1.4.1 Inledning. Regleringen När den tilltalade agerat i vad som går under beteckningen ”nödvärnsexcess” — dennes gärning har inte hållits inom ramarna för vad som hade varit rättsenligt enligt nödvärnsregleringen — är frågan att ta ställning till om personen ändå kan ursäktas. Regleringen av dessa frågor uppvisar likheter mellan Sverige och Finland, och den bakomliggande grundtanken med att en sådan figur så att säga finns måste beskrivas som gemensam för länderna. Detta till trots existerar det dock intressanta, bitvis rätt stora, skillnader mellan dem. Aktuellt svenskt stadgande, BrB 24:6, lyder: Om någon i fall där 1–5 §§ detta kapitel eller 10 § polislagen (1984:387) är tillämplig har gjort mer än vad som är medgivet, skall han ändå vara fri från ansvar, om omständigheterna var sådana att han svårligen kunde besinna sig. Motsvarande finska reglering, SL 4:4 st. 2, lyder: Har gränsen för nödvärn överskridits vid försvaret (excess i nödvärn), är gärningsmannen dock fri från straffansvar, om omständigheterna var sådana att det inte skäligen kunde ha krävts att gärningsmannen skulle ha reagerat på annat sätt med beaktande av hur farligt och oförutsett angreppet var samt situationen också i övrigt. Redan här skall en framträdande skillnad mellan länderna nämnas (en som dock inte syns i själva lagtexten): där i svensk rätt den tilltalade sägs kunna ursäktas endast för vad som med tysk terminologi kallas ”intensiv” excess (den tilltalade har gjort för mycket inom ramen för en pågående nödvärnssituation), kan det i finsk rätt, efter 2004 års ändringar, dessutom ursäktas vid ”extensiv” excess (den tilltalade har överskridit gränsen för nödvärn inte magnitudmässigt utan i stället temporalt, tidsligt, på så sätt att den antingen påbörjat sin (nödvärns)handling för tidigt (innan nödvärnsrätt har inträtt) eller genom att nödvärnshandlingen har pågått för länge (eller påbörjats för sent), efter det att nödvärnssituationen har upphört.s. 792
2.Där den finska regleringen av nödvärnsexcess återfinns i samma stadgande som själva nödvärnsregleringen, befinner sig den svenska i ett ”eget” stadgande; i Sverige regleras nödvärnsexcess separat från nödvärn, tillsammans med bland annat nödexcess. En fråga värd att väcka i sammanhanget är om sådan olika ”sortering” medför att det finns skillnader mellan länderna i fråga om hur pass mycket regleringen av nödvärnsexcess ses som en förlängning av nödvärnsregleringen, och motsatt hur pass mycket den ses som ”självständig” i relation till den; somt talar för att det finns sådana skillnader mellan länderna, och att de blir betydelsebärande. 4.2 Ratio — varför behövs detta slags reglering? Till skillnad från nödvärnsregleringen, som kort får sägas handla främst om gärningar, får regleringen rörande nödvärnsexcess sägas ytterst handla om personer och därmed också, i förlängningen, om hur människor, personer, faktiskt fungerar. Det kan inte i alla situationer krävas av människor att de gör just det som de i någon viss bemärkelse förväntas och är ålagda att göra: i vissa slags situationer vore en sådan begäran, även från straffrättsordningen, att begära för mycket. Och när en människa hamnar i en nödvärnssituation — för de flesta av oss något tämligen ovanligt (något som ju inte i sig förändras om vi skulle betrakta oss som ”ställföreträdande funktionärer” enligt avsnitt 2 ovan), tillika relativt ofta något mycket allvarligt — är det naturligt att den drabbade försätts i en uppdriven sinnesstämning. Den drabbade förmår därför inte alltid tänka och agera så rationellt som förutsätts enligt nödvärnsregleringen (eller snarare, och mer korrekt uttryckt: den förmår inte anamma just det slags rationalitet som nödvärnsregleringen kräver). Med en straffrätt som övergripande sägs vara baserad på idéer om klandervärdhet som förutsättning för legitim bestraffning faller det sig naturligt, kunde det då rimligen argumenteras, att (straff)rättsordningen inte alltid tillåts kräva av individen att den håller sig inom ramarna för det på ett gärningsplan tillåtna: om något sådant skulle upprätthållas skulle det, i vissa sådana situationer, innebära att personer oberättigat fälls till ansvar. Och är det inte riktigt att begära det av den, så skall det heller inte begäras av den.s. 793
