Se Lindskog Betalning 5.3.2.3 med not 981. Det innebär då att avtals- och skadeståndsrättsliga förklaringsmodeller kan undvikas. Jag har gett uttryck för att en sådan regel gäller i bl.a. mitt tillägg p. 10 i ”Skattekontot II” NJA 2016 s. 1074 (men det hade nog varit mer relevant att i det sammanhanget jämföra med den regel som HD nu har klargjort med ”Tandvårdsstödet” än med den betalningsrättsliga culparegel som här avses; jfr not 16 nedan) och i min skiljaktighet i ”Rättelsebeslutet” NJA 2017 s. 382 (p. 29; frågan blev inte aktuell för majoriteten). ”Mölnlycke ./. Posten” NJA 1974 s. 706 kan förklaras med en sådan regel, även om det finns olika uppfattningar om hur avgörandet skall tolkas (se Lindskog a. st. not 991 med hänvisningar; se numera också Mossberg Avtalets räckvidd I s. 26 f. not 51). Här hade G betalat till F, som var en obehörig anställd hos B. HD ansåg att detta möjliggjordes genom försumlighet av B, varför B:s anspråk mot G (som var i god tro) ogillades. Också ”ICA-Matmarknad” NJA 1976 s. 618 ger ett visst stöd för en betalningsrättslig culparegel. En sådan regel harmonierar vidare med 30 § SkbrL, även om den regeln avser en något annorlunda situation (jfr Lindskog a.a. 5.5.1.1).
Hänvisas från p. 1 (s. 658)
Se Lindskog Betalning 5.3.2.3 med not 981. Det innebär då att avtals- och skadeståndsrättsliga förklaringsmodeller kan undvikas. Jag har gett uttryck för att en sådan regel gäller i bl.a. mitt tillägg p. 10 i ”Skattekontot II” NJA 2016 s. 1074 (men det hade nog varit mer relevant att i det sammanhanget jämföra med den regel som HD nu har klargjort med ”Tandvårdsstödet” än med den betalningsrättsliga culparegel som här avses; jfr not 16 nedan) och i min skiljaktighet i ”Rättelsebeslutet” NJA 2017 s. 382 (p. 29; frågan blev inte aktuell för majoriteten). ”Mölnlycke ./. Posten” NJA 1974 s. 706 kan förklaras med en sådan regel, även om det finns olika uppfattningar om hur avgörandet skall tolkas (se Lindskog a. st. not 991 med hänvisningar; se numera också Mossberg Avtalets räckvidd I s. 26 f. not 51). Här hade G betalat till F, som var en obehörig anställd hos B. HD ansåg att detta möjliggjordes genom försumlighet av B, varför B:s anspråk mot G (som var i god tro) ogillades. Också ”ICA-Matmarknad” NJA 1976 s. 618 ger ett visst stöd för en betalningsrättslig culparegel. En sådan regel harmonierar vidare med 30 § SkbrL, även om den regeln avser en något annorlunda situation (jfr Lindskog a.a. 5.5.1.1).s. 658