Egentligen har HD redan sagt detta i p. 5, som lyder: ”Om [G] inte är i ond tro, dvs. inte förstod eller borde ha förstått, att [B:s] betalningsinstruktion har fått ett annat innehåll än åsyftat, är [B] bunden av sin instruktion (jfr 32 § avtalslagen).” — En liknande situationen är att G förenar sin betalning till B med en felaktig destineringsinstruktion (jfr not 1 ovan), vilken leder till att beloppet kommer att gottskrivas eller föras över till F. Så var situationen i ”Skattekontot I” NJA 2011 s. 739 (beloppet krediterades F:s negativa skattekonto hos Skatteverket B och räknades av mot F:s konterade skatteskuld) och ”Skattekontot II” NJA 2016 s. 1074 (beloppet krediterades F:s skattekonto med B och betalades sedan ut till F genom utmätning för hans skulder). G:s återkravsanspråk mot B (denne och inte F var medelsmottagare, eftersom det rörde sig om avräkningskonton; se not 8 ovan) prövades i linje med parternas argumentering enligt läran om condictio indebiti, utan ifrågasättande i det förra fallet och på anförda skäl i det andra. Se vidare Lindskog Betalning 16.1.1.1 not 3000. Det måste dock antas att när det inte handlar om en destinering till fel skattekonto, så kommer bedömningen att följa ett annat rättsligt mönster, i viss mån liknande det som gäller vid en felaktig betalningsanvisning. Styrande bör vara vad som gäller i förhållandet mellan B och F till följd av att B efterkom G:s instruktion samt subjektiva förhållanden på B:s sida. Det leder till att om beloppet (eller dess värde) har frångått B, så är betalningen likväl befriande när B följde instruktionen i ond tro, medan motsatsen gäller vid god tro. Se mitt tillägg p. 10 i ”Skattekontot II”. I det avgörandet betalades medlen ut till F (genom utmätningen). Eftersom B var i god tro, så borde G:s talan ha ogillats redan på den grunden, om B hade fört sin försvarstalan så (men huruvida HD då likväl hade följt ”Skattekontot I” och tillämpat läran om condictio indebiti som det relevanta rättsliga paradigmet får vara osagt). I ”Skattekontot I” skedde ingen utbetalning utan en kontoavräkning (rättsligt sett en kvittning). Under antagande att den avräkningen var oförbindande för B (B hade ju genom avräkningen tillskrivit F medel som inte var dennes), så borde G — i stället för att föra en återkravstalan — med framgång ha kunnat fört en fastställelsetalan om att hans skuld till B oberoende av konteringen hade infriats genom betalningen, och det oavsett av hur det förhöll sig med god tro på B:s sida (G kunde också ha avvaktat att B vidtog rättsliga åtgärder för att få betalt för den fordring som G:s överföring avsåg och mot det yrkandet åberopa överföringen såsom betalning; men eftersom det rörde sig om en skattefordring kunde det leda till forumkomplikationer). Angående borgenärsskyddsfrågan när god tro på B:s sida leder till att G får ett återkrav mot F, se not 84 nedan.
Hänvisas från p. 7 (s. 659)
1.En borgenär (B) kan genom handlande eller underlåtenhet oavsiktligt på det ena eller andra sättet orsaka eller i allt fall bidra till att gäldenären (G) betalar till fel person (F). Då uppkommer frågan efter vilken princip risken för det skall fördelas mellan B och G. Det kanske viktigaste typfallet är reglerat i 29 § SkbrL; ny borgenär (B) förbiser behovet av att informera G om borgenärsbytet, och G betalar till den förutvarande borgenären (F). Fastän G betalar till F och inte till B är då betalningen befriande, om G var i god tro om borgenärsförändringen. Men det finns många andra mer eller mindre liknande fall. Grunderna för 29 § SkbrL sammantaget med viss rättspraxis ger enligt min mening ett tämligen starkt stöd för en betalningsrättslig culparegel av innebörd, att om B oaktsamt har orsakat eller i allt fall på ett relevant sätt bidragit till en missuppfattning hos G om vem som han får betala till och G i aktsam god tro betalar till denne (F), så verkar betalningen befriande för G.s. 658
2.En felaktig betalningsanvisning kan ses som ett orsakande av betalning till fel person. Men situationen skiljer sig från det fallet att det är G som väljer att betala till F. I det senare fallet föreligger det ett misstag på G:s sida. Till följd av någon missuppfattning eller av okunskap eller av något annat liknande skäl gör G helt enkelt fel, låt vara kanske i befogad god tro och till följd av en oaktsamhet på B:s sida (då betalningen verkar befriande trots felet). När en felaktig betalningsanvisning följs föreligger det däremot inte något misstag eller någon felaktighet på G:s sida. G gör bara det som han har blivit anvisad att göra. Det bör då sakna betydelse vad det var som orsakade B:s förledande misstag (att betalningsanvisningen var felaktig) och således ifall detta berodde på en oaktsamhet på B:s sida. Den betalningsrättsliga culparegeln är helt enkelt inte tillämplig här. Den enda relevanta frågan blir i stället huruvida G saknade anledning att misstänka felaktigheten.s. 658