3.Där återfinns figurens ratio. De omständigheter som i respektive land läggs till grund för den sållning som genomförs rörande situationer av nödvärnsexcess (se 4.4 nedan) måste då rimligen passas in under denna övergripande tanke. Länderna tycks dock ha valt delvis olika vägar för att ta sig till målet, till figurens ratio. Så ses i Sverige, åtminstone enligt förarbetena, tydligt ambitionen att förlägga prövningen rätt nära den konkreta individen av kött och blod, såsom just denna individ var i just denna konkreta, individualiserade situation. I Finland, däremot, tycks tanken i stället vara att prövningen bör ske mer typiserat, i vissa hänseenden i termer av ett slags genomsnittlig- eller standardperson, både avseende ”intensiv” excess och (förmodligen) avseende den senare tillkomna ”extensiva” excessen. Möjligen har detta något samband med de ovan nämnda skillnaderna i placering av respektive lands reglering av nödvärnsexcess.s. 794
4.Den möjlighet för personer att ursäktas vid ”extensiv” excess som 2004 infördes i Finland kan naturligt — liksom i fråga om ”intensiv” excess — betraktas som ett uttryck för förståelse för vad människor faktiskt klarar av och inte klarar av att handskas med på anbefallet sätt. Detta innebär att i just detta slags fall framåtblickande, beteendestyrande ambitioner har bedömts böra nedvärderas. Särskilt lätt, för lagstiftaren och andra, är det kanske att identifiera sig med det läget att någon som är i en uppdriven sinnesstämning försvarar sig ”för länge”. Det som dock i sammanhanget måste noteras, i ljuset av de mer övergripande frågor som berördes i avsnitt 2 ovan, är att möjligheten att ursäktas vid den typen av ”extensiv” excess på ett annat sätt än vid ”intensiv” excess hamnar i ett spänt förhållande till historiskt centrala ambitioner att hålla den enskildes våldsanvändning i strama band och inte sanktionera hämndliknande beteende (och heller inte hämndrelaterade känslor) straffrättsligt.s. 794
5.Den finske lagstiftaren har dock sett detta potentiella problem och dessutom lagt vikt vid det, åtminstone vad avser den känslomässiga sidan hos den angripne eller befarat angripne: i förarbetena till 2004 års ändringar uttalades att inte alla slags känslor vid uppdriven sinnesstämning hos den angripne, utan bara vissa känslor, skall tillåtas ”räknas” eller ”gillas”, tillåtas ligga till grund för ett ursäktande av personen: Att någon har använt alltför stränga maktmedel i en nödvärnssituation kan vara förståeligt, om omständigheterna var sådana att det inte skäligen kunde ha krävts att gärningsmannen skulle ha reagerat på annat sätt med beaktande av hur farligt och oförutsett angreppet var samt situationen också i övrigt … Ju mer oförutsedd situation och ju kortare betänketid, desto större förståelse röner eventuella felbedömningar. Vid helhetsbedömningen får beaktas framför allt också gärningsmannens subjektiva känslor. I vissa utländska strafflagar talas om ’rädsla, skräck och förvirring’, uttryck som mycket väl beskriver hurdana känslor det är frågan om. Känslorna påverkar gärningsmannen så att hans eller hennes förmåga att korrekt bedöma situationen och att kontrollera sitt handlande är så till vida nedsatt att beteendet blir förståeligt och ursäktligt, om än inte tillåtet … Socialt godtagbara och förståeliga i den mening som avses i lagrummet är främst sådana motivationssvårigheter som föds ur defensiva känslor och reaktioner. Användning av för stränga maktmedel som beror på aggressiva känslor som har fått fritt utlopp, såsom hat, hämnd eller raseri, gör inte en handling ursäktlig. I fråga om detta slags motivationssvårigheter kräver samhället i själva verket ett annorlunda förhållningssätt. Detta slags diskussioner (rörande huruvida — med äldre uttryckssätt — både ”asteniska” och ”steniska” känslor skall få tillåtas bidra till att den angripne ursäktas) är kända också från svenska förarbeten, även om där foten inte riktigt satts ned på det tydliga sätt som gjordes vid 2004 års finska revision. Sammanfattningsvis får rörande Sverige sägas att i praxis ”asteniska” känslor har fått betydligt större utrymme än ”steniska”, även om vagare uttryck, som nog må kunna inrymma bägge slagen av känslor, emellanåt — och kanske i vad som uppfattas som på ett eller annat sätt ömmande fall — kommer till användning.s. 794
