I fråga om NJA 2012 s. 725 beror statusen hos uttalandet på om det culpaansvar som anses förenat med oriktigt lämnande av uppgift ska ses som härlett ur den mer allmänna regeln om att skadestånd på grund av avtalsbrott förutsätter oaktsamhet, eller om det i stället ska anses röra sig om en speciell regel rörande lämnande av oriktiga uppgifter till avtalsparten, vilket vi inte här har för avsikt att gå in närmare på, jfr även NJA 2020 s. 115 (”De försvunna korna”) p. 22.
Hänvisas från p. 8 (s. 58)
8.För att tillämpa dessa regler krävs för det första att den rättsfråga som målets utgång avgör identifieras. Detta ställer vanligen inte till några bekymmer eftersom domslutet alltid gör anspråk på att besvara den. För det andra krävs ett ställningstagande till vilka delar av domskälen som är ”avgörande” och vilka som är ”överflödiga” för att besvara frågan. Detta gäller även om man har en annan uppfattning om innehållet i rådande rättskällenormer, så länge man är beredd att i något relevant hänseende tillmäta avgörande och överflödiga domskäl olika betydelse i normativt hänseende. Det kan emellertid vara svårt att avgöra vilka delar av domskäl som är ”avgörande” och vilka som är ”överflödiga” och det är också en fråga som delvis är oklar och även omstridd. Klart är emellertid att en del av domskälen enligt gällande rätt är avgörande och därmed tillhör målets ratio decidendi om den enligt domskälen ger uttryck för nödvändiga eller tillräckliga villkor för utgången i målet. Med detta synsätt är domskälen i NJA 2020 s. 115 (”De försvunna korna”) att betrakta som avgörande (p. 20 och 27). Enligt huvudregeln är de därmed prejudicerande. Att gäldenärerna oaktsamt orsakat det i målet aktuella avtalsbrottet var enligt domskälen och därmed enligt den norm som tillämpas i rättsfallet nödvändigt för utgången i målet, dvs. att skadestånd utdömdes.s. 58