Stycket

10.I NJA 1987 s. 153 tilläts målsäganden i ett brottmål att i hovrätten ändra sin skadeståndstalan mot två tilltalade. Närmare bestämt tilläts målsäganden att i enlighet med 13 kap. 3 § 1 st. 1. p. och 50 kap. 25 § 3 st. RB framställa ett högre skadeståndsyrkande än det tidigare framställda och åberopa nya omständigheter till stöd för det. Då tvist förelåg rörande orsakssamband och skälighet av yrkat belopp avseende det nya högre yrkandet ansåg hovrätten det lämpligast att tingsrätten prövade målsägandens skadeståndstalan i dess helhet. Hovrätten undanröjde därför tingsrättens dom när det gällde skadeståndstalan och återförvisade målet till tingsrätten. De två tilltalade överklagade hovrättens beslut till HD. HD konstaterar då att ett beslut om tillåtande av en taleändring inte kan överklagas särskilt såsom ett ogillande av en invändning om rättegångshinder. Men hovrättens beslut om att tillåta taleändringen var enligt HD bindande för tingsrätten och bestämde därför ramen för tingsrättens prövning samt inverkade därigenom på målets utgång. Av huvudsakligen detta skäl har HD ansett att återförvisningsbeslutet fick överklagas.s. 689