6.Nå. En sak är hur något görs, en annan är hur samma något bör göras. Vi menar, om hänsyn skall tas till hur människor qua människor reagerar, att det i princip vore naturligt, om en sådan figur som den här berörda skall finnas som en potentiell ursäktande omständighet (och det gör den ju, och det borde den också göra), att inte bara ”rädda” känslor utan också ”arga” sådana bör tillåtas leda till att personen ursäktas. Det intressanta, om människan sätts i fokus, borde vara att det som inträffat de facto lett till en (tillräckligt stor) försämring av möjligheterna att agera efter påbjuden rationalitet, inte vilka känslor eller kombinationer av känslor som i det enskilda fallet må ha varit komponenter i att man inte lyckats följa den. Resultatet, inte vägen dit, bör här i princip vara det viktiga.s. 795
7.Här har dock den finske lagstiftaren tydligt valt de ”rädda” känslorna, inte de ”arga”. Att man i Finland, vid införandet av en möjlighet att ursäktas också vid ”extensiv” excess (men kanske egentligen oavhängigt av detta), såg sig föranledd att betona att det är det ”rädda” som gäller, inte det ”arga”, lär ha att göra med intresset av att inte ge utrymme för legitimerad (här i bemärkelsen potentiellt ursäktad) hämnd efter avslutat angrepp. Detta är i någon bemärkelse högst förståeligt i ljuset av historien (se avsnitt 2 ovan), men det är knappast korrekt och dessutom — på sätt liknande den ”försvarsvilja” som berördes i 3.1 ovan — i stort sett omöjligt att handskas med bevismässigt. 4.3 Intensivt och extensivt Som redan sagts kan med ett lån från tysk dogmatik skiljas mellan situationer av ”intensiv” respektive ”extensiv” excess. Med ”intensiv excess” avses då att man inom ramen för en fortsatt pågående (i bemärkelsen inte avslutad) nödvärnssituation i något hänseende använt för mycket våld (e.d.): det handlar i princip om magnitud i relation till angreppet. Med ”extensiv excess” handlar det i stället om tid: det som avses är den situationen att man i situationen begår sin gärning antingen innan ens nödvärnsrätt inträtt eller (delvis eller möjligen helt) efter det att den andres angrepp är avslutat (och nödvärnsrätten därför tagit slut). I svensk rätt är det endast ”intensiv” excess som tänks kunna ursäktas med stöd av BrB 24:6. Så var fallet även enligt finsk rätt fram till 2004, men efter 2004 års revision ingår även situationer av ”extensiv excess” (tidslig sådan) i vad som potentiellt kan ursäktas. Denna ändå rätt stora förändring motiverades dock i förarbetena bara relativt kortfattat, och endast lite vägledning gavs.s. 796
8.Det får bland annat därför (och i avsaknad av vägledande finsk praxis) anses mer eller mindre oklart hur långt efter det att ett rättsstridigt angrepp upphört som man fortfarande kan ursäktas. Samma gäller för tiden innan angreppet har blivit överhängande. Tidsgränserna måste dock dras förhållandevis snävt; försvarshandlingen skall ske strax före eller strax efter. I annat fall torde det sakna mening att tala om att överskrida en tidsgräns. I HD 2014:6 hade två personer brottats i en trappuppgång. Den ene bodde i en lägenhet i huset och lyckades ta sig in i den egna bostaden. Den andre stod utanför och bultade på dörren. Detta fick den som var i lägenheten att komma ut igen, denna gång med en kniv i handen, varpå brottningen fortsatte och dörrbultaren fick ett skärsår i halsen. Enligt HD förelåg här varken någon nödvärnssituation eller ursäktad nödvärnsexcess. Trots att HD menade att den nya brottningsomgången saknade försvarsavsikt kan man lika gärna se det som ett alltför tidigt ingripande — kanske hade dörrbultaren inga möjligheter att få upp dörren och angripa den som var i lägenheten.s. 796
