1.Den som träffas av definitionen och således har en funktionsnedsättning kan göra gällande diskrimineringsförbuden och kräva skäliga anpassningsåtgärder. Även om det är arbetsgivaren som är skyldig att vidta åtgärderna, enligt 2 kap. 1 § DiskL, kan den enskilde arbetstagaren som önskar sådana åtgärder inte förhålla sig passiv. För att krav på tillgänglighetsåtgärder överhuvudtaget ska aktualiseras är det en förutsättning att arbetsgivaren känner till att det finns ett sådant behov — dvs. att arbetsgivaren är medveten om förekomsten av en funktionsnedsättning hos en (eller flera) arbetstagare. Från arbetstagarens sida krävs således en transparens angående den psykiska hälsan, vilket måhända inte faller sig naturligt.s. 387
2.En utblick bortom det rättsliga materialet visar nämligen att stigmatisering, såväl uttrycklig sådan som upplevt stigma och rädsla för att bli diskriminerad, tycks vara ett av de främsta och mest svårhanterliga hindren för tillgänglighet när det gäller personer med psykiska funktionsnedsättningar. Med stigma avses i korta ordalag ”ett nedvärderat kännetecken hos en individ eller grupp”, som medför att föreställningar och ogrundade antaganden om individen eller gruppen ifråga påverkar dennes möjligheter att bli accepterad i samhället. Många av de hinder som möter personer med psykiska funktionsnedsättningar tar sig således uttryck i form av attityder, fördomar och föreställningar. Det komplicerar en tillämpning av förbudet mot bristande tillgänglighet. I och med ”kravet” på att informera om sin funktionsnedsättning för att aktivera förbudet är upplevelsen (och den faktiska förekomsten) av stigmatisering ett problem som inte ska underskattas. Det finns flera exempel från rättstillämpningen på att rädsla för stigmatisering påverkar människors agerande, och i sin tur den rättsliga bedömningen.s. 388
3.I några fall har arbetstagarens tystnad inneburit att arbetsgivaren står ovetande om vilka åtgärder som behöver vidtas. Det finns ett par exempel från Arbetsdomstolens rättstillämpning där just frånvaron av kunskap varit avgörande. Även om det rör sig om andra typer av åtgärdsskyldighet, illustrerar de likväl hur problematiken kan ta sig uttryck. Ett tidigt exempel är AD 1999 nr 26, där frågan var om arbetsgivaren hade vidtagit tillräckliga rehabiliteringsåtgärder avseende en arbetstagare med psykisk sjukdom, varvid det konstaterades att få åtgärder vidtagits, men även att arbetsgivaren i stort sett saknat vetskap om arbetstagarens hälsostatus. Arbetstagaren hade varit motvillig till att lämna ut uppgifter om sin sjukdom och rädd att läkarens utlåtanden skulle komma andra till del. Arbetsdomstolens bedömning, att det i praktiken inte varit möjligt för arbetsgivaren att vidta rehabiliteringsåtgärder, grundades bland annat på arbetstagarens ovilja att informera arbetsgivaren om sitt medicinska tillstånd samt att arbetstagaren på andra sätt visat ovilja att genomgå rehabilitering.s. 388
4.Slutsatsen är visserligen rimlig; det är svårt för arbetsgivaren att vidta åtgärder utan att veta vad de ska ta sikte på. I vissa fall kan arbetsgivaren således inte lastas för frånvaron av insikt, det kan helt enkelt vara så att arbetstagarens funktionsnedsättning inte är märkbar (utåt sett) till en början och att arbetstagaren heller inte påtalat behovet av åtgärder. Av en studie framgår också att personer med psykiska funktionsnedsättningar själva anpassar sig efter sin funktionsnedsättning på så sätt att de enbart söker arbeten som stämmer överens med deras förmågor, för att slippa berätta om sin funktionsnedsättning och ställa krav på anpassning. Även om detta troligen i någon mån kan sägas om de flesta som söker arbete — dvs. en anpassning till den egna förmågan — innebär det att personer med psykiska funktionsnedsättningar finner sig i ett snävare utbud av karriärmöjligheter, och inte söker arbeten som de har kompetens för. I dessa fall övergår aldrig ansvaret för tillgänglighet på arbetsgivaren, och rättsliga prövningar av bristande tillgänglighet för personer med psykiska funktionsnedsättningar i samband med rekrytering riskerar att bli sällsynta.s. 389