Stycket

2.Huruvida arbetsgivaren kan underlåta att vidta åtgärder vid en generell vetskap om att arbetstagaren har en funktionsnedsättning, men inte mer specifikt vad den innebär, kan betraktas som ett gränsfall, som i AD 2015 nr 57. I fallet uppstod frågan om i vilken utsträckning arbetsgivaren kände till arbetstagarens olika diagnoser. Arbetstagaren hade vid flera tillfällen påkallat specifika åtgärder, med en allmän hänvisning till att han hade en funktionsnedsättning, dock utan att precisera samtliga diagnoser (av kognitiv natur). Arbetsdomstolen fann att arbetsgivaren känt till en av diagnoserna, men att det inte framgick att denne haft kännedom om övriga diagnoser, vilket kom att vara styrande för den efterföljande prövningen av om arbetstagaren hade blivit diskriminerad. I fallet berördes inte förbudet mot diskriminering genom bristande tillgänglighet (det handlade om direkt diskriminering enligt 1 kap. 4 § p. 1 DiskL), men resonemangen om arbetsgivarens kännedom om funktionsnedsättningarna är ändå illustrerande. Vad arbetsgivaren känner till om arbetstagarens funktionsnedsättning påverkar, som i fallet, om det kan finnas ett samband mellan diskrimineringsgrunden funktionsnedsättning och arbetsgivarens reaktioner. Sambandet styrs av vilken funktionsnedsättning det rör sig om. På samma sätt påverkar funktionsnedsättningens karaktär bedömningen av vad för typ av tillgänglighetsåtgärder som behövs. Vad arbetsgivaren vet, inte vet eller borde veta är därför en viktig fråga.s. 389