9.Ett par anmärkningar kan göras i anledning av Finlands införande av ”extensiv” excess. En första är att Finland genom detta, beroende på hur språket används och på hur pass mycket nödvärnsexcess och nödvärn menas böra så att säga hänga ihop, kan sägas ha infört en möjlighet till (om än inte, igen beroende på hur man använder språket, en ”rätt” till) ”preventivt nödvärn”. Och även om det i och för sig straffrättsdogmatiskt må göras stor skillnad mellan å ena sidan det rättsenliga (rättfärdigade, tillåtna osv.), å andra sidan det ursäktade, når sådana subtila budskap knappast särskilt långt i sin färd mot allmänheten. En fördel med den nya finska regleringen är dock, i den mån dogmatiken tas på allvar, att det ”av-eller-på”, allt-eller-inget, som i svensk rätt alltjämt knyts och i finsk rätt tidigare knöts till frågan om angreppet är ”avslutat”, luckras upp, med en i någon bemärkelse potentiell mjukare övergång till det straffbara. Samtidigt bör månne tilläggas, med en koppling bakåt till vissa av de ideologiska frågor som berördes i avsnitt 2, att i preventionshänseende det som sker före nödvärnsrättens inträde är åtminstone relativt sett viktigare för statsmakten att kontrollera än det som sker efter det att nödvärnssituationen objektivt är förbi. 4.4 Bedömningen Här berörs de parametrar som tänks komma till användning vid bedömningen av om den tilltalade skall kunna ursäktas för vad den har gjort i excess. Stora likheter finns mellan länderna, men vad som åtminstone möjligen tycks skilja sig mellan dem är, som tidigare nämnts, graden av individualisering i prövningen.s. 797
10.I svensk rätt skall det enligt lagtext och förarbeten bedömas huruvida den tilltalade ”svårligen kunde besinna sig”. Något omskrivet kan frågan sägas vara huruvida det kunde krävas (eller inte krävas) av personen att den höll sig inom ramarna för vad som hade varit tillåtet (rättsenligt) i nödvärn. Bedömningen skall huvudsakligen ske utifrån tre komponenter: (1) farans art, (2) tiden till förfogande och (3) den tilltalades personliga egenskaper, både dispositionella (beständiga) och tillfälliga, däribland situationsrelaterade, sådana. Det betonas, särskilt i äldre förarbeten men också i senare sådana, att den tredje komponenten, även om det i och för sig sägs att den skall ges mindre vikt än de två andra, skall ha en framskjuten position. Detta hänger samman med att det är just denna konkreta person som skall prövas, inte någon genomsnittsperson eller någon standard. I praxis har dock de strikt ”personliga egenskaperna” knappast tagits hänsyn till i den utsträckning som borde ha skett; åtminstone i viss praxis och doktrin tycks ambitionen snarast vara att på olika sätt söka förminska betydelsen av, genomslaget för, den tilltalades personliga egenskaper.s. 798
11.Prövningen enligt BrB 24:6 innehåller såväl faktiska som normativa komponenter. De två första punkterna i uppräkningen ovan (farans art och tiden till förfogande) kunde och kan lika gärna ingå i prövningen av nödvärn. Det är därför, kunde det argumenteras (och det gör vi), den tredje punkten, den tilltalades personliga egenskaper, som motiverar BrB 24:6 som något eget. I detta hänseende blir det, åtminstone emellanåt, tydligt att prövningen av huruvida det skulle krävas av (just) denna tilltalade att den höll sig inom det tillåtna har en faktisk sida: det spelar roll vilket skick personen var i vid tidpunkten för gärningen, liksom för den delen också före och efter den. Men en normativ måttstock skall (och måste också) alltid finnas närvarande: av alla kan krävas något. Frågan är dock, skall igen understrykas, individualiserad: kunde det krävas av just den personen, i just den situationen, att den höll sig inom det tillåtna? Så uttalade exempelvis lagrådet, när den svenska nödvärnsregleringen reviderades år 1937, att reaktionen mot ett orättmätigt angrepp … i hög grad [blir] beroende av de personliga egenskaperna hos den, som utsättes för rättskränkningen; vad den ene förmår att bedöma med lugn och måtta kan hos den andre framkalla en ögonblicklig, kanske helt onödig eller överdriven våldshandling. Med den utveckling nödvärnsreglerna numera äga hos oss står helt visst i god överensstämmelse, att omständigheter av dylikt slag få gälla till förmån för den, som drages till ansvar för en nödvärnsexcess. Ett godkännande härav utesluter dock icke, att även i detta avseende måste åt domaren bevaras friheten vid prövningen. Ej heller den, som till sitt försvar vill åberopa att hans sinnesart i utpräglad mån gör honom benägen till våld och överilning, kan, där han över huvud är tillräknelig för sina