Stycket

1.moderskap Adoption Om ingen av de tilltänkta föräldrarna kan fastställas som barnets rättslige far måste i regel båda föräldrarna adoptera barnet. I de allra flesta fall är dock den tilltänkte fadern barnets genetiske far och kan således fastställas som rättslig far, varför det inte finns någon anledning för honom att adoptera sitt eget barn. Det vanligaste är därför att enbart den tilltänkta modern, oavsett om hon är barnets genetiska mor eller inte, tvingas till adoption. I de fall hon lever tillsammans med en man som kan fastställas som barnets rättslige far kan förfarandet ske i form av en närståendeadoption i enlighet med 4 kap. 6 § andra stycket föräldrabalken. Samtliga adoptioner kräver dels att barnets bästa beaktas (4 kap. 1 § föräldrabalken), dels att barnets behov av adoption och sökandens lämplighet utreds (4 kap. 2 § andra stycket föräldrabalken). En närståendeadoption enligt 4 kap. 6 § andra stycket föräldrabalken förutsätter dessutom att vårdnadshavaren (den tilltänkte fadern) samtycker till att den tilltänkta modern adopterar barnet. Samtyckesregeln skapade problem i NJA 2006 s. 505 (Det finländska surrogatarrangemanget), där en genetisk tilltänkt mor, som gemensamt med en genetisk tilltänkt far genomgått ett surrogatarrangemang utomlands, nekades att adoptera barnet på grund av att fadern inte längre samtyckte till adoptionen. Maarit Jänterä-Jareborg och Eva Ryrstedt har förordat att samtyckeskravet bör avskaffas i de fall den tilltänkta modern är barnets genetiska mor eftersom nuvarande ordning strider mot en rad mänskliga rättigheter. Även Madeleine Leijonhufvud har uttalat sig om ”Det finländska surrogatarrangemanget” och hävdat att det inte kan anses vara förenligt med barnets bästa att neka barnet sin genetiska mor när modern vill ta hand om barnet och detta också hade varit de tilltänkta föräldrarnas gemensamma avsikt.s. 632