisk situation inte automatiskt sjunker för att personen haft viss mindre tid på sig utan att vara angripen.s. 799