gärningar, vara fritagen från skyldighet att i varje läge iakttaga åtminstone något mått av självbehärskning och förnuftigt omdöme … Härav följer emellertid icke, att till grund för avgörandet skall läggas en abstrakt beräkning av den grad av aktsamhet eller eftertanke som i dylika fall regelmässigt bort kunna påfordras. Fastmera lärer det ingå i domarens uppgift att undersöka, huru med hänsyn till den angripnes personliga förutsättningar den föreliggande situationen måste hava tett sig för honom. Liknande ståndpunkter har återkommit även i senare förarbeten. I citatet ses ytterligare en aspekt av förhållandet mellan det normativa och det faktiska: varje människa skall här värderas utifrån sina egna förutsättningar, utifrån hur den faktiskt är, på så sätt att den som är lättskrämd eller hetlevrad kan få räkna sig detta till godo, liksom den som är tränad för att parera farliga angrepp mot sig själv värderas utifrån denna förutsättning. Det sagda innebär inte att den lättskrämde och den hetlevrade automatiskt går fria: dessa två, liksom den som är tränad för att parera angrepp, har runt sig vad som rimligen bör vara ett lika stor spann, både ”faktiskt” och ”normativt”.s. 798
12.Även om ratio för regleringen kring nödvärnsexcess alltså i någon bemärkelse har att göra med hur människan som varelse fungerar (på så sätt det inte alltid vore rimligt att begära av personen att den agerar i enlighet med den rationalitet som nödvärnsregleringen påbjuder) ses i praxis att regleringens tillämpning bygger på vissa antaganden om människan, antaganden som inte stämmer särskilt bra med vad vi i dag vet om hur människor de facto fungerar i krissituationer. Ett välgörande avgörande därvidlag är NJA 2009 s. 234, där viss positiv förändring i sådant hänseende tycks kunna skönjas; exempelvis synes HD ha tagit till sig forskning som visar att en persons nivå av arousal i en kritisk situation inte automatiskt sjunker för att personen haft viss mindre tid på sig utan att vara angripen.s. 799
13.Avslutningsvis här rörande Sverige: det kan knappast sägas att svensk reglering (och prövning) rörande möjligheten att ursäktas vid nödvärnsexcess innehåller någon komponent av proportionalitet. Har den tilltalade gjort för mycket, skall det prövas om det kunde krävas av den att den höll sig inom det tillåtna, inte om det kunde krävas av den att den gjort mindre än vad den gjorde. På detta sätt bör det rimligen inte spela någon — formell — roll hur mycket för mycket den tilltalade gjorde: frågan blir så att säga densamma. Här bör kanske igen sägas att i Sverige bara ”intensiv” excess kan ursäktas; kanske ställer sig sakerna i vissa hänseenden annorlunda, också i fråga om proportionalitet, när det i stället är fråga om ”extensiv” sådan?s. 800
14.Vänder vi oss med detta ”extensiva” som brygga till Finland ses i SL 4:4 st. 2 att frågan som vid nödvärnsexcess skall besvaras är om det skäligen kunde ha krävts att gärningsmannen skulle ha reagerat på annat sätt än vad den gjorde (dvs. om det kunde ha krävts att den skulle ha hållit sig inom det tillåtna), utifrån ”hur farligt och oförutsett angreppet var samt situationen också i övrigt”.s. 800
15.I det praktiska rättslivet påverkas den i SL 4:4 st. 2 förutsatta skälighetsbedömningen starkt av den mängd våld som behövs för att avvärja det obehöriga angreppet. Om den angripne i sitt försvar uppenbarligen använder mera våld än vad som kan anses försvarligt överskrids gränsen för vad som är tillåtet i nödvärn. Att använda kniv mot den som angriper med knytnävarna är i de flesta fall något som anses uppenbarligen oförsvarligt. I det ovan under 3.3 berörda avgörandet HD 2016:97 ansåg HD att det skäligen kunde ha krävts av kvinnan att hon försvarat sig på ett annat sätt än hon gjorde. Därför förelåg ingen ursäktande nödvärnsexcess. Däremot sänktes straffet. I HD 2013:60 kom domstolen till motsatt slutsats. Här hade försvararen använt kniv och upprepade gånger skurit angriparen med påföljd att denne erhållit ett stort antal köttsår. Med hänsyn till angreppets överraskande natur, dess farlighet och övriga omständigheter som en helhet ansåg HD att det som den angripne gjort i nödvärnsexcess skulle ursäktas.s. 800
