Stycket

3.Enligt vår mening bygger svensk avtalsrätt på ett oaktsamhetskrav. I NJA 2020 s. 115 (”De försvunna korna”) uttalar Högsta domstolen följande. 20. Enligt allmänna kontraktsrättsliga principer gäller att en avtalsbrytande part är skadeståndsskyldig för skador till följd av ett avtalsbrott men att skadeståndsskyldighet i allmänhet förutsätter oaktsamhet, såvida det inte finns någon garanti eller annan särskild utfästelse eller annat följer av särskild lagstiftning (jfr t.ex. NJA 2012 s. 725 p. 21 med hänvisningar). Detta innebär att inomkontraktuellt skadestånd som dispositiv huvudregel förutsätter oaktsamhet. Christina Ramberg har nyligen, i artikeln Skadestånd vid avtalsbrott — förslag till analysmodell (de lege lata), hävdat att så inte är fallet och i stället presenterat en analysmodell som bygger på ”[t]esen […] att avtalsbrottet (inte vårdslösheten) utgör skadeståndsansvarsgrunden”.s. 49