3.Att det förhåller sig på det angivna sättet klargjorde HD i ”Tandvårdsstödet” (p. 6):s. 659
4.En gäldenär [G] som instrueras att betala till [F] kan […] utgå från atts. 659
5.instruktionen ska följas, om det inte finns sådana indikationer på att etts. 659
6.misstag har begåtts att [G] borde förstå detta. Om sådana indikationers. 659
7.inte finns, kan betalning ske enligt instruktionen med befriande verkan. Det är att notera att HD:s utgångspunkt är att betalningen verkar befriande. G har ju infriat enligt instruktion. Men ond tro rörande B:s misstag kan hindra betalningens infriandeverkan.s. 659
8.Beträffande konsekvensen av att betalningen verkar infriande slog HD (i slutet av samma punkt) fast:s. 660
9.När betalning har skett med befriande verkan, har [G] inte längre någons. 660
10.skuld och [B] inte någon fordran mot [G] (jfr 29 § skuldebrevslagen). Med detta klargjorde HD att fordringsförhållandet mellan B och G är slutreglerat och avvecklat. Det betyder emellertid inte att F går fri. Att han i princip är återbetalningspliktig (mot någon) klargörs på följande sätt (p. 7):s. 660
11.Om [G] betalar med befriande verkan till [F …], sker en förmögenhets-s. 660
12.överföring från [B] till [F]. När [B:s] instruktion inte åsyftat en sådans. 660
13.överföring och [F] tog emot överföringen i ond tro (dvs. utan att ha fogs. 660
14.för att tro att betalningen tillkom honom) ska förmögenheten återfö-s. 660
15.ras. I andra fall beror [B:s] rätt av vad som framstår som rimligt vid ens. 660
16.avvägning mellan [B:s] och [F:s] motstående intressen. Avvägningens. 661
17.görs enligt de kriterier som har utvecklats inom ramen för reglerna oms. 661
18.condictio indebiti […]. Det som HD uttalade här skall inte förstås på det sättet, att om F hade fog för att tro att ”betalningen tillkom honom” så slipper han att återbära de mottagna medlen. Den goda tron är i stället den första förutsättningen för att F skall ha gjort ett anpassningsförvärv till medlen enligt läran om condictio indebiti.s. 661
19.Vad så beträffar själva huvudfrågan — vem som får göra gällande återkravet — blev konklusionen självklar. Fordringsförhållandet mellan B och G var avvecklat, eftersom G:s betalning verkade befriande. F var återbetalningspliktig. B hade inte fått betalt. HD konkluderade (p. 8):s. 662
20.När [G] har betalat till [F] med befriande verkan, bör gälla att det is. 662
21.princip är [B] som kan rikta krav på betalning mot [F]. Det hela kan beskrivas så, att förhållandet mellan B och F kortslöts. Det bör emellertid observeras att såsom det normativa ställningstagandet är formulerat är det både bredare och snävare än HD:s avgörandeförklaring och den i rubriken uttryckta rättssatsen. Jag återkommer till det.s. 662
22.När det så gäller G:s rätt mot F (när G:s betalning till denne verkade befriande mot B) uttalade HD (fortsatt i p. 8):s. 662
23.Ett återkrav från [G] bör förutsätta att [B] och [G] har kommit överenss. 662
24.om att [G] har rätt att driva återkravet […]. Med utgångspunkt i att återkravsrätten tillkommer B och att G är avvecklad blir HD:s slutsats att G har rätt att driva återkravet endast efter överenskommelse med B. I det hänseendet gäller allmänna regler.s. 662
25.HD inlåter sig också på en legitimationsfråga som i målet aktualiserades av F, nämligen hur han skulle veta om det var B eller G som han skulle återbära medlen till. HD uttalade (avslutningsvis i p. 8)s. 663
26.att [F …] normalt inte behöver tveka att betala till [B] så länge dennes. 663
27.bekräftar att [G:s] betalning till [F] har skett med befriande verkan mots. 663
28.[B]. Att F har rätt att veta vem han skall betala till är tämligen givet. Men frågan handlar här inte om förutsättningarna för att återkravet materiellt skall tillkomma B. Det är redan klarlagt att så är fallet; G är ju genom den infriande betalningen s.a.s. avvecklad. Frågan gäller i stället förutsättningarna för B:s passivlegitimation. Vad som krävs i det hänseendet kan nog bero på omständigheterna. En bekräftelse kan många gånger vara klargörande, men så inte nödvändigtvis alltid. Och i en process mellan B och F blir det en bevisfråga.s. 663