16.För att nödvärnsexcess skall utgöra en ursäktande (straffbefriande) grund krävs enligt SL 4:4,2 att omständigheterna varit sådana att man av gärningsmannen inte skäligen kunde ha krävt ett annat beteende. Själva lagtexten använder ett ännu längre uttryck, nämligen att det ”inte skäligen kunde ha krävts att gärningsmannen skulle ha reagerat på annat sätt”. Lagstiftaren presumerar att den som nyttjar nödvärnsrätten klarar av att hålla bruket av våld inom de lagliga gränserna. I vissa undantagsfall får händelseutvecklingen emellertid sådana drag att man inte längre kan klandra gärningsmannen när den inte klarar detta. Hur en sådan ursäktande situation skall se ut i detalj kan inte anges i lagtexten. I SL 4:4,2 anges explicit två omständigheter som skall beaktas, nämligen angreppets farlighet och oförutsebarhet (så långt råder överensstämmelse med Sverige). Därtill skall hänsyn enligt lagtexten tas till situationen i övrigt. I grunden betyder detta att domstolen från fall till fall måste bedöma om det skall anses att gärningsmannen hade kunnat handla annorlunda. Av central betydelse är givetvis angreppets natur, dvs. graden av farlighet. Likaså spelar graden av överraskning en betydande roll för bedömningen av försvarshandlingen. Ett oförutsebart och till synes allvarligt angrepp leder ofta på grund av panik och skräck till en reaktion som i efterhand inte kan anses ha varit nödvändig för angreppets avvärjande. Även fall av fortsatt försvar efter det att angreppet avslutats förklaras mången gång med just den av angreppet utlösta paniken.s. 801
17.Trots att ordalydelsen i regleringen starkt pekar mot en helt individualiserad bedömning av gärningspersonens situation anges att ett slags normativ måttstock också skall användas vid bedömningen: ”Av alla människor förutsätts en viss förmåga till självbehärskning”. Även här verkar god överensstämmelse finnas med vad som ovan återgivits från svenska förarbeten, men det är möjligt att skenet något bedrar. I den finska doktrinen kallas den bedömning som skall göras för en ”subjektiv-objektiv” sådan, och t.ex. Melander ger den följande definition: Bedömningens subjektiva sida hänvisar till vad gärningspersonen tänkte och kände vid tidpunkten för gärningen, medan bedömningens objektiva sida hänvisar till vad man med facit i hand, dvs. retrospektivt, i allmänhet skulle kunna förvänta sig av någon i motsvarande situation. Detta tycks snarast, om det stämmer, peka i riktning mot att den angripne skall mätas mot en måttstock som verkar vara mer avlägsnad från den angripne: ”någon”.s. 801
18.En fråga som (ännu) inte explicit tycks ha berörts i Finland rör kombinationen av (1) ”extensiv” excess (exempelvis på så sätt att den nödvärnsberättigade fortsatt också efter det att angreppet mot den är avslutat) och (2) även ”intensiv” excess i samma skede av händelseförloppet (det vill säga att den angripne både hållit på för länge och i detta använt för hög magnitud). Här inställer sig flera möjliga spörsmål. Ett av dem: hur skall i en sådan situation, när nödvärnssituationen upphört, ens kunna bedömas vad som är ”intensiv” excess? 4.5 Avslutning rörande nödvärnsexcess Det finska initiativet att som potentiellt ursäktande tillåta inte bara ”intensiv” utan också ”extensiv” nödvärnsexcess är intressant. Om vikt läggs vid ett grundläggande krav på klandervärdhet, i kombination med att här typiskt sett ovana människor har att handskas med ofta svåra nödvärnssituationer, framstår det också som rimligt att tillåta som ursäktande sådan ”extensiv” excess. Innan en sådan förändring föreslås också för exempelvis Sverige att ta efter bör dock en finsk praxis hinna utvecklas och utvärderas. Det framstår också som inkonsekvent, menar vi, att bara låta ”rädda” känslor gillas i frågan huruvida personen i fråga skall ursäktas. Det återstår vidare att se hur pass ”individualiserad” den finska (liksom för den delen också den svenska) prövningen tänks vara. Till saken hör dock då att i den utsträckning som de objektiva elementen i prövningen tillåts dominera går också mycket av figurens ratio förlorad, och i förlängningen av en sådan potentiell utveckling (som vi alltså ser som felaktig) blir frågan varför figuren (ens) bör finnas där. Men det bör den göra.s. 802